Lars Berge

Lars Berge är journalist, filmare och författare. Han ligger bakom flera uppmärksammade dokumentärfilmer och är en i kollektivet bakom radioprogrammet Mammas nya kille. Hans roman Kontorsninja (2013) har hyllats av kritiker och översatts till flera språk. Mer om Lars

Bullerbysyndromet

  • 9 min

1978

Svenskar har korta kukar men långt minne. Enligt Kurt Vonnegut är det förklaringen till att han aldrig fick något Nobelpris i litteratur. På 1950-talet, innan han slog igenom som författare, var Vonnegut bilförsäljare. Han drev en firma med namnet Saab Cape Cod och var en av de första återförsäljarna av det svenska bilmärket i USA. Till en början väckte hans affär viss uppmärksamhet:

”De tillverkar de bästa armbandsuren, så varför skulle de inte kunna tillverka de bästa bilarna också?” som en av Kurt Vonneguts första kunder uttryckte sig. Verksamheten blev inte långlivad. På den amerikanska östkusten förstod sig folk inte på de skalbaggeformade fordonen. Att de var utrustade med någon sorts gräsklipparmotorer som krävde att olja blandades i bränsletanken gjorde inte saken bättre. Olja som efter en tid separerades från bensinen och sjönk till botten och när bilen startades på nytt resulterade i ett stinkande svart avgasmoln. I en av de sista texter som Vonnegut publicerade innan sin död redogör han för hur han lyckades lägga hela staden Woods Hole i mörker efter att ha startat en Saab 92 som stått parkerad där i en vecka.

”Jag talade illa om svensk ingenjörskonst, det var så jag fumlade bort ett Nobelpris”, skriver han.

I samma text hittar man den poetiska raden: ”Swedes have short dicks but long memories.”

Tack vare detta långa och selektiva minne har vi lyckats med konststycket att bygga en i det närmaste komplett nationell identitet av minnesbilderna från ett enda, och för svenskt vidkommande, ojämförligt framgångsrikt år.

Låt oss konstatera att Vonnegut åtminstone hade en poäng vad gäller vårt förhållande till ingenjörskonsten. Tekniska manualer är för oss vad samban är för Brasilien. Vi älskar att se på oss själva som ett land befolkat av sinnrika innova- törer som skapar ordning och funktionalitet i en kaotisk värld. Hos utomstående betraktare kan denna Bror Duktig-mentalitet höja ett och annat ögonbryn. Det var ju inte direkt svenskarna som landade på månen, eller hur? En definitionsfråga om man frågar oss svenskar. För vilken sorts kamera använde astronauterna när de förevigade de första stegen på månens yta? Svar: En tillverkad av Victor Hasselblad AB i Göteborg. Made in Sweden. Som sagt: Vi har långt minne. Och ett väldigt selektivt minne, bör tilläggas.

Tack vare detta långa och selektiva minne har vi lyckats med konststycket att bygga en i det närmaste komplett nationell identitet av minnesbilderna från ett enda, och för svenskt vidkommande, ojämförligt framgångsrikt år. Året jag talar om är förstås 1978. Det var Ingemar Stenmarks mest segerrika säsong. 1978 stod ABBA på höjden av sin karriär. Albumet ”The Album” toppade försäljningslistorna i sju länder. Singeln ”Take a Chance on Me” blev bandets sjunde listetta i England och sålde platinum i USA. Samma år utklassade Björn Borg den forne världsettan Jimmy Connors i Wimbledonfinalen. Ljuden som strömmade ur den vita tv-apparaten: sportkommentatorn Bengt Grives djupa och ödesmättade röst, spelarnas stönanden och racketarna som träffade bollen. De tillhör mina allra första minnen i livet. Jag skulle fylla fyra år.

Björn Borg utnämndes samma år till världens näst bäste idrottsman, endast överträffad av boxaren Muhammed Ali. Men eftersom proffsboxning av ledande svenska läkare inte betraktades som sport, utan misshandel, kunde slutsatsen dras att Björn Borg var den bäste idrottsmannen på planeten. Astrid Lindgren belönades med tyska bokhandelns fredspris och höll ett brinnande tal mot barna- ga. Ingmar Bergmans ”Höstsonaten” blev Oscarsnominerad i två kategorier. För bästa manus och bästa kvinnliga huvudroll. Ingrid Bergmans prestation i filmen är enligt många bedömare den starkaste i hennes karriär. Och just detta gyllene år 1978 inleddes produktionen av Saab 99 Turbo, den första serietillverkade personbilen med turboladdad motor. Den slog bilvärlden med häpnad tack vare sin ingenjörskonst och ett utpräglat säkerhetstänkande. Kvaliteter som lika gärna kunde användas för att beskriva svensk samhällsplanering, Björn Borgs defensiva baslinjespel eller vad som helst som vid den tiden betraktades som typiskt svenskt och världsledande.

Där och då skapades i folkhemmet idén om att vi i Sverige är lite bättre och lite smartare än resten av världen. Alltså det fenomen som i omvärlden är känt som den svenska självbelåtenheten. Den idag konkursade biltillverkaren Saab har sammanfattat denna livshållning i en slagkraftig slogan:

”Saab: The most intelligent cars ever built”.

Den svenska självbelåtenheten är en slags nationalism. Men den bör inte för- växlas med den typ av nationalism som ofta kommer till uttryck i andra länder. Den som mest brukar handla om att vända blicken bakåt, mot historien. Mot gamla fältslag, revolutioner, ålderdomliga riter och konstiga hattar. Den typiskt svenska nationalismen har istället handlat om att se framför sig det land Sverige i framtiden kommer att bli. Tack vare egenskaper som vi gärna betraktar som typiskt svenska. Som vårt rationella tänkande, vår medmänsklighet och unika tekniska innovationskraft. Problemet är bara att idag tycks denna utopiska fram- tid glidit oss ur händerna. Utan att vi riktigt har förstått hur det har gått till så är vi inte längre världsledande.

Där och då skapades i folkhemmet idén om att vi i Sverige är lite bättre och lite smartare än resten av världen.

När jag växte upp fick vi lära oss i skolan att vår sjukvård, vårt jämlika ut- bildningssystem och vår boendestandard var bäst i världen. Om bara alla an- dra länder följde Sveriges exempel kunde orättvisorna kunna utplånas och alla människor på jorden få ett bättre liv. Att Sverige var fantastiskt var en universell sanning, lite som Gud eller evolutionsteorin. Men vad jag inte hade en aning om när jag som fyraåring bevittnade hur Björn Borg vann sin tredje Wimbledontitel var att det aldrig skulle bli bättre. Att världen låg på topp 1978 och att det sedan dess bara gått utför bekräftas av forskare från universitetet i Canberra, Australien. Med hjälp av en mätmetod som är tänkt att fungera som ett alternativ till den traditionella men trubbiga bruttonationalprodukten har de uppskattat välstånd och utveckling i 17 länder, däribland Sverige. Genuine Progress Indicator (GPI) visar att noteringarna från 1978 aldrig har överträffats. Det går förstås att ha invändningar mot den här mätmetoden. Att samhället inte gått framåt sedan Luxor i Motala lanserade persondatorn ABC 80 låter förstås absurt. Det handlar trots allt om en tid då homosexualitet ansågs vara en mental sjukdom och en konserverad ananasring på en bit kassler en kulinarisk läckerhet. Men ser man till faktorer som sjukvård, säkerhet och miljö har vi aldrig haft det så bra. Vår välfärd har aldrig varit mer generös. Möjligheterna att lyckas i livet har aldrig varit mer jämlika. Vi var mer lediga och mådde generellt bättre. Ekonomin – alltså BNP – har visserligen sedan dess växt under den era av avregleringar och privatiseringar som följde under 1980-talet. Valfriheten har blivit större. Men samtidigt har ojämlikheten ökat, miljöförstöringen förvärrats och medborgarnas demokratiska inflytande minskat. Den politiska och ekonomiska makten har koncentrerats till ett antal storföretag som utövar sitt inflytande utan att delta i den demokratiska processen. Ideologier har ersatts av reklamkampanjer. De politiska folkrörelserna har blivit organisationer för professionella makthavare som ofta tycks vara helt oförmögna att hantera missnöjet som jäser hos befolkningen. Allt fler verkar ha vridit blicken från den utopiska framtid som en gång var vår och riktat den mot den projicerade Bullerbyidyll man föreställer sig att Sverige var innan 1978. Hur hamnade vi som en gång var världens mest progressiva nation i denna brungeggiga soppa? Är det de ensamkommande flyktingbarnens fel? Kan vi skylla på libaneserna, bögarna, kultureliten eller den rumänska kvinnan som sitter och tigger utanför Ica? Somliga vill göra det just så lätt för sig. Det är ju så mycket enklare att anklaga det som känns främmande istället för att vända blicken mot sig själv. Kanske är det just det vi behöver göra. Jag hoppas att de berättelser jag fått ta del av från marijuanaodlare, fejkade blondiner, dokusåpadeltagare, pensionerade hockeyspelare, datorhackare och ufologer ska kunna bidra till den snåriga psykologi som pr-människor i Stockholm har givit namnet Sverigebilden. Bilden av oss. Jag föreställer mig att berättelserna om en särskild sorts äpple, om Volvo 240 eller klotgrillens historia ska kunna spegla den utveckling som skett sedan vi var världsledande på allt. Den som tycker att det låter outhärdligt pretentiöst kan istället välja att se dessa texter som en samling vykort från en resa genom något som vi brist på annat kan kalla Post-Bullerbyn. Sverige efter 1978. Eller det nya Sverige för att låna retoriken från en av våra mest mytomspunna pr-strateger. (Ni möter honom i ett av kapitlen som följer.)

Avslutningsvis vill jag vända mig till den uppmärksamme läsaren: du kan ha läst delar av den här boken förut. Reportagen är skrivna mellan åren 2008 och 2015. Tidigare versioner är publicerade i Svenska Dagbladet, ICON och Magasinet Arena. Jag har gått igenom dem igen och ändrat småsaker som gjort dem onödigt tidsbundna, bytt ut ord här och var som råkade irritera mig när jag läste dem på nytt. Alla texter handlar på ett eller annat sätt om det postmoderna Sverige. Landet där framtidsoptimismen ersatts av den smygande insikten att det vi en gång gjorde så bra gör andra idag bättre. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut lakoniskt sammanfattade vår obegripliga tillvaro på jorden. För min del kunde han gärna fått sitt Nobelpris. Vad spelar det för roll? Om 100 000 år kommer vår kalla avkrok av världen ändå vara täckt av ett kilometertjockt täcke av is. Alla spår av vår civilisation kommer vara utplånade. Allt utom avfallet från våra kärnkraftverk. När allt annat är försvunnet kommer dessa sopor fortfarande vara helt livsfarliga att vidröra. Så kan det gå, ja, så kan det gå…

*

Bullerbysyndromet köper du på till exempel Adlibris, Bokus, Dito (ebok) eller i din lokala bokhandel.