Johan Frostegård

Hade Shakespeare syfilis?

  • 2 min

William Shakespeare hade stor kunskap om syfilis och skrev mer om denna sjukdom än andra. En intressant tanke är att han hade syfilis, men också behandlades mot denna, kanske framgångsrikt, och att detta skulle förklara vissa inslag i hans författarskap. 

Med tanke på att man vet så lite om barden tycker jag man kan få ägna sig åt spekulationer, om än välgrundade!

En berömd målning av målaren John Taylor, benämnt Chandos-porträttet, föreställande Shakespeare visar en man som ser ut som en pop- eller rockstjärna, en snart skallig singer-songwriter med guldörhänge och långt hår på sidorna, vilket för en man i 35–40-årsåldern får sägas vara en tidigt debuterande skallighet.

Om den nu berodde på syfilisbehandling (kvicksilver), gener för skallighet eller helt enkelt bara var slumpens skördar vet vi inte. På ett annat porträtt ser han mer ut som en bleksiktig, tidigt skallig skollärare.

Han var bara 52 år när han dog, och alltså inte 50 år fyllda när han drog sig tillbaka. Det kan vara så enkelt som att han var trött på det säkerligen kaotiska livet i London, med all smuts och elände och en enorm arbetsbörda. Lite märkligt är det ändå att han, såvitt känt, inte verkar ha skrivit något de sista åren, vilket möjligen kan tolkas som att han hade problem med hälsan.

Det finns av honom påskrivna dokument i slutet av livet, där det ser ut som om han har tremor, stilen är darrig och otydlig – eller började han rentav bli dement eller led av Parkinsons sjukdom? Märkligt är också att det enda han testamenterade till sin hustru var den näst bästa sängen i hushållet.

Orsaken har diskuterats mycket av Shakespeare-forskningens kremlologer. En förklaring skulle kunna vara sviktande psykisk hälsa, andra menar att den näst bästa sängen ändå var väldigt bra. En annan uppfattning är att barden inte var så förtjust i sin hustru. De lärde får fortsätta att diskutera saken.

Han dog, enligt ryktena, efter att ha festat om ordentligt med de gamla kompisarna

Kvicksilver hade på Shakespeares tid använts i flera decennier i behandlingen av syfilis och kunde ge just sådana biverkningar som Shakespeare möjligen led av. Boten var inte värre än soten, men inte långt därifrån. Kvicksilver hade en positiv effekt men var svår att dosera.

Han dog, enligt ryktena, efter att ha festat om ordentligt med de gamla kompisarna Ben Jonson och Michael Drayton, till följd av en hastig sjukdom – febersjukdom har diskuterats – men dödsorsaken ter sig osäker.

Vare sig Shakespeare nu hade syfilis men lyckades bli botad med kvicksilverbiverkningar eller om han bara var kolossalt insatt och nyfiken av sig: Hur är det med Hamlet?

Är evolution lika med förbättring?

  • 1 min

Evolutionsteorin och det naturliga urvalet sägs ibland vara den bästa idé någon någonsin fått. Det var Charles Darwin som fick idén först. Men även om evolutionsteorin av idag står stark på ett övergripande plan, så finns där mycket att diskutera.

Dels sådant som ingalunda är klarlagt ur vetenskaplig synvinkel, som frågan om gruppselektion: Handlar det naturliga urvalet mest av allt om individer och gener, eller konkurrerar även grupper så att detta får evolutionär betydelse?

Dels sådant som har att göra med ideologi, fördomar, feltolkningar, mer eller mindre tidsbundna, och så finns det rena missförstånd som haft ödesdigra konsekvenser.

Ett missförstånd är att evolution handlar om framåtskridande, att allt bara blir bättre och bättre.

Ett sådant missförstånd är att evolution handlar om framåtskridande, att allt levande bara blir bättre och bättre. I själva verket handlar evolution om förändring, ibland långsam eller till och med obefintlig, ibland snabb.

Man kan visserligen hävda att organismer – individer från olika arter – genomsnittligt blir bättre och bättre, i något avseende och anpassade till just de befintliga betingelserna.

Men betingelserna ändras, spelets regler förskjuts, eller så vräks hela spelet över ända, som vid de stora naturkatastrofer som också satt sin prägel på livet på jorden.

Då blir de egenskaper som tidigare var till nytta i kampen för tillvaron, eller snarare i reproduktionen, en black om foten i värsta fall. Eller som Bob Dylan uttryckte saken 1963 i ”The times they are a-changing”: ”The loser now will later be fast.

Taggar: , ,