Låt Proust förändra ditt liv en lång mening i taget

• 3 juni 2021
• 4 min

Ett smakprov ur Låt Proust förändra ditt liv. En bok som – måste ändå få sägas – har lite rappare stil än Prousts eget mästerverk. Fast det förstås är ur detta verk vi har så många nyttiga livskunskaper att hämta.

Prousts verk har förvisso många förtjänster, men inte ens den mest hängivna beundrare kan förneka ett av dess mer problematiska kännetecken: längden. Eller som Prousts bror Robert uttryckte saken: ”Tyvärr förhåller det sig så att folk måste vara allvarligt sjuka eller ha brutit benet för att få möjlighet att läsa På spaning efter den tid som flytt.” När de ligger där med benet i jungfruligt gips eller med en nydiagnosticerad tuberkelbacill i lungorna ställs de inför ytterligare en utmaning, nämligen längden på Prousts meningar: slingrande konstruktioner av vilka den längsta – som återfinns i den femte delen – skulle bli nära fyra meter lång och räcka sjutton varv runt en vinflaska om den ställdes upp i en enda rak linje och gavs standardtypsnitt.

Alfred Humblot hade aldrig sett något liknande. I egenskap av chef för det ansedda förlaget Ollendorf hade han i början av år 1913 blivit ombedd att ta Prousts manuskript i övervägande för publicering av en av sina författare, Louis de Robert, som hade åtagit sig att hjälpa Proust att få romanen utgiven.

”Käre vän, jag må vara trög”, svarade Humblot efter att ha kastat en snabb och uppenbarligen förvirrad blick på romanens inledning, ”men jag begriper inte varför den här gossen behöver trettio sidor för att beskriva hur han kastar sig av och an i sängen innan han somnar.”

Han var inte ensam. Ett par månader tidigare hade Jacques Madeleine, lektör på bokförlaget Fasquelle, blivit ombedd att titta på exakt samma pappersbunt. ”När man nått slutet av det sjuhundratolv sidor långa manuskriptet”, hade han rapporterat, ”efter att ha drunknat ett oändligt antal gånger i obegripliga förvecklingar och gripits av den mest irriterande otålighet över att man aldrig lyckats ta sig upp till ytan, har man inte en aning, inte den blekaste aning om vad det handlar om. Vad är meningen med allt detta? Vad betyder det? Vart ska det leda? Omöjligt att veta! Omöjligt att uttala sig om!”

Madeleine gjorde likafullt ett tappert försök att sammanfatta händelserna på de första sjutton sidorna: ”En man har svårt att somna. Han vänder sig i sängen, han drar sig till minnes halvslummerns intryck och hallucinationer, av vilka vissa handlar om de svårigheter att somna som han led av som pojke i sitt rum i föräldrarnas hus i Combray. Sjutton sidor! Där en mening sträcker sig över fyrtiofyra rader.”

Eftersom alla förläggare var eniga i denna uppfattning tvingades Proust bekosta utgivningen av sitt verk ur egen ficka (och fick nöja sig med att njuta av de beklaganden och ångerköpta ursäkter som strömmade in några år senare). Men anklagelsen för mångordighet var inte fullt lika flyktig. I slutet av år 1921, då Proust hade nått stor uppskattning, fick han ett brev från en amerikanska som beskrev sig själv som varande tjugotvå år, bosatt i Rom och överjordiskt vacker. Hon förklarade dessutom att hon under de tre närmaste föregående åren inte hade gjort något annat än läst Prousts bok. Hon hade emellertid ett problem: ”Jag förstår ingenting, absolut ingenting. Käre Marcel Proust, lägg av rollen som posör och kom ned på jorden. Berätta på två rader vad ni verkligen vill ha sagt.”

Den vackra unga damens frustration antyder att posören hade förbrutit sig mot en grundläggande omfångslag som stipulerade det korrekta antalet ord med vilka en upplevelse kunde återberättas. Han hade inte skrivit för mycket per se, utan snarare avvikit från ämnet på ett helt oacceptabelt sätt i beaktande av händelseförloppets vikt och betydelse. Att somna? Två ord borde vara till fyllest, fyra rader om hjälten led av matsmältningsbesvär eller om en schäfer födde valpar nere på gården. Men posören hade inte bara avvikit från ämnet när det gällde sömnen, han hade begått exakt samma misstag beträffande middagsbjudningar, förförelser, svartsjuka.

Detta är förklaringen till det ”Öppna engelska sammanfatta-Proust-mästerskapet” som ett år arrangerades av Monty Python i en badort på sydkusten, en tävling där deltagarna fick i uppdrag att på femton sekunder eller mindre resumera de sju delarna i Prousts verk och att göra det iförd baddräkt och aftontoalett.

Om kärlek

• 14 februari 2017
• 3 min

Vi vet alla hur man liksom går på moln i de tidiga stadierna av en relation. Och det kanske är den mest klassiska bilden av kärlek, den som de flesta associerar med känslan. Kärlekens hela spektrum är sällan något vi funderar över när vi träffar någon som ger oss fjärilar i magen. Och hur många av oss tänker egentligen på det som ska hända efteråt, när vi valt den vi vill leva med?

I Kärlekens väg utforskar jag precis detta. Hur kärleken börjar, växer och förändras. Genom små utsnitt delar vi Rabihs och Kirstens vardag, samtidigt som vi träder in i den värld som är det gemensamma livets, med alla dess utmaningar och glädjeämnen. En kärlek måste tåla att sakta övergå i vardag för att viska kunna närma oss vår partner på alla plan. Genom att älska varandra väljer vi också att se varandra.

Kärleken når en höjdpunkt i de ögonblick då vår älskade visar sig förstå våra kaotiska, pinsamma och skamliga sidor tydligare än vad andra någonsin har kunnat, och kanske rentav bättre än vi gör själva. Att någon annan förstår vem vi är och både sympatiserar med och förlåter oss för vad hen ser, stärker hela vår förmåga att hysa tillit och att ge. Kärleken alstrar tacksamhet över vår älskades insikter i vårt eget förvirrade och plågade själsliv.

Barnet lär den vuxne något annat om kärlek: att äkta kärlek bör inbegripa ett ständigt försök att med maximal generositet, och när som helst, tolka vad som eventuellt ligger under ytan när det gäller ett besvärligt och föga tilltalande beteende.

Föräldern måste gissa sig till vad gråten, sparken, sorgen eller ilskan verkligen handlar om. Och det som skiljer ut detta tolkningsprojekt – och gör det så annorlunda jämfört med det som händer i en genomsnittlig vuxen relation – är dess medmänsklighet. Föräldrar är benägna att utgå ifrån antagandet att deras barn, även om de kanske är upprörda eller har ont, i grund och botten är goda. Så fort den stingande nålen har identifierats återförs barnen till sin medfödda oskuldsfullhet. När barn gråter anklagar vi dem inte för att vara elaka eller fulla av självömkan, utan vi undrar vad det är som har gjort dem ledsna. När de bits vet vi att de sannolikt är rädda eller tillfälligt upprörda. Vi är medvetna om det försåtliga inflytande som hunger, en krånglande matsmältningsapparat eller sömnbrist kan ha på humöret.

Hur snälla skulle vi väl inte vara om vi lyckades föra in bara en gnutta av denna instinkt i vuxna förhållanden – om vi också här kunde se bortom de sura minerna och illviljan och känna igen rädslan, förvirringen och utmattningen som nästan alltid ligger bakom dem. Detta är vad det skulle innebära att betrakta människosläktet med kärlek.

*

Författaren och filosofen Alain de Bottons bok Kärlekens väg kommer ut på Volante under våren 2017. Du hittar den till exempel hos Bokus, Adlibris eller i Gamla stans bokhandel.

Läs mer om boken:

The Guardian – Affairs, childcare and Ikea glassware

Evening Standard – A philosophical novel that does run smooth