Lövsalsfågelns show i jakten på en partner
- 7 min
I min nya bok Bevingad intelligens får du möta både svenska fåglar som blåmesar, nötskrikor och korpar, och exotiska arter som nyakaledonienkråkan och barbadosfinken. Alla har de något gemensamt: Väl utvecklade och anpassade mentala förmågor, som hjälper dem att nå framgång som arter. I detta utdrag ur kapitlet Fågeln som konstnär berättar jag om lövsalsfåglarnas fantastiska byggen.
Hukad bakom plankrötterna från en blå quandong kan man kika genom nätverket av grenar. Där, på en solstänkt plats på marken i regnskogen, syns en fågel ungefär stor som en duva men glänsande blåsvart och med lysande purpurfärgade ögon. Bakom honom reser sig en elegant, liten arkitektonisk sal av spretande kvistar, omkring tre decimeter hög, skapad av två parallella, välvda väggar av upprätta pinnar, som en tipi i miniatyr byggd av ett barn. Runt honom ligger färggranna föremål utspridda och bildar en skarp kontrast mot mattan av brungula kvistar – de nästan glimmar i det dunkla ljuset i skogen. Där finns blommor, frukter, bär, fjädrar, kapsyler, sugrör, en papegojas vingar, en liten Bart Simpson-skateboardleksak och något som av allt att döma ser ut som ett turkost porslinsöga. Fågeln tar upp en blomma och släpper ner den i närheten. Han arrangerar en fjäder, flyttar en pärla, petar på ett sugrör – till synes för att sortera sina skatter efter färg, storlek och form. Då och då hoppar han bakåt som för att överblicka sitt verk, och hoppar sedan fram igen för att flytta ett föremål.
Hane av satänglövsalsfågel. Foto: Joseph C Boone. CC BY-SA 4.0
Om man hade observerat den här fågeln några veckor tidigare här på Australiens östkust, skulle man ha sett honom i full fart. Först rensar han ursinnigt bort allt bråte från en yta på omkring en kvadratmeter och börjar sedan ihärdigt att samla kvistar och gräs som han sprider ut jämnt för att göra sin ”plattform”. Ur samlingen väljer han sedan ut vissa kvistar som han sticker ner i två prydliga rader och skapar ett slags aveny, eller korridor, noggrant placerad för att fånga morgonsolens strålar. Vid den norra änden lägger han en bädd av smala kvistar och jämnar till den. Den kommer att fungera som bakgrund för hans uppsättning av dekorationer – och också som ett slags dansgolv där han senare ska bjuda på några granna piruetter och sånger.
Nu kommer arbetet med att samla skatter. Det är inte vilka föremål som helst som duger. Den här fågeln har bestämt sig för blått: blåklintsblå stjärtfjädrar från en papegoja, lavendelfärgade lobeliablommor, glänsande blå frukter från quandongträdet, blålila petunior och blå riddarsporrar som stulits från en bondgård i närheten, dessutom skärvor av koboltglas eller keramik, marinblå hårband, bitar av en turkos presenning, blå bussbiljetter, sugrör, leksaker, kulspetspennor, det där porslinsögat och hans stolthet – en ljusblå napp som han har norpat från grannen. Allt detta arrangerar han konstfullt mot bakgrund av sin kvistmatta. Om blommorna vissnar eller bären skrumpnar ihop byter han ut dem mot nya. Fortsätter man att iaktta honom ytterligare några dagar får man kanske se honom måla ett band upp till brösthöjd på insidan av kvistsalen genom att använda torkade barr av cunninghamsgran som han tuggar och krossar i näbben.
Inte undra på att europeiska upptäcktsresandeblev förvånade när de fann dessa skapelser djupt inne i den australiska skogen, och trodde att de hade snubblat över fantasifulla dockhus tillverkade av aboriginernas barn eller av deras mammor.
Vi beundrar djur som bygger, kanske för att vi själva bygger. Därför förundras vi också över den mest välbekanta delen av fåglarnas arkitektur – fågelboet – särskilt de sirliga konstruktionerna hos vissa arter: till exempel vävare som flätar och knyter ihop växter för att bygga sina avancerade bon; eller baltimoretrupialer, som stickar ihop sina bon av tiotusentals snabba maskor; eller ladusvalor, som flyger tusentals turer med näbben full av lera för att skapa sina kupade bon på taksparrar eller undersidan av kajer och broar.
”Redskapet som får bestämma boets runda form är inget annat än fågelns kropp”, skriver Jules Michelet. ”Hans hus är hans person, hans kroppsform … och vill jag mena, hans lidande.”
…
Bygget av kvistar och föremål som den glänsande fågeln på andra sidan jordklotet har skapat är dock inte ett fågelbo. Den fågeln, till skillnad från de samarbetande stjärtmesarna, lämnar bobyggandet helt åt sin partner. Nej, den märkliga och avancerade skapelsen, som kallas lövsal, har konstruerats för ett enda syfte – förförelse – av en varelse med extraordinär hantverksskicklighet och intelligens, nämligen satänglövsalsfågeln (Ptilonorhynchus violaceus).
Hane av satänglövsalsfågel. Foto: Joseph C Boone. CC BY-SA 4.0
Familjen lövsalsfåglar är så märkvärdig att ornitologen E. Thomas Gilliard en gång noterade att fåglar borde delas upp i två grupper: lövsalsfåglar och alla övriga fåglar. Lövsalsfåglar är kändaför tecknen på intelligens: stora hjärnor, lång livslängd och en längre utvecklingsperiod. (Det tar dem sju år att bli könsmogna.) Alla de omkring tjugo arterna lever i regnskog och öppen skogsmark på Nya Guinea och i Australien; sjutton av arterna bygger lövsalar. De är de enda djuren på jorden – förutom vi själva, kanske – som man vet använder föremål i överdådiga uppvisningar för att locka till sig partners.
Och där är hon. En blekt olivgrön fågel, ungefär lika stor som friaren själv. Hon har varit på rundtur i grannskapet, spanat in spännvidden i hantverket på tre eller fyra andra lövsalar och bedömt deras dekorationer.
Det här är hennes marknad – det är hon som shoppar och jämför utbudet. Honan landar strax söder om vår hjältefågels lövsal och dröjer i undervegetationen. Det verkar som att hon gillar det hon ser. Kanske är det den tillfredsställande symmetrin i arkitekturen som fångar hennes blick. Eller den där ljusblå nappen. Några ögonblick senare hoppar hon in i den trivsamma lilla skapelsen till sal, pickar på några pinnar och smakar på färgen som hanen noggrant har målat med på insidan av väggarna.
Hona av satänglövsalsfågel. Foto: Tatiana Gerus. CC BY 2.0
Så snart honan har landat slutar hanen med sin städning och kvicknar till. Med ett språng kastar han sig in i en frenetisk balett av hopp och danssteg. Så plockar han upp saker ur sin värdefulla samling i näbben och placerar dem runt golvet på scenen. Plötsligt blir han ”mekanisk” och börjar surra och knorra som en uppdragbar musikleksak. Det är mindre sentimentala sånger och skrävlande, och mer likt en ryckig robot eller docka. Han snärtar till med vingarna och stjärten med snabba, blixtrande rörelser och springer sedan dramatiskt över plattformen som om han attackerar en angripare. Så helt abrupt släpper han fram en störtflod av härmningar. Först kommer en kookaburras rullande gapskratt, sedan det maskingevärslika rasslet från en gulörad honungsfågel, de mer lågmälda ropen från en större gultofskakadua, en australisk korp och en gulstjärtad sotkakadua. Han skrockar. Han surrar. Han piper och churrar. Han visar upp sin praktfulla fjäderskrud och blixtrar med sina utstående ögon, som nu märkligt nog är rödaktiga. Han pausar och stirrar som fixerad, hoppar omkring några minuter och fortsätter sedan plötsligt uppvisningen. Han sträcker fram halsen och snärtar med vingarna igen. Han snappar upp en liten dekoration i näbben – ett gult löv – och hoppar stelbent fram till lövsalens ingång och möter honan medan han burrar upp sina glänsande fjädrar för att se större ut och utför sedan en rad djupa knäböjningar.
Honan iakttar uppmärksamt hanens artisteri och bedömer uppvisningen, som kan pågå från några få sekunder upp till en halvtimma.
Plötsligt skyggar vår hjälte kraftigt åt sidan. Honan far upp. På ett ögonblick har hon flaxat ut ur lövsalen och är borta.
Han har förlorat henne.
Varför? Vad gjorde han för fel?
Läs mer och köp boken här!