Göran Greider

Varifrån kommer egentligen musiken?

  • 4 min

Här följer PRELUDIUM, min inledning till boken Härifrån kommer musiken.

Nej, jag växte inte upp med den klassiska musiken. Den kom till mig i tonåren, nådde mig som ett främmande ljusfenomen på himlen. Den stannade hos mig. Jag hör den, men kan inte läsa den som partitur. Partitur är en stängd värld för mig; jag är en lekman på området men eftersom musiken är en angelägenhet för alla, tror jag det finns ett särskilt värde i att även lekmän skriver om den.

Vägen in i ett stycke kan för min del ofta gå via tonsättarens liv. När jag skriver om musik upplever jag mig som friare än i annat skrivande. Kanske handlar det om att jag inte behöver vara konsekvent. Det behöver musiken inte heller vara, och i logisk (läs: argumenterande) mening är den aldrig det. I slutändan är det antagligen därför som så många människor – bara i detta ögonblick sannolikt hundratals miljoner över hela planeten – under dygnets alla timmar kan försjunka i ett kravlöst lyssnande på den musik de älskar.

När jag skriver om musik upplever jag mig som friare än i annat skrivande

Musiken är en gåtfull befrielse, vare sig vi är på en konsert, lyssnar i absolut ensamhet, omges av vimlet på en tunnelbana, spelar med andra, dansar i neon eller bara går nynnande längs en byväg.

Men musik kan också väcka patriotiska och krigiska stämningar. Den kan helt enkelt användas till vad som helst, samma stycke brukas för helt olika syften. I det första och sista kapitlet i denna bok skriver jag om fredens  – och krigets musik. Men denna bok har tillkommit i olika vågor under de senaste tio åren. Ja, vissa av texterna är skrivna för mer än ett årtionde sedan. Några av texterna har tidigare gått i olika magasin, operaprogramhäften och tidningar, men har här omarbetats.

Levande musik på en döende planet

Varifrån kommer då musiken? Frågan ställdes en gång av Ingmar Bergman i ett sommarprat. Ingen kan svara på frågan. Men att försöka göra det menar jag är en del av musikupplevelsen. I den här boken är det detta jag oavbrutet egentligen försöker göra.

Länge hade boken titeln Levande musik på en döende planet. När jag skriver om Beethovens pastoralsymfoni, om Hildegard av Bingens gregorianska kyrkomusik och hennes idé om kraften i det gröna, om Sibelius skogspoem, Bob Dylans A hard rain’s a-gonna fall eller om väckelsesången Du store Gud (som är en hyllning till den natur Gud skapat) så är ödesfrågan närvarande: hoten mot den biologiska mångfalden, klimatet, ja, mot hela den levande biosfär där en art brutit sig loss och skapat något, alltså musik, som inga andra arter förmår – och som så ofta tycks vilja sona sin avsöndring från skapelsen just genom musiken.

När musiken blåser eldupphör

Ett tag bar boken titeln När musiken blåser eldupphör. Däri ryms en paradox: att en militär signal får vapnen att nedläggas. Och hur det än är: vår tids stora krig är trots allt det som vår civilisation bedriver mot naturen. Bokens åtta satser kan kanske rentav ses som en komposition, där teman återkommer, vävs samman och alla slags utvikningar pågår. Krig och fred, frid och kaos. Men hela tiden försöker jag – förgäves – förstå varifrån musiken kommer, ur gemenskapen, ur döden, ur våra spegelneuroner, ur naturen själv? Och hur skriver man om musik, i alla fall den klassiska, när man inte ens kan läsa noter?

Ingen vet riktigt vad musik är.

Den klassiska repertoaren står i centrum, men den som inte vet något om pop- och rockmusik vet heller inte något om den traditionellt klassiska musiken: alla musikgenrer belyser varandra, förklarar varandra. Högt och lågt är evigt förbundna med varandra, i livet såsom i musiken. Och vi kan vara säkra på att klasshierarkiernas mekanismer alltid verkar och härskar över estetiken: om det bara hade funnits två musikverk i världen, låt oss säga Beethovens nionde symfoni och Mozarts fyrtionde, så skulle ett av dem säkerligen klassificeras som värdelös skräpmusik och det andra som högsta formen av konstmusik.

Jag lyssnar inte ständigt till musik. Det kan ibland gå en månad eller två när jag inte slår på någon musik alls. Och när jag låg på sjukhus ett bra tag hade jag svårt att lyssna på annat än de gamla pop- och rocklåtar jag växte upp med. Sedan kommer plötsliga perioder med intensivt musiklyssnande.

Ingen vet riktigt vad musik är. Det går inte ens att förstå varför vissa melodier tycks gå rakt in i våra neurala nätverk. Denna gåta omger allt mitt musiklyssnande.

En doft av midsommarafton och tusen svunna somrar

  • 4 min

Vad är det där för liten röd stuga? Hundratals gånger har jag passerat förbi men den har alltid varit lika oåtkomlig bakom tågfönstret. Den ligger inklämd på industriområdet i Skutskär, bland gråa och svarta byggnader. Rökpelare stiger upp i bakgrunden från massafabriken. Vid ett tillfälle för flera år sedan hann jag få upp mobilkameran och tog ett foto när tåget rusade förbi. En dag, tänkte jag, ska jag ta mig in bakom fabriksgrindarna och få klarhet i vad det är för byggnad. På grund av pandemin och en besvärlig cancerbehandling, som hållit mig borta från allt tågresande under lång tid, var det ett bra tag sedan jag passerade stugan.

Jag har alltid tänkt mig att det i alla fall doftar bryggkaffe därinne, om än inte kokkaffe.

När jag tittar närmare på fotot jag har ser jag att det inte finns några blommor kring byggnaden. Den är inget hem, ingen fritidsstuga, vilket förstås inte är konstigt, belägen som den är på ett industriområde. Ingen mormor har kanske någonsin bott där, med sina torparblommor. Har den flyttats dit? Eller har industrin vuxit upp kring den? Är den helt enkelt ganska nybyggd? Är det de fackliga ombudsmännen från Pappers som sitter därinne? Tjänstemän? Ingenjörer? Det vet jag inte. Jag har alltid tänkt mig att det i alla fall doftar bryggkaffe därinne, om än inte kokkaffe. Men bakom stugan reser sig ett mäktigt industrilandskap och stugan ser rätt så rebellisk ut där den kämpar mot en helt annan arkitektur. Jag har hållit föredrag för S-föreningen i Skutskär, men glömde då att fråga om den där lilla stugan som tronar bakom höga stängsel som ett minne från förindustriella dagar.

Den doftar midsommarafton och tusen svunna somrar.

En rödmålad stuga med vita knutar är en svensk flagga. Den vajar mycket starkare i svenska folkets kollektiva medvetande än den blågula flaggan. Den svenska flaggan har till och med blivit närapå polariserande det senaste årtiondet sedan Sverigedemokraterna blev en kraft i svensk politik. När den syns hänga från balkonger, ofta i ett slitet och väderbitet skick, brukar jag ibland tänka på vad folk i den lägenheten röstar på. Och när S-märkta regeringsföreträdare under pandemin alltid höll sina pressträffar framför stora tunga svenska fanor – alla röda var bannlysta – blev en del vänsterfolk, inklusive jag själv, irriterade. Men en faluröd stuga orsakar knappast någon polarisering, utom möjligen hos någon enstaka vänsterextremist som ser den som en symbol för nationalism och förljugen etnisk svenskhet.

Rödfärgen kan också väcka upprördhet när fäbodar, som ska vara timmergråa, målas röda av tanklöst sommarstugefolk. Hos de allra flesta väcker den ändå bara en enkel värme inombords. Den doftar midsommarafton och tusen svunna somrar. Den röda stugan är folkets stuga. Det faktum att uttrycket »gå hem i stugorna« lever kvar i den politiska rapporteringen säger något om stugans plats i svenska folkets medvetande. Liknande uttryck finns på många språk; i franskan kan det heta »ça va faire pleurer dans les chaumières« (det kommer att få folk att gråta i stugorna) – där chaumière är en stuga, ett hus, gärna med halmtak på franska landsbygden. Ett skäl till att en simpel husaffär blev politiskt sprängstoff i Sverige – jag tänker på fallet Ebba Busch – är helt säkert att det rör sig om just en rödmålad stuga, ägd av en äldre man, gömd i skogen i det som Busch i en amerikanisering kallar det svenska »hjärtlandet«.

Ändå kommer själva den röda stugfärgen uppifrån, från eliterna, och det röda idealet är importerat från utlandet. När Stormaktssverige växte fram, långt nere i sextonhundratalet, ville en svällande adel framstå som rikare och mer överdådig än den var. Koppartak på slott och säterier var dyrt. Rödfärg från Falu koppargruva var billigare. Johan III beslöt redan 1573 att måla slottstaket i Stockholm rött med »gruvkli« från Falu koppargruva; inte ens kungen hade lust eller råd att spendera för mycket pengar på dyra koppartak. Han ville förvandla slottet Tre Kronor till ett italienskt renässanspalats och på toppen – röda koppartak. »Alle tak skall du låta göra röda«, beordrade han. Riddarhuset i Stockholm var färdigbyggt 1574 – det var rödmålat – och byggnaden kom att stå modell för många nybildade säterier under seklet som följde.

 

Detta är ett utdrag ur inledningen till Stugland – En berättelse om Sverige.