Globaliseringen: ryktet om min död är kraftigt överdriven
- 7 min
GEOPOLITIK. Är detta globaliseringens död? Invasionen av Ukraina och sanktionerna mot Ryssland har påmint oss om att ekonomi inte bara är ekonomi. Det är också politik – besvärande ofta geopolitik. De flesta förutsättningar kan förändras över en natt om politiska ledare plötsligt får för sig att välta hela spelbordet över ända.
Invasionen visar också att avgörande beslut inte alltid tas av rationella skäl. Det behöver inte finnas några förnuftiga överväganden därbakom. Ibland räcker det med en isolerad despot med stormaktsnostalgi och revanschdrömmar.
Det gör världen oförutsebar. Det går inte att veta vad som händer härnäst eller att planera för alla eventualiteter. Det vi kan göra är att se vad det finns för pyrande konflikthärdar som plötsligt skulle kunna blossa upp, och fundera på hur vi skulle agera om det tar fyr – och helst köpa hemförsäkringen dessförinnan.
Efter 24 februari förändrades världen omedelbart – i rakt motsatt riktning mot vad Putin förväntat sig. EU, Nato och västvärlden står mer enad än på decennier. Inget samlar en som ett existentiellt hot. Men paradoxalt nog gör detta Sveriges närområde säkrare än tidigare. Ryssland har sedan länge bedrivit en asymmetrisk krigföring mot västvärlden och karvat ut delar av Moldavien, Georgien och Ukraina. Nu rustar vi oss för första gången på allvar mot det hotet.
I praktiken har Sverige varit hemlig medlem i Nato under lång tid, med vårt strategiska läge och avundade signalspaning. Ryssland har aldrig tvekat om att vi hör hemma i motståndarlägret. Det förestående medlemskapet gör främst att vi får det formella artikel 5-skyddet. Svenskt och finskt Nato-medlemskap underlättar också alliansens möjlighet att komma till de baltiska staternas undsättning, vilket kommer att avskräcka Ryssland från det som tidigare varit det mest lockande Nato-bytet, och därmed den största risken för ett tredje världskrig. Ett Östersjön som nästan blir en Nato-insjö har större förutsättningar att bli ett fredens hav.
Under de senaste månaderna har den ryska militären dessutom avslöjats vara en Potemkin-armé, där utrustning och bränsle sålts på svarta marknaden och odisciplinerade soldater tänker mer på plundring och desertering än på krigföring. Sedan stora delar av den ryska krigsmaskinen har slagits ut av överraskande effektiva ukrainska trupper är den nu i sönderfall. Det är nästan så att den estniska armén skulle kunna tåga till Sankt Petersburg nu.
Rysslands enda anspråk på att vara en stormakt är dess kärnvapen, så det är givet att Putin ständigt viftar hotfullt med dem. Men bara för att diktatorer gärna vill ge intrycket att de är galna nog att trycka på knappen ska vi inte gå på deras nukleära pokerbluffar. En man som inte ens vågar sitta nära sina närmaste militära rådgivare vid fototillfällen av rädsla att få en släng av Covid är näppeligen självmordsbenägen.
Det verkliga hotet för världen är ett fatalt missförstånd mellan parterna i stridens hetta snarare än medveten galenskap. Ytterligare ett skäl till att världen är oförutsebar.
En förklaring till att invasionen väcker sådan enhet i västvärlden är att många läser den som förspelet till en större kraftmätning. Som det formuleras i diplomatiska kretsar: Ukrainainvasionen är en tsunami, men Kina är klimatförändringen. Xi Jinping uppvisar samma aggressiva och auktoritära beteende som Putin, men leder inte en stormakt på dekis, utan på uppgång – om än med väldiga bekymmer med pandemipolitik och ekonomiska obalanser.
I många västerländska huvudstäder betraktas detta som startskottet för ”Cold War II” – en ny, långvarig kraftmätning mellan väst och öst, där vi måste börja lirka isär våra ekonomier och teknologiska system från inte bara Rysslands utan även Kinas. Det här blir en omfattande trend de närmaste åren, inte minst för att det passar in i den oro för globala leveranskedjor som pandemin redan utlöst. Dessutom välkomnas det av många etablerade europeiska företag, som hoppas att det ska ge dem subventioner och tullmurar.
Men hur stark den politiska och mediala berättelsen än är, är det försvinnande få företag som verkligen repatrierar produktion. Det är inte så lätt att snabbt hitta lokal kompetens och kapacitet, och det är heller inte så säkert som det låter. Det finns skäl till att vi inte lägger alla ägg i samma korg. I och med att de flesta sorters kriser slår mot en viss region är det säkrare att diversifiera än att koncentrera värdekedjorna.
Hur dramatisk denna konflikt än är ska vi komma ihåg att historien lär oss att ingenting varar så kort som föreställningen att allt har förändrats för evigt. Bara för att något fyller våra tankar i dag är det inte säkert att det gör det om ett år eller ens en månad. Kommer du ens ihåg pandemin?
Och vem kommer i dag ihåg att Ryssland och Kina ställde sig vid USA:s sida efter terrordåden 11 september 2001? Putin var den förste statschef att ringa president Bush för att beklaga det inträffade och erbjuda sitt stöd. Vissa trodde på en ny epok av stormaktssolidaritet eftersom islamistiska terrorister hädanefter skulle vara det allt överskuggande hotet. Oavsett vad man försäkrar andra länder om vid toppmötena går alla sedan hem och hålls vakna om nätterna av nationella strategiska och ekonomiska grubblerier.
Det finns djupgående konfliktlinjer även mellan västerländska länder och inom EU, som vi bara har tryckt bort med snoozeknappen. I USA kan Donald Trump eller en lika Europa- och Nato-skeptisk republikan sitta i Vita Huset om drygt två år. I EU kommer nord och syd, väst och öst, fortsätta att splittras av frågor om handels- och budgetfrågor. Vissa av de åtgärder vi vidtar nu kan spä på slitningarna. Högre el- och bränslepriser kommer att skaka om regeringar och gynnar populister.
I det nya, mer muskulösa EU som växer fram är Sverige på väg att finna en ny roll. Vi brukade vara artigt följsamma och gömma oss bakom Storbritannien. Efter Brexit måste vi göra mer av jobbet själva. Därför håller det på att växa fram en tätare sammanhållning mellan en grupp nordeuropeiska handelsnationer med likartade intressen. Norden, Baltikum, Irland och Nederländerna är små länder, men om vi håller ihop är vi en stark röst för frihandel, sparsamhet och liberal demokrati. Vi kallar oss själva gärna ”Den nya Hansan”. Utomstående föredrar namnet ”Dåligt väder-koalitionen”.
Så hur ska man agera som ledare och som företag i en så föränderlig värld? Genom att inte överreagera i det korta loppet. Världen har en märklig förmåga att återgå till den föregående trenden.
Globaliseringen har dödförklarats i tjugo år nu. Den ansågs ha dödats av i tur och ordning 9/11, av finanskrisen, klimatförändringarna, Brexit, Trump, handelskriget, pandemin och nu av Ukrainakriget, men ingen verkar ha berättat det för globaliseringen, för den tuffar vidare och de globala handelsströmmarna har fortsatt att växa efter dessa kriser, även om de naturligtvis hela tiden ändrar form.
Och då måste man ändra sig med dem. Den viktigaste läxan är att inte överplanera i en föränderlig, oförutsebar värld. De klokaste militära och ekonomiska ledarna vet att det viktigaste är att ha en plan som man kan avvika ifrån. En plan som är tillräckligt öppen för improvisation och justeringar under resan gång, därför att det enda vi vet att vi kan förvänta oss är det oförväntade.
Johan Norberg
Idéhistoriker, författare och föreläsare aktuell på Volante med boken Öppen/Sluten
