Vad är en tourniquet?

• 24 januari 2024
• 2 min

När min bok Blågula kriget kom ut, tog förlaget initiativ att 10 kronor från varje sålt exemplar samlades i en pott för att stödja Ukraina. Detta följdes av fler frivilliginsatser: författaren, bloggaren och Ukraina-vännen Lars Wilderängs bidrag dubblade insatsen till 20 kronor per såld bok. Tilde Addenbrooke, en av de svenska ukrainavolontärer som porträtteras i boken, höjde då insatsen ytterligare genom att skänka en tourniquet för varje såld bok under kampanjperioden.

Vill du bidra? Köp boken här, ange kampanjkoden WILDER.

Tack vare de samlade bidragen har kampanjen potentiellt räddat över 300 liv samt finansierat åtminstone en metalldetektor för den svenska minröjargrupp vars utbildningsresor till Ukraina pengarna ska gå till.

Men Tildes tourniqueter … vad är de för något egentligen? Här följer ett utdrag ur min bok Blågula kriget om just tourniqueter.

Soldaten hade trampat på en mina och hade sannolikt överlevt om tourniqueten hade satts på korrekt.

Den vanligaste akuta vårdinsatsen går ut på att stoppa massiva blödningar. Vid skador på armar och ben används vanligtvis en tourniquet. Det är ett avsnörande förband som består av ett nylonband med kardborre, ett friktionsspänne och ett vridspänne i form av en pinne i plast, där tanken är att man ska kunna sätta på förbandet på sig själv med en hand. Det måste dras åt hårt, mycket hårdare än vad de allra flesta nybörjare tror. Om man inte lägger ett antal timmars träning på det, så behärskar man i regel inte detta moment.

En soldat var död vid överlämningen till Johan. Soldaten hade trampat på en mina och hade sannolikt överlevt om tourniqueten hade satts på korrekt.

Men kunskapsluckor kan yttra sig på fler sätt. Sten har en historia om en soldat som på grund av okunskap hos de vårdande förlorade en arm. Han hade fått en lindrig skada av granatsplitter i överarmen. Tourniqueten hade dock suttit på i tre timmar och då är det amputation som gäller, för att inte riskera vävnadsskador och kallbrand, enligt ett gammalt synsätt som i alla fall under 2022 förekom i Ukraina.

– I Sverige hade det aldrig hänt. Numera vet vi att en tourniquet kan sitta på betydligt längre än tre timmar utan livsfara. Man ska bedöma tillståndet i armen eller benet från fall till fall i stället för att bara utgå från tidsgränser, säger Sten.

”Korna råmade desperat”

• 16 november 2023
• 4 min

Här följer ett utdrag ur Blågula kriget – Om svenskarna som slåss för Ukraina, kapitlet STEN OCH JOHAN, DONBAS, SOMMAREN 2022, där jag följer Sten, mer känd som Okänd soldat och Johan – båda volontärer i organisationen Hospitallers.

Det var vid denna tid som det ukrainska ledarskapet för första gången gick ut med uppgifter om höga dagliga förluster och vädjade om hjälp med artilleri för att åter komma i paritet med det ryska.

Svenskarnas Hospitallers-grupp såg följderna av obalansen – ett stort antal döda och skadade på det frontavsnitt som de hade att bevaka. Enligt Johan handlade det om uppemot 20 stupade per dag.

Svenskarna fick även känna på bristerna i den ukrainska vårdförmågan. Vårdresursen var för liten, utrustningen var bristfällig, kunskapen i militär sjukvård otillräcklig.

Den vanligaste akuta vårdinsatsen går ut på att stoppa massiva blödningar. Vid skador på armar och ben används vanligtvis en tourniquet. Det är ett avsnörande förband som består av ett nylonband med kardborre, ett friktionsspänne och ett vridspänne i form av en pinne i plast, där tanken är att man ska kunna sätta på förbandet på sig själv med en hand. Det måste dras åt hårt, mycket hårdare än vad de allra flesta nybörjare tror. Om man inte lägger ett antal timmars träning på det, så behärskar man i regel inte detta moment.

En soldat var död vid överlämningen till Johan. Soldaten hade trampat på en mina och hade sannolikt överlevt om tourniqueten hade satts på korrekt. Men kunskapsluckor kan yttra sig på fler sätt. Sten har en historia om en soldat som på grund av okunskap hos de vårdande förlorade en arm. Han hade fått en lindrig skada av granatsplitter i överarmen. Tourniqueten hade dock suttit på i tre timmar och då är det amputation som gäller, för att inte riskera vävnadsskador och kallbrand, enligt ett gammalt synsätt som i alla fall under 2022 förekom i Ukraina.

uppemot 20 stupade per dag

– I Sverige hade det aldrig hänt. Numera vet vi att en tourniquet kan sitta på betydligt längre än tre timmar utan livsfara. Man ska bedöma tillståndet i armen eller benet från fall till fall i stället för att bara utgå från tidsgränser, säger Sten.

Om det nu är någon tröst så är Stens uppfattning att det står ännu sämre till i den ryska armén, vars materiel och kunskap inte har utvecklats sedan slutet av kalla kriget.

Hierarkier och en i jämförelse med Sverige mer sluten ukrainsk organisationskultur gjorde sig ibland påmind. Johan tog vid ett tillfälle hand om en soldat med en handskada. Denne hävdade att han tagit upp något på marken som exploderat. Johan såg att det inte var möjligt. Skadan var orsakad av finkalibrig eld.

Soldaten hade med stor sannolikhet skjutits av misstag av de egna, något som han och kamraterna försökte mörka.

________________

I byn där Sten och Johan var förlagda låg en industriell bondgård med hundratals kor. De ryska styrkorna som tog kontroll över samhället i mars stängde av någon anledning in djuren i deras hägn utan att låta dem gå på bete.

Korna råmade desperat. Många svalt ihjäl och låg och ruttnade bland de levande djuren.

Det är svårt att föreställa sig men Sten visar bilder som han tog på platsen. Döda kor ligger mycket riktigt på gårdsplanen med andra kor stående runtomkring.

Svenskarna möttes av en outhärdlig stank när de anlände till gården. Ändå hade ukrainarna haft kontrollen över byn i en vecka. Inte heller de kom på att släppa ut korna. Det gjorde Hospitallers-gruppen.

Johan har växt upp på bondgård. Hans kunskap om vad dessa djur behöver är intuitiv. Nu gjorde den honom särskilt arg.

Många svalt ihjäl och låg och ruttnade bland de levande djuren

Än i dag har Sten och Johan inte hittat en förklaring till varför framför allt ryssarna, men även ukrainarna gjorde så. Hur kunde de bo i denna intensiva stank och lyssna på ångestljud från djur utan att enkelt hjälpa dem genom att bara öppna grindarna?

Gården med de döda djuren låg dessutom alldeles intill en ukrainsk förbandsplats där brigadens chefsläkare befann sig. Inte heller han kom på tanken att göra något åt saken, trots att det regnade på kadavren och vattnet rann ner mot vårdinrättningen.

Ännu en av krigets mystiska absurditeter.