År 2008 träffade Alexander Khoruts, en gastroenterolog vid University of Minnesota, en 61-årig kvinna som jag här kallar Rebecca. Under åtta månader hade hon lidit av fruktansvärda diaréer, som hade gjort att hon var tvungen att använda vuxenblöjor, satt i rullstol och vägde 25 kilo mindre. Boven var Clostridium difficile – en bakterie som informellt kallas C-diff. Den är ökänd för sin uthållighet, att den ofta ger efter för antibiotika bara för att komma tillbaka i en ny resistent form. Så var det med Rebecca – hennes läkare hade provat medicin efter medicin, men ingen fungerade. ”Hon var i desperat behov av hjälp”, berättar Khoruts. Hon hade uttömt alla sina möjligheter.

Alla utom en. Khoruts drog sig till minnes att han under sin tid på läkarutbildningen fått lära sig om en teknik som kallas fekal transplantation av bakterier. Det är precis som det låter: läkare tar avföring från en donator och överför det till en patients tarmar med bakterier och allt. Och tydligen kunde det bota infektioner av C-diff. Idén tycktes motbjudande, märklig och osannolik. Men Rebecca hade inget emot det. Hon ville bara – behövde – bli frisk. Hon gick med på behandlingen. Hennes man donerade ett avföringsprov, som Khoruts pulvriserade i en mixer. Sedan förde han in en mugg av sörjan i Rebecca via koloskopi.

Inom ett dygn upphörde hennes diarréer. Inom en månad hade C-diff försvunnit. Den här gången kom den inte tillbaka. Hon hade botats – fullständigt, snabbt och långsiktigt.

Vad har vi att förlora?

Rebeccas fall, även om det är anekdotiskt, är också arketypiskt. Samma ledmotiv förekommer i hundratals liknande berättelser om fekal transplantation: en patient med obotlig C-diff; en desperat läkare och ett mirakulöst tillfrisknande. Ibland får läkarna höra talas om behandlingen genom sina patienter. Så var fallet med Elaine Petrof vid Queen’s University i Kingston, Ontario. År 2009 försökte hon utan framgång behandla en kvinna med C-diff när hennes familj började komma med små hinkar med avföring. ”Jag trodde de var galna”, berättar hon. ”Men när jag såg hur kvinnan försämrades och kände mig hjälplös, tänkte jag: Vad har vi att förlora? Vi gjorde det, och se det fungerade. Hon gick från dödens port till att lämna sjukhuset, såg fantastisk ut och var i grund och botten botad.”

Fekal transplantation är visserligen äckligt, både själva idén och det praktiska – någon måste trots allt köra den där mixern. Men ”patienterna bryr sig inte om äckelfaktorn”, säger Petrof. ”De är villiga att pröva vad som helst. Ofta händer det att de avbryter mig och säger: Var skriver jag under?” Vi människor är faktiskt ovanliga i vår aversion till avföring. Många andra djur praktiserar koprofagi och sväljer gärna varandras dynga och spillning för att få tillgång till mikroorganismerna. På det sättet sprider humlor och termiter bakterier som fungerar som immunförsvar mot parasiter och patogener över hela kolonin. Fekal transplantation erbjuder liknande fördelar på ett mer smakligt sätt – eftersom det inte berör smaklökarna alls. Bakterierna kan i stället överföras via koloskopi, lavemang eller en slang genom näsan till magsäcken eller tarmarna.

Före transplantationen var hennes tarmsystem en enda röra.

Den här metoden fungerar enligt samma principer som probiotika, men i stället för att bara tillsätta en bakteriestam, eller till och med 17, tillsätter man allihop. Det är en ekosystemtransplantation – ett försök att fixa ett försvagat samhälle genom att ersätta det helt och hållet, som att byta ut en gräsmatta som är helt överväxt av maskrosor. Khoruts visade att den här metoden fungerar genom avföringsprover som togs från Rebecca före och efter transplantationen. Före transplantationen var hennes tarmsystem en enda röra. C-diff-infektionen hade omstrukturerat hennes mikrobiom och skapat ett samhälle som ”inte liknade något som finns i naturen – en annan galax”, säger Khoruts. Efteråt kunde man inte se skillnad på hennes och hennes mans mikrobiom. Hans bakterier hade stormat in i det dysbiotiska tarmsystemet och återställt det. Det var nästan som om Khoruts hade gjort en organtransplantation, kastat ut patientens sjukdom och skadade tarmmikrobiom och ersatt det med donatorns blänkande nya mikrobiom. Det gör mikrobiomet till det enda organ som kan ersättas utan kirurgi.

Fekala transplantationer har utförts då och då under minst 1 700 år. De tidigaste nedtecknade uppgifterna kommer från en handbok i akutmedicin som skrevs på 300-talet i Kina. Det tog mycket längre tid för européerna att begripa sig på det: 1697 rekommenderade en tysk läkare metoden i en bok med det oslagbara namnet Heilsame Dreck-Apotheke – Det Välgörande Lort-Apoteket. Metoden återupptäcktes av den amerikanska kirurgen Ben Eiseman 1958, men bara ett år senare blev den ratad för vankomycin, ett antibiotikum som fungerade bra mot C-diff. Med Khoruts ord ”återgick den till bara en sporadisk användning, rapportering och förnöjsam läsning i flera årtionden”. Men den glömdes aldrig bort helt. Under det senaste årtiondet har djärva läkare börjat använda den, en del sjukhus börjat erbjuda den i tysthet och solskenshistorierna har börjat hopa sig.

De här strömningarna kom till sin spets 2013 när ett team i Nederländerna under ledning av Josbert Keller till slut testade fekal transplantation i en randomiserad, kontrollerad studie  – läkarvetenskapens gyllene standard för att sortera äkta behandlingar från kvacksalveri. Kellers team rekryterade patienter med återkommande C-diff-infektioner och slumpade dem så de fick antingen vankomycin eller fekal transplantation. Från början planerade de att använda 120 patienter men de kom bara till nummer 42. Då hade vankomycin botat bara 27 procent av patienterna som fick det, medan fekal transplantion botade 94 procent. Avföring fungerade helt klart så mycket bättre att sjukhuset ansåg det oetiskt att fortsätta ge fler av deltagarna antibiotika. De avslutade försöket tidigare och från och med då fick alla fekal transplantation.

Köp boken hos Adlibris, Bokus eller hos din lokala bokhandel.