Snön representerar skapelsens skörhet
Sverker Sörlin är idéhistoriker och professor i miljöhistoria – och en av världens mest ansedda forskare. I Snö – en historia återkommer han till det breda populärvetenskapliga berättandet men utvecklar samtidigt genren sakprosa med hjälp av experimentella inslag och inslag av genrehybrid. Detta i ett försök att skapa mindre förenkling och i stället mer berörande komplexitet. ”Om det finns faktaresistens behövs mer inlevelse och litterär kvalificering”, menar han. Vi ställde några frågor inför bokens lansering.
– Snö är den senaste boken i ett författarskap som nästan inte låter sig överblickas. Men vad har den för plats i ditt författarhjärta?
En helt central plats. Snö har följt mig genom livet som inget annat material. Jag är kanske litet extrem, men jag är samtidigt rätt så typisk för många svenskar, tror jag. Vi är ett vinterfolk.
Snön representerar skapelsens skörhet.
– Du beskriver snön som ett ständigt föränderligt, närmast magiskt element, och din relation till snö känns närmast andlig. Hur eller när började du tänka på snö på det viset?
Jag hade tidigt sådana upplevelser, redan som barn. Men medveten om dem blev jag inte riktigt förrän jag började kunna se Sverige och Norden utifrån, genom vistelser utomlands. Jag skildrar särskilt ett slags uppenbaralse jag hade av nordisk konst på ett museum i Toronto då jag var i trettioårsåldern. Men kunskap hjälpte till. Jag hade börjat förstå hur nationella berättelser fungerade och snön ingick i vår.
– Det finns ett stort internationellt intresse för Snö, den är i förväg såld till flera stora länder och språkområden. Vad är din analys av det?
Att ämnet ligger i tiden. Men varför det? Jag tror att snö mer och mer börjar framträda som ett sårbart element, kanske det mest sårbara av alla. Snön är mjuk och flyktig. Den representerar en del av det som är det finaste i skapelsen.Samtidigt försvinner den mer och mer. Dess tysta reträtt är kuslig, och kusligast av allt är att det är vi själva som svarar för den långsamma utplåningen av den genom att ständigt släppa ut mer växthusgaser. Detta samband är ingen nyhet. Men snön erbjuder en utdragen spänning kring hela förloppet och blottlägger konsekvenserna i miljoner människors vardag. Snö som är glädje och ljus vandrar mot sorg och mörker. Den representerar vår tragiska belägenhet. Det tror jag förklarar det stora intresset. Det är som vanligt: vi vill läsa om oss själva, även om våra synder, kanske särskilt om dem.
– Snö är inte bara en oerhört vacker och innehållsrik text, det är faktiskt också ett konstfärdigt ting, med en formgivning av Lukas Möllersten som du själv i högsta grad varit delaktig i processen bakom. Var det viktigt för dig och i så fall varför?
Det var mycket viktigt. Jag hade också ganska många idéer om form och om det visuella och jag är mycket glad över hur lukas fick till alla lösningar.
– Vad hoppas du att Snö-läsaren ska få med sig för känsla eller insikt, om du ska nämna en?
Ödmjukhet. Det är en känsla vi borde ha mer av. Respekt för skapelsen. Snön representerar skapelsens skörhet. Och att känna ödmjukhet inför den är helt grundläggande för att vi ska kunna motivera de handlingar och de uppoffringar som behövs.