Hur jag hittade Wendell – del 2
- 9 min
Det här är fortsättningen på ett smakprov i form av ett helt kapitel i min bok Du kanske borde prata med någon. Det handlar om hur det kom sig att jag hamnade i Wendells terapisoffa. Och det handlar inte minst om hur man överhuvudtaget hittar och väljer terapeut – inte minst om man själv är en. (Första delen hittar du här) Trevlig läsning!
Min kollega Caroline jobbar inte i min lokal eller ens i samma hus. Hon är inte en vän, men vi känner varandra yrkesmässigt. Ibland har vi delat på patienter – jag kanske har haft ett gift par som går hos mig och hon har tagit emot en av makarna separat, eller tvärtom. Om hon kan rekommendera någon skulle jag lita på hennes omdöme.
Jag ringer henne tio minuter i hel timme, och hon svarar.
”Hej, hur är det?” frågar hon.
Jag svarar att allt är bra. ”Jättebra, faktiskt”, säger jag entusiastiskt. Jag nämner inte att jag knappt har sovit eller ätit och att jag känner mig svimfärdig. Jag frågar hur det är med henne och går sedan rakt på sak. ”Jag behöver hjälp med att hitta en terapeut”, säger jag. ”Till en vän.” Jag förklarar snabbt att denna ”vän” specifikt vill ha en manlig terapeut, så att Caroline inte ska undra varför jag inte ber henne ta patienten.
I telefonen kan jag nästan höra hur kugghjulen snurrar i hennes huvud. Ungefär tre fjärdedelar av alla psykologer som jobbar med terapi (till skillnad från forskning, psykologiska tester och medicinsk behandling) är kvinnor, så hon måste tänka en stund för att komma på en man. Jag lägger till att den ende manlige terapeuten i min lokal, som råkar vara en av de mest begåvade terapeuter jag känner till, inte fungerar i det här fallet, eftersom min vän inte vill behöva gå till min lokal, där alla terapeuter delar väntrum.
”Hmm”, säger Caroline. ”Låt mig tänka. Är det en man vi talar om?” ”Ja, fyrtio plus”, säger jag. ”Högfungerande.”
Högfungerande är terapeutkod för ”en bra patient”, den sortens patient som de flesta terapeuter tycker om att arbeta med, ofta som motvikt till andra patienter som vi också vill arbeta med men som är mindre högfungerande. Högfungerande patienter klarar av att ha relationer, kan hantera vuxenlivets ansvar och plikter och har förmåga till självreflektion. De ringer inte ständigt mellan sessionerna för att det har uppstått olika nödlägen. Det finns studier som visar, och det säger för övrigt också sunda förnuftet, att de flesta terapeuter helst vill jobba med patienter som är verbala, motiverade, öppna och ansvarstagande – sådana patienter gör man snabbast framsteg med. Jag nämner ordet högfungerande för att det vidgar kretsen av terapeuter som kan vara intresserade av att ta sig an patienten, men också för att, jo, jag betraktar mig själv som tämligen högfungerande. (Åtminstone fram till nyligen.) ”Jag tror att han skulle känna sig tryggast med någon som är gift och har barn”, fortsätter jag.
Även den här gången finns det ett skäl till det jag säger. Jag vet att det inte är riktigt rättvist, men jag befarar att en kvinnlig terapeut skulle ha lätt att känna empati med mig som nydumpad och att en manlig terapeut som varken är gift eller har barn inte skulle förstå alla nyanser av barndelen i historien. Det jag undrar över är kort sagt om en objektiv, manlig yrkesperson med egen erfarenhet av äktenskap och barn – en man som Pojkvännen – kommer att bli lika bestört över Pojkvännens beteende som jag, för i så fall kan jag vara säker på att min reaktion är normal och att jag trots allt inte håller på att förlora förståndet.
Ja, det är objektivitet jag söker, men bara för att jag är övertygad om att en objektiv bedömning kommer att utfalla till min favör.
Jag hör hur Caroline knappar på tangentbordet. Klick, klick, klick.
”Han kanske – nej, glöm det, han har alldeles för höga tankar om sig själv”, säger hon om en namnlös kollega. Hon återgår till tangentbordet.
Klick, klick, klick.
”Det finns en kollega som var med i samma samtalsgrupp som jag förut”, börjar hon. ”Men jag vet inte riktigt. Han är jätteduktig. Väldigt skicklig. Har alltid kloka saker att säga. Det är bara det att …”
Caroline tvekar. ”Att vadå?”
”Att han jämt är så glad. Det känns … onaturligt. Vad fan är han så glad för, liksom? Men en del patienter gillar det. Tror du att det vore en bra person för din vän?”
”Absolut inte”, säger jag. Även jag är misstänksam mot kroniskt lyckliga människor.
Därefter nämner Caroline en duktig terapeut som jag också känner ganska väl, så jag säger att det inte går eftersom det finns en konflikt – ett kodord som betyder att deras världar krockar men att jag inte kan säga mer.
Hon knappar en stund till – klick, klick, klick – och slutar sedan. ”Jamen vänta, det finns en psykolog som heter Wendell Bronson”, säger Caroline. ”Honom har jag inte pratat med på åratal, men vi gick utbildningen ihop och han är smart. Gift och har barn. I femtioårsåldern, har jobbat i många år. Vill du ha hans uppgifter?”
Jag svarar att jag vill det. Jag menar, ”min vän” vill det. Vi utväxlar några artighetsfraser och avslutar samtalet.
Det enda jag vet om Wendell i det här skedet är det som Caroline just har berättat, och att det finns en gratis tvåtimmarsparkering på andra sidan gatan från hans mottagning. Att jag vet det där om parkeringen beror på att när Caroline skickar över adress och telefonnummer efter vårt samtal ser jag att mottagningen ligger på samma gata som stället där jag brukar göra min bikinivaxning (inte för att jag kommer att be höva den tjänsten igen inom överskådlig framtid, tänker jag, vilket får mig att börja gråta igen).
Jag samlar mig tillräckligt för att kunna slå Wendells nummer, och självfallet kopplas jag till en röstbrevlåda. Terapeuter svarar sällan på jobbnumret, eftersom de vanligtvis bara kan prata i några minuter och inte vill att patienter som ringer i en krissituation ska känna sig avsnästa. Samtal mellan kollegor sker med mobil eller via sökare.
Jag hör ett standardsvar (”Hej, du har kommit till Wendell Bronsons mottagning. Jag ringer tillbaka måndag till fredag under kontorstid. Om det gäller en nödsituation, var god ring …”) och lämnar ett kortfattat meddelande efter pipet med exakt den typen av information som terapeuter vill ha – namn, en mening om varför jag ringer och mitt nummer. Allt går fint tills jag, med baktanken att det kanske kan hjälpa mig att få en tid snabbare, tillfogar att jag också är terapeut och rösten spricker vid ordet terapeut. Skamset kamouflerar jag det med en hostning och lägger snabbt på.
När Wendell ringer upp en timme senare försöker jag låta så samlad som möjligt när jag förklarar att jag bara behöver lite krishantering, några veckors samtal för att ”processa” ett oväntat slut på ett förhållande, sedan kommer jag att vara på banan igen. Jag har gått i terapi tidigare, säger jag, så jag är redan rumsren. Han skrattar inte åt mitt skämt, vilket gör mig ganska säker på att han saknar sinne för humor, men det kvittar – jag behöver ändå ingen humor för en kort krishantering.
Det handlar trots allt bara om att komma på fötter igen.
Wendell säger ungefär fem ord under hela vårt samtal. Jag använder ord fritt här, för det handlar snarare om ett antal Hmm innan han säger att han har en tid klockan nio nästa morgon. Jag tar den och med det är samtalet slut.
Trots Wendells fåordighet skänker samtalet omedelbar lindring. Jag vet att det är en vanlig placeboeffekt: patienterna känner sig ofta hoppfulla när de har bokat sin första tid, innan de ens har satt sin fot i terapirummet. Jag är likadan. I morgon, tänker jag, kommer jag att få hjälp med detta. Ja, jag mår dåligt just nu eftersom alltsammans kom som en chock, men snart kommer saker och ting att klarna (det vill säga, Wendell kommer att bekräfta att Pojkvännen är en sociopat). När jag senare tänker tillbaka på detta kommer det bara att vara ett hack i min livskurva. Det kommer att vara ett misstag som jag lärde mig något av, ett miss tag av den sorten som min son kallar för ”ett bra ojdå”.
Den kvällen samlar jag ihop Pojkvännens ägodelar innan jag ska lägga mig – kläder, toalettsaker, tennisracket, böcker och elektronikprylar – och lägger allt i en kartong som jag tänker lämna av hos honom. Jag tar fram pyjamasarna som han köpte, och på en av dem sitter en post-it-lapp med några flirtiga ord. När han skrev det, tänker jag, visste han då redan att han skulle lämna mig?
Veckan före Pojkvännens chockbesked berättade en kollega i fredagsgruppen om en patient som nyligen hade upptäckt att hennes man hade levt ett dubbelliv. Inte nog med att han hade haft en affär som pågått i åratal, han hade också gjort kvinnan gravid och hon skulle snart föda hans barn. När frun upptäckte allt detta (hade han någonsin tänkt tala om sanningen?) visste hon inte längre hur hon skulle tänka kring sitt liv med mannen. Var hennes minnen verkliga? Den där romantiska semestern, till exempel – var hennes version av den resan korrekt, med tanke på att han hade en annan kvinna vid den tiden? Hon kände sig bestulen på sitt äktenskap men också på sina minnen. Det är samma sak med Pojkvännen. När han lämnade den där lappen på min pyjamas – när han köpte pyjamasen åt mig från början – planerade han då samtidigt i hemlighet för sitt barnfria liv? Jag tittar bistert på lappen. Lögnare, tänker jag.
Jag bär ut kartongen till bilen och ställer den i passagerarsätet så att jag ska komma ihåg att lämna av den. Jag kanske till och med gör det i morgon bitti, på väg till Wendell.
Jag kan knappt bärga mig tills jag får höra honom slå fast att Pojkvännen är en tvättäkta sociopat.