Gud, varför placerade du inga berg i Ukraina?

• 8 mars 2022
• 14 min

Här bjuder vi på inledningen i Tim Marshalls bok Geografins makt: Tio kartor som förklarar världen. Se också här hans explainer från CNN om den geopolitiska bakgrunden till Ukraina-kriget.

Vladimir Putin påstår att han är religiös och en varm an ­hängare av den ryska ortodoxa kyrkan. Om det stämmer borde han varje kväll innan han går och lägger sig be en bön och fråga Gud: ”Varför placerade du inga berg i Ukraina?”

Om Gud hade begåvat Ukraina med berg skulle det stora platta område som utgör Stora europeiska slätten inte vara ett så idealiskt område att ideligen angripa Ryssland från. Som det är nu har Putin inget val: han måste åtminstone försöka kontroll­era slätten i väster. Geografin påverkar alla länder, stora som små. Landskapet bakbinder deras ledare och ger dem färre alternativ och mindre manöverutrymme än man kanske tror. Så var det för Atens välde, för perserna, babylonierna och för länder ännu längre bakåt i tiden. Och så har det varit för varenda ledare som spanat efter höglänt terräng för att kunna skydda sin stam.

Markförhållandena där vi bor har i alla tider präglat oss. De har präglat krigen, makten, politiken och den sociala utveck­lingen för de folk som nu bebor nästan varje vrå av vår planet. Tekniken må överbrygga både de mentala och fysiska avstånden mellan oss, men det är lätt att glömma att terrängen där vi bor, arbetar och uppfostrar våra barn har stor betydelse och att de val som jordens sju miljarder invånare gör alltid i någon mån bestäms av de floder, berg, öknar, sjöar och hav som begränsar oss, vilket de alltid har gjort.

Geografin påverkar alla länder, stora som små.

På det hela taget är ingen geografisk faktor viktigare än någon annan. Berg är inte viktigare än öknar, floder är inte viktigare än djungler. Beroende på var någonstans på jorden vi befinner oss varierar de geografiska omständigheter som bestämmer invånar­nas handlingsutrymme.
Enkelt uttryckt handlar geopolitik om att studera hur relatio­ner mellan länder kan förklaras med geografiska faktorer. Det handlar inte bara om det fysiska landskapet – naturliga hinder i form av berg eller kontaktfrämjande flodsystem till exempel – utan också om klimat, demografi, kulturregioner och tillgång till naturresurser. Sådana faktorer kan forma en civilisations poli­tiska och militära strategier, men också dess utveckling i termer av språk, handel och religion.

De fysiska realiteter som påverkar länders inrikes­ och utrikes­politik förbises ofta i både historieskrivningen och i dags­aktuella texter om världspolitiken. Geografin är helt klart en betydelsefull faktor för vår förståelse av historiska förlopp. Den kanske inte är den allra viktigaste, men den är utan tvivel den oftast förbisedda. Ta till exempel Kina och Indien: två ofant­ligt stora länder med enorma befolkningar som har en gemen­sam gräns men som inte är vare sig politiskt eller kulturellt på samma våglängd. Det hade inte varit förvånande om dessa båda jättar hade utkämpat flera krig mot varandra, men bortsett från ett slag som varade en månad, år 1962 har de aldrig krigat mot varandra. Hur kommer det sig? Därför att de åtskiljs av världens högsta bergskedja och det är praktiskt taget omöjligt att föra stora militärkolonner genom eller över Himalaya. I och med att tekniken utvecklas blir det förstås möjligt att en dag över­vinna detta hinder, men den fysiska barriären är och förblir en avskräckande faktor. Därför riktar båda länderna sin utrikes­politik mot andra regioner samtidigt som de håller ett vakande öga på varandra.
Enskilda ledare, idéer, tekniker och andra faktorer bidrar också till att forma skeendet, men mer tillfälligt. Varje ny generation kommer att ställas inför de fysiska hinder som utgörs av Hindu­kush och Himalaya, regnperiodens utmaningar och den nackdel det innebär att ha begränsad tillgång till mineraler och mat.

När de väl hade sått split bland folken behövdes inte mycket för att vända dem mot varandra.

Jag blev intresserad av geopolitik när jag rapporterade från Balkankrigen på 1990­talet. Jag fick på nära håll se hur ledarna för olika folk – serber, kroater och bosniaker – medvetet gjorde sina ”stammar” påminda om urgamla tvister och sekellång miss­tro i en region med stor etnisk mångfald. När de väl hade sått split bland folken behövdes inte mycket för att vända dem mot varandra.
Floden Ibar i Kosovo är ett utmärkt exempel. Osmanernas herravälde över Serbien befästes i och med slaget vid Trast fältet 1389, som utkämpades i närheten av den plats där Ibar rinner genom staden Mitrovica. Under de århundraden som följde drog sig den serbiska befolkningen tillbaka norr om Ibar, medan de muslimska albanerna efter hand sökte sig ner till Kosovo från bergsområdet Malesien och vid mitten av 1700-­talet kom att bilda Kosovos etniska majoritet.
Om vi snabbspolar till 1900­-talet finner vi att floden även då var en tydlig etnisk och religiös skiljelinje. Men år 1999, till följd av Natos flyganfall och attacker från Kosovos befrielsearmé på marken, retirerade den jugoslaviska (serbiska) armén över Ibar och följdes snabbt av återstoden av den serbiska befolkningen. Floden blev de facto gräns till Kosovo, som en del länder erkän­ner som en självständig stat.

Den värsta sandstorm jag någonsin hamnat i drog in och målade allt i senapsgult.

Mitrovica var också platsen där Natos framryckande mark­trupper gjorde halt. Under det tre månader långa kriget hade det kommit förtäckta hot om att Nato övervägde att invadera hela Serbien. Det sades däremot inget om att de geografiska och politiska begränsningarna hindrade Nato-ledarna från att sätta en sådan plan i verket. Ungern hade gjort tydligt att landet inte skulle tillåta en invasion från ungerskt territorium, eftersom man var rädd för att det skulle slå tillbaka mot de 350 000 etniska ungrarna i norra Serbien. Alternativet var att gå in i Serbien söderifrån, vilket skulle ha gett Nato möjlighet att snabbt rycka fram ända till Ibar, men därefter skulle dess styrkor mötas av berg.
Jag arbetade vid den tidpunkten med en grupp serber och frå­gade dem vad som skulle hända om Nato invaderade landet. ”Vi skulle lägga undan våra kameror och ta till vapen”, löd svaret. Serberna i fråga var liberala, mina vänner och regim-motståndare, men de tvekade inte att ta fram en karta och visa var serberna skulle försvara sitt territorium från bergen och hejda Natos framryckning. Det var uppfriskande att få en geografisk förkla­ring till varför Natos handlingsutrymme var mer begränsat än vad försvarsalliansens PR­-maskin i Bryssel gjorde gällande.

Min insikt från Balkan om hur det fysiska landskapet styr möjligheten att förmedla nyheter hade jag glädje av under åren som följde. Till exempel år 2001, några veckor efter 11 september­-attackerna, blev jag varse hur klimatet trots modern teknik dik­terar de militära möjligheterna även för världens mäktigaste krigsmakter. Jag befann mig i norra Afghanistan – efter att ha korsat gränsfloden från Tadzjikistan på en flotte – för att ta mig till Norra alliansens trupper som stred mot talibanerna.
De amerikanska jakt­- och bombplanen flög redan över oss och anföll talibanernas och al­Qaidas ställningar på de kalla, dammiga slätterna och kullarna öster om Mazar­e-Sharif för att röja väg inför marschen mot Kabul. Efter några veckor stod det klart att Norra alliansen höll på att bryta upp och bege sig söder­ ut. Och i samma stund bytte världen färg.
Den värsta sandstorm jag någonsin hamnat i drog in och målade allt i senapsgult. Till och med luften omkring oss ver­kade anta denna kulör och förvandlas till en tjock sörja med sandpartiklar. Under de följande trettiosex timmarna stod allt stilla utom sanden. När det stormade som värst kunde man bara se några meter framför sig och det enda som var klart var att framryckningen fick vänta tills vädret blivit bättre.

Afrika är ett ypperligt exem­pel på vad isolering kan leda till.

Den amerikanska satellittekniken, som var den mest avance­rade i världen, kunde inte hjälpa oss. I vildmarkens klimat mötte den sin överman. Alla, från president Bush och alliansens stabs­chefer till soldaterna i fält, var tvungna att vänta. Sedan började det regna och sanden som hade lagt sig över allt och alla för­vandlades till lera. Det regnade så häftigt att de hyddor av bränd lera som vi bodde i tycktes smälta. Än en gång var det uppenbart att marschen söderut vackert måste vänta tills geografins kraf­ter hade fått verka ut. Dessa krafter, som Hannibal, Sun Zi och Alexander den store kände väl till, utövade sin makt också över dagens ledare.

Vid ett senare tillfälle, 2012, fick jag en annan lektion i geo­strategi. När Syrien höll på att dras in i ett fullskaligt inbördes­krig stod jag på en syrisk bergknalle med utsikt över en dal söder om staden Hama och såg en by som brann i fjärran. Mina syriska vänner pekade ut en mycket större by drygt en kilometer bort som den plats varifrån angreppet hade kommit. De förklarade att om den ena sidan kunde driva ut tillräckligt många människor ur den andra fraktionen från dalen, skulle dalen kunna införlivas med ett område nära landets enda motorväg. På så vis skulle det bli lättare att upprätta ett livskraftigt territorium för en mini stat i den händelse Syrien inte skulle gå att ena igen. Det som för mig nyss bara hade varit en brinnande by blev nu en plats med strategisk betydelse och jag insåg hur realpolitik styrs av grund­läggande fysiska sakförhållanden.

Alla länder påverkas av geopolitiska faktorer, såväl i krig som i exemplen ovan, som i fred. Det går att finna exempel i varje område på jorden. I den här boken kan jag inte gå in på samt­liga; exempelvis Kanada, Australien och Indonesien nämns bara i förbigående, trots att en hel bok hade kunnat ägnas åt enbart Australien och hur kontinentens geografi har påverkat dess för­bindelser med andra delar av världen både fysiskt och kultu­rellt. I stället har jag koncentrerat mig på de stormakter och regioner som bäst illustrerar bokens huvudpoänger. Beskriv­ningen täcker den ärvda geopolitiken (nationsbildandet), de mest brännande dagsaktuella frågorna (problemen i  Ukraina och Kinas växande inflytande) och blickar in i framtiden (kapp­löpningen om Arktis).

I avsnittet om Ryssland framhåller jag Arktis betydelse och att landets kärva klimat begränsar Rysslands möjligheter att bli en sant global stormakt. Exemplet Kina visar vilka begränsningar det för med sig om ett land inte har en flotta som kan segla på världshaven; 2016 blev det uppenbart att kineserna är i full gång med att åtgärda denna brist. I kapitlet om USA beskrivs hur listiga beslut om att utöka landets territorium i strategiskt vik­tiga områden gjorde det möjligt för landet att bli en supermakt både i Atlanten och Stilla havet. Exemplet Europa visar vilken betydelse låglänt terräng och farbara floder hade för att knyta ihop regioner och frambringa en kultur som möjliggjorde den moderna världens tillkomst, medan Afrika är ett ypperligt exem­pel på vad isolering kan leda till.

Kapitlet om Mellanöstern visar varför det är som att be om trubbel att dra streck på en karta utan hänsyn till de topografiska förhållandena eller att nonchalera de geografiskt åtskilda kultur­erna i ett visst område. Vi lär bli varse att den sortens problem kommer att bestå under det här århundradet. Samma tema åter­kommer i kapitlen om Afrika och Indien/Pakistan. Kolonial­makterna drog upp konstlade gränser på ett papper utan någon som helst hänsyn till områdets fysiska realiteter. Våldsamma för­sök görs nu i syfte att rita om kartan och de kommer att pågå i åratal. När konflikten väl lagt sig kommer ländernas gränser att se annorlunda ut mot i dag.

En helt annan situation än den i Kosovo och Syrien möter vi i Japan och Korea, på så vis att de länderna är praktiskt taget etniskt homogena. Men även de har problem: Japan är en ö-nation som saknar naturtillgångar och delningen av Korea är ett problem som fortfarande väntar på en lösning. Latinamerika å sin sida är en anomali. Dess sydligaste del är så avskuren från omvärlden att det är svårt att inkludera den i världshandeln, samtidigt som kontinentens geografi försvårar upprättandet av ett lika framgångsrikt handelsblock som EU.

Ståndpunkten att geografin styr historiens gång på avgörande sätt kan uppfattas som en väl enkel världsbild

Sist i boken kommer vi till en av jordens mest ogästvänliga platser – Arktis. Under större delen av sin historia har mänsk­ligheten inte fäst något avseende vid denna plats, men på 1900-­talet upptäcktes energiresurser där och 2000­-talets diploma­tiska ansträngningar kommer att slå fast vem som äger rätt att använda och tjäna pengar på dem.
Ståndpunkten att geografin styr historiens gång på avgörande sätt kan uppfattas som en väl enkel världsbild, vilket är anledningen till att den avfärdas i en del intellektuella kretsar. Den antyder att naturen är mäktigare än människan och att det finns en gräns för hur mycket vi kan styra vårt öde. Men naturligtvis påverkar även andra faktorer skeendet. Varje förnuftig männ­iska inser att tekniken håller på att mildra geografins begrän­sande verkan. Med tekniken kan människan i dag ta sig över, under eller genom några av barriärerna. Amerikanerna kan nu skicka ett bombplan hela vägen från Missouri till Mosul utan att det behöver landa och tanka under färden. Detta, tillsammans med delvis självförsörjande hangarfartygs-stridsgrupper, betyder att USA inte längre måste ha någon allierad eller koloni för att utsträcka sin räckvidd i världen. Det faktum att amerikanerna trots allt har en flygbas på ön Diego Garcia och permanent till­gång till hamnen i Bahrain ger dem förstås fler alternativ, men det är mindre viktigt.

Den militära slagstyrkan i luften har ändrat spelreglerna, vil­ket även internet har gjort, fast på ett annat sätt. Men geografin och historien om hur länder har uppstått i denna geografi är fort­farande viktiga för vår förståelse av världen i dag och i morgon.
Konflikterna i Irak och Syrien har sin grund i att kolonial­makterna nonchalerade geografins regler, medan Kinas ockupa­tion av Tibet beror på att samma regler åtlyddes. USA:s globala utrikespolitik styrs av dem, och till och med den sista kvar­varande supermaktens tekniska snille och maktutövning måste rätta sig efter de regler som naturen eller Gud har bestämt.
Vilka är då dessa regler? Låt oss först söka svar på den frågan i ett land där makten alltid har varit svår att behålla, varför dess ledare i århundraden har sökt uppväga detta genom att expan­dera utåt. Jag tänker på landet som saknar berg i väster: Ryssland.

Tim Marshall