Hur jag hittade Wendell – del 1
- 5 min
Det här är ett smakprov i form av ett helt kapitel i min bok Du kanske borde prata med någon. Det handlar om hur det kom sig att jag hamnade i Wendells terapisoffa. Och det handlar inte minst om hur man överhuvudtaget hittar och väljer terapeut – inte minst om man själv är en. Trevlig läsning!
”Du kanske borde prata med någon”, föreslår Jen två veckor efter Pojkvännens uppbrott. Hon har ringt mig på jobbet för att kolla hur jag mår. ”Du behöver ett ställe där du slipper vara terapeut”, fortsätter hon. ”Ett ställe där det är okej att bryta ihop.”
Jag studerar mig själv i spegeln som hänger vid dörren på min mottagning, den som jag använder för att kontrollera så att jag inte har läppstift på tänderna innan jag går ut och hämtar nästa patient i väntrummet, efter att ha kastat i mig ett snabbt mellanmål mellan sessionerna. Jag ser normal ut, men jag känner mig yr och vilsen. Det går bra med patienterna – att träffa dem är en lättnad, en femtio minuter lång paus från mitt eget liv – men utanför jobbet börjar jag tappa greppet. Faktum är att jag verkar må sämre för varje dag, inte bättre.
Jag kan inte sova. Jag kan inte koncentrera mig. Sedan Pojkvännen gjorde slut har jag glömt kreditkortet i affären, kört iväg från bensinstationen med tanklocket hängande utanför samt ramlat ner från en stege i garaget och gjort illa knät. Det värker i bröstkorgen som om mitt hjärta hade krossats, men jag vet att det inte har gjort det, för om nå-got så jobbar det extra hårt och bultar snabbt dygnet runt – ett tecken på ångest. Jag undrar hela tiden hur Pojkvännen har det och föreställer mig honom som lugn och harmonisk, medan jag ligger på sovrumsgolvet och saknar honom på nätterna. Sedan börjar jag maniskt fråga mig om det verkligen är sant att jag saknar honom – kände jag honom ens? Saknar jag honom, eller bara tanken på honom?
Så när Jen säger att jag borde gå till en terapeut vet jag att hon har rätt.
Jag behöver någon som kan hjälpa mig genom den här krisen.
Men vem?
Att hitta en terapeut är knepigt. Det är inte som att leta efter en bra läkare eller tandläkare, för det behöver i princip alla. Men en terapeut? Där finns mycket att se upp med:
- Om du ber en person rekommendera en terapeut och den personen inte själv går i terapi, kan hon eller han ta illa upp för att du trodde det. Och om du ber en person rekommendera en terapeut och den personen går i terapi, kan hen bli sårad över att det var så uppenbart för dig. Av alla människor hon känner, kan hen tänka, varför frågar hon just mig?
- Du löper också risken att den som du frågar ska undra varför du behöver terapi. ”Vad är det som inte är bra?” kan hen säga. ”Är det äktenskapet? Är du deprimerad?” Även om folk inte frågar högt kanske de undrar i tysthet varje gång de ser dig. Vad är det som inte är bra? Är det äktenskapet? Är hon deprimerad?
- Om vännen trots allt ger dig namnet på sin terapeut kan det finnas oväntade hinder för vad du kan säga i terapin. Om din vän till exempel har berättat en mindre smickrande episod där du förekommer, och du själv ger en annan version av samma händelse – eller utelämnar den helt – kommer terapeuten att betrakta dig på ett annat sätt än du skulle vilja. Men du kan inte veta vad terapeuten vet om dig, för hen får inte nämna något som andra patienter har sagt.
Trots dessa förbehåll är personliga rekommendationer ofta ett bra sätt att hitta en terapeut. Man kan förstås också leta efter mottagningar på nätet. Men hur man än går till väga är det mycket möjligt att man behöver testa ett par olika innan man hittar rätt. Det är viktigt att det klickar mellan dig och terapeuten, på ett annat sätt än till exempel med en läkare. (Som en kollega sa: ”Det är inte som att välja en bra hjärtläkare som man träffar kanske två gånger om året och som aldrig kommer att veta hur osäker man känner sig.”) Studie efter studie visar att den enskilt viktigaste faktorn för att terapin ska lyckas är din relation med terapeuten, din känsla av att ”bli förstådd”. Det är viktigare än terapeutens utbildning, vilken typ av terapi det rör sig om och vilket slags problem du har. Men för mig gäller särskilda begränsningar i jakten på en terapeut.
För att undvika något som kallas dubbla relationer, och som bryter mot yrkesetiken, får jag inte behandla eller behandlas av någon som tillhör min egen krets – inte föräldrar till barn i min sons klass, inte systern till en kollega, inte en kompis mamma, inte en granne. Relationen i terapirummet måste vara begränsad dit, avskild och separat. Sådana regler gäller inte inom övrig vård. Du kan spela tennis eller vara med i samma bokcirkel som din kirurg, hudläkare eller kiropraktor, men inte din terapeut.
Detta begränsar dramatiskt antalet kandidater. Jag känner, hänvisar patienter till, åker på konferens med eller har på andra sätt kontakt med massvis av terapeuter i stan. Dessutom känner mina terapeutvänner, som Jen, till stor del samma terapeuter som jag. Även om Jen skulle rekommendera en kollega som jag inte är bekant med skulle det kännas lite obehagligt att hon var kompis med min terapeut – det är för nära. Men kan jag inte fråga kollegorna i lokalen då? Mja, saken är den att jag inte vill att de ska veta att jag är i akut behov av terapi. Tänk om de skulle börja tveka, medvetet eller inte, att hänvisa patienter till mig?
Trots att jag är omgiven av terapeuter har jag alltså hamnat i en knipa som för tankarna till några berömda rader av Coleridge: ”Vatten, vatten, överallt,/och törst förutan slut.”
Men mot slutet av dagen får jag en idé.
Läs fortsättningen på kapitlet om hur jag hittade min terapeut Wendell här.