Anne Sverdrup-Thygeson

Svärmageddon på insekternas planet

  • 6 min

Ett smakprov ur Insekternas planet, min förra bok som förekom aktuella På naturens axlar.

Tänk dig en rödögd armé av insekter som långsamt och tyst kryper upp ur marken. Varje insekt är lika stor som din tumme och de kommer i sådana mängder att det påminner om en dålig skräckfilm om jordens undergång: Vi pratar om så många som tre miljoner insekter på ett område stort som en fotbollsplan … Men det här är varken science fiction eller domedagsprofetior. Det är bara ”Svärmageddon”, smeknamnet som kvicka tungor har gett den cykliska invasion som Nordamerikas sjuttonåriga cikador verkställer.

De här växtsugande insekterna struntar totalt i utelivet sexton år i rad. De gömmer sig nere i markens mörka vrår och hålor där de ligger stilla och väntar. Ibland sippar de lite på en rotsaftscocktail genom sitt fasta sugrör (som utgör munnen). Men så på det sjuttonde året samlar de trupperna och blir värsta festmarodörerna.

Voilà – ut ur det gamla skalet kommer en bevingad varelse, festklädd och redo för partaj.

I horder kommer de upp ur marken, blekbruna, tysta och vinglösa. Denna ljudlösa församling klättrar upp i träden och påbörjar sin sista ömsning, det som gör cikadorna till vuxna och fortplantningsdugliga individer. Voilà – ut ur det gamla skalet kommer en bevingad varelse, festklädd och redo för partaj. De spanar in varandra och det är kärlek i luften, men det är inte längre tyst. Om du har legat tyst i jorden i sjutton år, så har du mycket på hjärtat. För oss människor blir lätet ett intensivt, högfrekvent och skärande ljud. Multiplicera sedan detta med miljontals spelande hancikador, så är det lätt att förstå att man kan få hörselskador om man tillbringar för mycket tid utomhus när de sjuttonåriga cikadorna slår till. Ljudstyrkan kan nå upp till 100 decibel. Trots att de sjuttonåriga cikadorna varken sticks eller bits måste amerikanerna avbryta sitt trädgårdsarbete och sina utomhusvistelser, eftersom det faktiskt inte går att göra sig hörd medan detta pågår.

I gengäld är festen kortlivad. Efter att i sjutton år och under 99 procent av sitt liv ha levt under jorden är vuxenlivet över på tre, fyra veckor. Spelandet gav parning, parningen gav nya cikadägg. Äggen kläcks inom loppet av några veckor och då kravlar små cikadnymfer längre och längre ut på grenen där de föddes tills grenen tar slut … Och då faller de nykläckta, vinglösa nymferna till marken och gräver ner sig – ner i sjutton år av mörker.

Nu är det bara för amerikanerna att leta reda på snöskyffeln för att röja undan kilovis med livlösa insektslik från uppfarter och verandor

Långt innan nymferna kläcks har mor och far dött – de har spelat ut sin roll. Nu är det bara för amerikanerna att leta reda på snöskyffeln för att röja undan kilovis med livlösa insektslik från uppfarter och verandor, och glädja sig åt eller gruva sig för nästa invasion om sjutton år.

Faktum är att de sjuttonåriga cikadorna är de längst levande insekter vi känner till, tillsammans med sina kusiner bland de trettonåriga cikadorna. Det finns flera arter och varje art kan ha flera kullar med olika ”timing” i olika delar av USA. Inte så konstigt att dessa märkliga insekter har fått släktnamnet Magicicada på latin.

Att räkna till 17

Vad är då poängen med de sjuttonåriga cikadornas märkliga livshistoria? Och hur i hela världen klarar insekterna att räkna?

Förmodligen har detta beteende utvecklats på grund av att det minskar risken för att bli uppäten. Cikadorna är nämligen stora och proteinrika, och eftertraktad föda för både fåglar, små däggdjur och ödlor. Genom att översvämma livsmedelsmarknaden så till den milda grad överlever en större andel för parning och äggläggning. Det handlar helt enkelt om att överleva genom att försvinna i mängden. Eftersom tidsintervallen är så långa är det föga troligt att något rovdjur kan anpassa sig. Och det är knappast någon tillfällighet att både 13 och 17 är primtal, det vill säga ett tal som endast är delbart med sig självt och 1. Det gör att ett rovdjur med en kortare livscykel inte kommer att ”pricka in” cikadboomen med några cyklers intervall. Genom att ha en cykel som motsvarar ett lite större primtal minskar alltså risken för att bli uppäten. Det är ju ett ganska imponerande mattetrick av en insekt med samma beräkningskapacitet som en brödrost.

hur vet den sjuttonåriga cikadan när det är dags att ställa undan longdrinken med rotsaft och göra sig redo för den överjordiska festen?

Men hur vet den sjuttonåriga cikadan när det är dags att ställa undan longdrinken med rotsaft och göra sig redo för den överjordiska festen? Den utlösande faktorn för den synkrona invasionen är marktemperaturen. När markens temperatur på 20–30 centimeters djup har varit över 18 grader Celsius i fyra dagar, för sjuttonde gången, då ringer väckarklockan samtidigt hos dem alla. Men vi vet inte riktigt hur nedräkningen till år 17 sker. Ett slags biologisk klocka där kemiska föreningar förändras med tiden är förmodligen en del av förklaringen. Kanske spelar även yttre signaler från trädet en roll, genom att cikadorna ”räknar” antalet lövsprickningar. Genom att manipulera träd så att de fått två lövsprickningar under ett år har man nämligen sett att de sjuttonåriga cikadorna kommer fram ett år för tidigt.

Det finns cikador även i Europa, men de är inte cykliska. Många förväxlar cikador (som är halvvingar, det vill säga släkt med växtlöss och skinnbaggar) med syrsor och andra gräshoppsliknande insekter (se s. 25 i Insekternas planet). Flera av dessa frambringar också ljud, men på olika sätt och vid olika tider. Det böljande, intensiva insektsljudet du kan höra en solvarm dag i södra Europa är typiskt för cikador.

Även i Norge finns en art av cikadan (Cicadetta montana), men den är sällsynt och står rödlistad som sårbar. Den måste slåss med stugbyggare och badgäster i sin livsmiljö längs kusten runt Oslofjorden.

Däremot har du kanske lagt märke till små ”spottloskor” i gräset på sommaren? Sådana skumklumpar i gräset kallas på många ställen för ”gökspott”, men de har ingenting med fåglar att göra. Inuti det skyddande skummet ligger däremot en liten spottstritnymf – en avlägsen kusin till de amerikanska feta sjuttonåriga cikadorna. De norska spottstritarna, som inte spelar, tillbringar hela uppväxten på skumfest. Skummet bildas när cikadnymfen blåser luft genom ett slem som den avsöndrar från ändtarmen. Det skyddar både mot rovdjur och uttorkning.

 

Skönheten i en rutten stam

  • 4 min

Ett utdrag ur På naturens axlar : Hur tio miljoner arter räddar ditt liv.

I en dal
där ingen strövar
har det största trädet
fallit omkull,
vitt spretande,
med grenar och kvistar
tryckta mot marken
som i en omfamning
efter oändlig längtan.
   (…)
och trädet ska ligga orörligt
allt djupare i sin omfamning
och börja bli det andra –
med gräset som växer och böjs
likt blekt, välbekant hår
– och allt är sedan länge försvunnet
och hundra år är blott ett
ögonblick
för det som varar.

– Tarjei Vesaas, ur dikten Trøytt tre

Jag har en favoritlåga i skogen där jag bor. Vi är nästan som blodssystrar, vi två. För det trädet har fått lite av mitt blod, och jag lite av dess kåda. En låga är ett gammalt kullfallet träd, och det här trädet hade för drygt tio år sedan funnit för gott att falla tvärs över stigen som jag brukar springa på. Det var en grå söndag i oktober, en av de dagar då himlen har glömt allt vad vattenransonering heter och bara låter regnet ösa ner i flera timmar. Egentligen tycker jag om att springa i skogen när det regnar, men glasögonen utgör ett problem – och linser fungerar inte för mig. Jag får välja mellan att se dåligt med glasögon – som immar igen och får fullt med regndroppar på sig – eller se ännu sämre utan glasögon.

Hjärnskakning och två veckors läs- och skärmförbud

Jag hade fått med mig äldsta sonen på springrundan, han var åtta och bildade eftertrupp. Vi sprang längs en brant sluttning när jag såg ett litet träd som hade blåst omkull så att det utgjorde en låg portal över stigen. I farten böjde jag mig under trädet och sprang vidare, samtidigt som jag vände mig om för att varna min pojke. Vad jag inte såg var att ännu ett träd hade fallit ner över stigen. En reslig gran som jag sprang rakt in i när jag vände mig framåt igen, aningen för sent. Jag såg stjärnor. Plötsligt låg jag platt på marken bland barr och bark med pannan klibbig av blod och kåda.

Jag fick hjärnskakning och två veckors skärm- och läsförbud. För tyvärr har inte vi människor hjärnan upphängd i ett elastiskt band inne i skallen så som hackspettar har – för att tåla att dunka huvudet mot trädstammar.

Linné hävdade att gnagmjöl användes som babypuder

Efter den här dramatiska första dejten har jag följt trädet extra uppmärksamt. Först blev barren bruna och trillade stillsamt av, och barkborrar tittade in och skapade sina förskolor under barken. Någon, kanske en nitisk pensionär, kapade trädet och drog undan stammen så att jag inte längre behövde huka mig in under den på springrundan. På sommaren började barken lossna här och där, för långhorningslarver hade ätit sig igenom lagret som höll ihop bark och stock. Jag såg det ljusa gnagmjölet från tusentals tuggande skalbaggsbarn när jag sprang förbi – sådant gnagmjöl som folk använde som puder på ömma barnrumpor på 1700-talet, enligt Carl von Linnés skildringar från norra Sverige.

Snart infann sig de första klibbtickorna, en av våra vanligaste rötsvampar på gran. Först bara en gulvit, slät klump, som om en bulldegsklump satts på jäsning därinne i stammen och höll på att tränga upp. I takt med att svampen växte syntes också klibbtickans karakteristiska mörkbruna färg och röd-orange kant. Ofta prydd av stora blänkande vattendroppar. De här svamptårarna är inte dagg, det vill säga vattenånga som har kondenserat, utan vatten som pressas ut ur svampen i de skeden då den växer snabbt.

Död ved lever!

Vi människor har en benägenhet att se sådana döda träd i skogen som skräp. Vi betraktar nedbrytning och röta som något mörkt och otäckt, något som luktar förfall och död. Men där kunde vi inte ha mer fel! Död ved lever nämligen. Inuti ”min” granlåga finns det nu fler levande celler än när granen stod grön och grann i skogen. Medan en levande granstam mest består av döda celler är där nu ett myllrande, krypande, gnagande liv. Rötsvampar sträcker sina svamptrådar genom cellstrukturerna. Svampens enzymer bryter långsamt ner de strukturer som höll trädet uppe. På så vis blir näringen åtkomlig för alla slags insekter som äter sig igenom årsringarna. Lägg därtill lavar, mossa och en och annan förskrämd näbbmus som söker skydd inne i lågans hålrum, så förstår du varför en tredjedel av arterna i skogen lever just här – på och inuti döda träd.