En början

• 8 april 2025
• 5 min

Här följer inledningen (den ena) av min bok Nation av poeter.

En lördagsförmiddag i juni kutar en ung pappa efter sin tvååriga dotter i lägenheten som familjen hyr i Berlin. Med ett kluckande skratt smiter hon in i sovrummet och ut igen, genom hallen, in i badrummet och ut igen, via hallen in till köket – placerat öppet mot vardagsrummet – och vidare mot balkongen. Precis innan hon slinker igenom öppningen till uteplatsen får han nog, skjuter igen glasdörrarna, och lyfter upp flickan. Bär henne bort till matbordet.
– Nu räcker det, du måste äta upp innan det blir mer lek, säger han.

Rummet badar i ljus och de sandfärgade väggarna ser ut att vara vita. På teven rullar Babblarna. Golvet är täckt av färgglada prylar. En klarblå lastbil, legobitar och kritor. På soffan ligger två mjukisdjur på rygg och stirrar upp i taket.
Han hukar sig och samlar ihop föremålen, slänger dem i en förvaringskorg. Ett par små bomullsbyxor och en matchande tröja bär han med sig till badrummet.

Yasin, själv född i Stockholm och uppvuxen i Rinkeby, lever numera sitt liv i Östermalmsområden

Den tjugofemåriga rapparen Yasin Mahamoud, hans fru och lilla dottern har hunnit göra sig hemmastadda i lägenheten som varit deras hem sedan 2023. Den ligger i ett nybyggt hus i ett stilrent kvarter, centralt i den tyska huvudstaden. Innan dess bodde familjen ett år i Bryssel, även där i en liknande stadsdel. Yasin, själv född i Stockholm och uppvuxen i Rinkeby, lever numera sitt liv i Östermalmsområden. Katedraler och sekelskifteshus, breda gator och sopade trottoarer.
Kontrasten till hans gamla liv försätter honom tidvis i oanade situationer och bryderier. I Bryssel skulle familjen ansöka om förskola till dottern. Ett dagis låg nära hemmet och ett annat fanns tillgängligt i ett socialt utsatt område, där Yasin och hans fru delvis brukade vara. Det fanns fördelar och nackdelar med båda alternativen men i slutändan var beslutet enkelt: de valde överklassdagiset.

Artisterna var yngre och texterna våldsammare

Yasins bakgrund i nordvästra Stockholm går hand i hand med hans artisteri. Jag är från Rinkeby, det vet alla, som han själv säger i en av sina låtar. Visst har det geografiska ursprunget så gott som alltid varit en fundamental del av rappares framtoning. Men ännu mer så under tiotalet, då en ny form av rapmusik spred sig över världen: hiphopgenren drill. Artisterna var yngre och texterna våldsammare. Musiken skildrade nästan uteslutande en vardag kring gängvåldets bittra verklighet i segregerade områden. Medan hiphopen på de internationella topplistorna glorifierade klassresan från botten till toppen, med glimmande juveler på rappare framför herrgårdar, porträtterade den nya, framväxande genren en hyperlokal och oglamoröst rå tillvaro på mammas gata.
I takt med att genren och dess nya stjärnor trängde in bland den internationella populärmusiken ökade kontroverserna. Ett flertal uppmärksammade mord, en mängd knivdåd och skjutningar kopplades samman med den nya rappen. I drillens födelsestad Chicago, även kallad våldets huvudstad, stoppades genrens största stjärna Chief Keef från att uppträda ens via ett hologram. Keefs musik uppmuntrade till våld, klargjorde borgmästaren Rahm Emanuel och kallade artisten för en oacceptabel förebild.
I slutet av tiotalet tog frågan om hiphopens yngre subgenre plats på bred front även i Sverige. Den nya gangsterrappen, och dess explicita låtar om narkotika och eliminering av fiender, hade stigit rakt uppåt och dominerade de svenska topplistorna. Flera av de mest kända artisterna var dömda för grova brott. I vissa fall till och med utpekade av polisen som tongivande inom kriminella grupperingar. Diskussionerna om genren handlade mestadels om kopplingen till det ökade skjutvapenvåldet i landet. Mellan 2013 och 2020 nästintill fördubblades dödsfall orsakade av skjutvapen. Och siffran skulle fortsätta stiga. Skjutningar hade blivit en del av vardagen i Sverige. Kriminaltekniker som undersöker tomhylsor och skotthål innanför polisavspärrningar blev en återkommande bild i medierna. Och drill döptes till världens farligaste musik.

Skjutningar hade blivit en del av vardagen i Sverige

Gangsterrappen skar som en haschkniv genom de mer prioriterade frågorna inom svensk politik: gängbrott, skola, integration, segregation. Med alla dess infallsvinklar uppstod en eldig debatt som rörde sig fram och tillbaka i en snurrig mediekarusell. Urladdningen kom hösten 2021 då en av både genrens och landets största artister, nittonåriga Nils ”Einár” Grönberg, sköts ihjäl utanför sitt hem i Hammarby Sjöstad i Stockholm.
Gangsterrappen växte till ett av landets mest polariserande ämnen. På ena sidan stod många av männen och kvinnorna i maktens korridorer, på den andra främst unga rappare från ytterområdena. Mellan vuxenvärlden och de unga, Myndighetssverige och förortstuggare, mellan majoritet och minoritet, rymdes ett hav.

De riktade ficklampan mot samhällets misslyckande och kapitaliserade på tragiken omkring dem.

Rapparna i debattens kärna, de som populariserat den nya gangsterrappen, kom från Rinkeby och resten av Järva. När de slog igenom i mitten av tiotalet var de fortfarande ungdomar. De riktade ficklampan mot samhällets misslyckande och kapitaliserade på tragiken omkring dem. Och de var pionjärer som slet tillbaka makten från skivbolagen, skapade framgång via sina egna plattformar och förändrade svensk hiphop i grunden.
Symbolgestalt för denna grupp blev Yasin Mahamoud. Det är hans artisteri och liv, med musikscenens finaste priser och fängelsedomar för grova brott, som allra ytterst blivit föremål för diskussionerna om genren. Han har beskrivits som svensk gangsterraps kung, men samtidigt kritiserats så hårt att han under långa perioder känt sig som public enemy nummer ett. Likväl går hans problem mycket djupare än så.

I garaget står en glänsande svart Porsche

Dottern lämnar matbordet och springer bort till leksakerna, pappa springer efter. Snart kommer hans fru hem igen och då ska Yasin till studion. Han byter om från mjukis- till märkeskläder. En rödsvart piké och axelväska från Gucci. I garaget står en glänsande svart Porsche. Men inga diamanter i världen kan utplåna händelserna från hans förflutna, dem som etsat sig fast. Man kan se det i blicken, ögonen är ledsna. Hans gamla liv vägrar lämna honom. Han har mörka stressutslag över hela halsen. Mardrömmar i vaket tillstånd. Minnena är visuella, ändå skriker de i öronen. De kommer av sig själva. Det viner till, scenerna börjar rulla.

Han återupplever allting igen.