Varifrån kommer egentligen musiken?
- 4 min
Här följer PRELUDIUM, min inledning till boken Härifrån kommer musiken.
Nej, jag växte inte upp med den klassiska musiken. Den kom till mig i tonåren, nådde mig som ett främmande ljusfenomen på himlen. Den stannade hos mig. Jag hör den, men kan inte läsa den som partitur. Partitur är en stängd värld för mig; jag är en lekman på området men eftersom musiken är en angelägenhet för alla, tror jag det finns ett särskilt värde i att även lekmän skriver om den.
Vägen in i ett stycke kan för min del ofta gå via tonsättarens liv. När jag skriver om musik upplever jag mig som friare än i annat skrivande. Kanske handlar det om att jag inte behöver vara konsekvent. Det behöver musiken inte heller vara, och i logisk (läs: argumenterande) mening är den aldrig det. I slutändan är det antagligen därför som så många människor – bara i detta ögonblick sannolikt hundratals miljoner över hela planeten – under dygnets alla timmar kan försjunka i ett kravlöst lyssnande på den musik de älskar.
När jag skriver om musik upplever jag mig som friare än i annat skrivande
Musiken är en gåtfull befrielse, vare sig vi är på en konsert, lyssnar i absolut ensamhet, omges av vimlet på en tunnelbana, spelar med andra, dansar i neon eller bara går nynnande längs en byväg.
Men musik kan också väcka patriotiska och krigiska stämningar. Den kan helt enkelt användas till vad som helst, samma stycke brukas för helt olika syften. I det första och sista kapitlet i denna bok skriver jag om fredens – och krigets musik. Men denna bok har tillkommit i olika vågor under de senaste tio åren. Ja, vissa av texterna är skrivna för mer än ett årtionde sedan. Några av texterna har tidigare gått i olika magasin, operaprogramhäften och tidningar, men har här omarbetats.
Levande musik på en döende planet
Varifrån kommer då musiken? Frågan ställdes en gång av Ingmar Bergman i ett sommarprat. Ingen kan svara på frågan. Men att försöka göra det menar jag är en del av musikupplevelsen. I den här boken är det detta jag oavbrutet egentligen försöker göra.
Länge hade boken titeln Levande musik på en döende planet. När jag skriver om Beethovens pastoralsymfoni, om Hildegard av Bingens gregorianska kyrkomusik och hennes idé om kraften i det gröna, om Sibelius skogspoem, Bob Dylans A hard rain’s a-gonna fall eller om väckelsesången Du store Gud (som är en hyllning till den natur Gud skapat) så är ödesfrågan närvarande: hoten mot den biologiska mångfalden, klimatet, ja, mot hela den levande biosfär där en art brutit sig loss och skapat något, alltså musik, som inga andra arter förmår – och som så ofta tycks vilja sona sin avsöndring från skapelsen just genom musiken.
När musiken blåser eldupphör
Ett tag bar boken titeln När musiken blåser eldupphör. Däri ryms en paradox: att en militär signal får vapnen att nedläggas. Och hur det än är: vår tids stora krig är trots allt det som vår civilisation bedriver mot naturen. Bokens åtta satser kan kanske rentav ses som en komposition, där teman återkommer, vävs samman och alla slags utvikningar pågår. Krig och fred, frid och kaos. Men hela tiden försöker jag – förgäves – förstå varifrån musiken kommer, ur gemenskapen, ur döden, ur våra spegelneuroner, ur naturen själv? Och hur skriver man om musik, i alla fall den klassiska, när man inte ens kan läsa noter?
Ingen vet riktigt vad musik är.
Den klassiska repertoaren står i centrum, men den som inte vet något om pop- och rockmusik vet heller inte något om den traditionellt klassiska musiken: alla musikgenrer belyser varandra, förklarar varandra. Högt och lågt är evigt förbundna med varandra, i livet såsom i musiken. Och vi kan vara säkra på att klasshierarkiernas mekanismer alltid verkar och härskar över estetiken: om det bara hade funnits två musikverk i världen, låt oss säga Beethovens nionde symfoni och Mozarts fyrtionde, så skulle ett av dem säkerligen klassificeras som värdelös skräpmusik och det andra som högsta formen av konstmusik.
Jag lyssnar inte ständigt till musik. Det kan ibland gå en månad eller två när jag inte slår på någon musik alls. Och när jag låg på sjukhus ett bra tag hade jag svårt att lyssna på annat än de gamla pop- och rocklåtar jag växte upp med. Sedan kommer plötsliga perioder med intensivt musiklyssnande.
Ingen vet riktigt vad musik är. Det går inte ens att förstå varför vissa melodier tycks gå rakt in i våra neurala nätverk. Denna gåta omger allt mitt musiklyssnande.
