Från ödmjukhetens evangelium till självtillitens dito
- 3 min
Under några år samlade jag material för att belysa tesen om att vi gått igenom ett brett tidsskifte från en kultur av ödmjukhet till vad man skulle kunna kalla en kultur av ”stora jag”, från en kultur som uppmuntrade folk att tänka ödmjukt om sig själva till en kultur som uppmuntrade dem att se sig själva som universums centrum.
Det var inte svårt att hitta sådant material. Exempelvis frågade psykologer mellan 1948 och 1954 över 10 000 amerikanska ungdomar om de ansåg sig vara mycket viktiga personer. Då svarade 12 procent ja. Samma fråga ställdes igen 1989 och då var det inte 12 procent som ansåg sig vara mycket viktiga personer utan 80 procent av pojkarna och 77 procent av flickorna.
”Mitt råd till dig är att vara trogen dig själv och allt kommer att bli bra.”
Psykologer har något de kallar narcissismtestet. De läser upp ett antal påståenden och frågar om de gäller för testpersonen. Uttalanden som ”Jag gillar att vara i centrum för uppmärksamheten… Jag visar mig på styva linan om jag får chans till det, för jag är speciell…Någon borde skriva en biografi om mig”. Narcissismpoängen har stigit 30 procent de senaste två decennierna. Nittiotre procent av ungdomarna har högre poäng än genomsnittet för bara tjugo år sedan.4 Den största uppgången har noterats i antalet personer som instämmer i påståenden som ”Jag är en extraordinär person” och ”Jag gillar att titta på min kropp”.
Tillsammans med denna uppenbara höjning av självkänslan, har det skett en enorm ökning av längtan efter berömmelse. Berömmelse brukade komma långt ner på listan över de flesta människors livsmål. I en undersökning 1976 där man bad människor i USA att ranka sina livsmål, kom berömmelse på femtonde plats av sexton. År 2007 sade 51 procent av ungdomarna att berömmelse var ett av deras främsta personliga mål. I en studie fick högstadieflickor säga vem de helst skulle vilja äta middag med. Jennifer Lopez kom etta, Jesus Kristus tvåa och Paris Hilton trea. Flickorna fick sedan tala om vad de ville bli. Nästan dubbelt så många sade att de hellre ville bli personlig assistent åt en kändis, till exempel Justin Bieber, än VD för Harvard. (Men, för att vara rättvis är jag ganska säker på att Harvards VD också hellre ville vara Justin Biebers personliga assistent.)
När jag synade populärkulturen runt omkring mig fann jag överallt samma budskap: Du är speciell. Lita på dig själv. Lyssna på dig själv. Filmer från Pixar och Disney berättar ständigt för barnen hur underbara de är. Tal vid skolavslutningar är späckade med samma klichéer: Följ din passion. Acceptera inga gränser. Staka ut din egen kurs. Du har ett ansvar att göra stora saker eftersom du är så bra. Det är självtillitens evangelium.
Som Ellen DeGeneres uttryckte det i ett avslutningstal 2009:
”Mitt råd till dig är att vara trogen dig själv och allt kommer att bli bra.”
Kändiskocken Mario Batali rekommenderar studenter att följa ”sin egen sanning, konsekvent uttryckt av dig”. Anna Quindlen uppmanade en annan publik att ha modet att ”hedra sin karaktär, sitt intellekt, sina böjelser, och, ja, sin själ genom att lyssna på dess rena tydliga röst istället för att följa de grumliga budskapen från en försagd värld”.
∗
Texten är ett utdrag ur David Brooks bok Vägen till karaktär, som nu finns tillgänglig på Adlibris, Bokus eller i din närmsta bokhandel.