”Barnmisshandel, eventuellt underkategorin våldsam död”
- 7 min
Ett utdrag ut boken Sakerna vi såg – där huvudpersonen Kayleigh berättar om när hon började sitt arbete som innehållsmoderator på en underleverantör till den sociala medieplattformen ”Hexa”.
Vi fick två kompendier den första dagen. Ett med plattformens användarvillkor och ett med riktlinjerna för moderatorer. Att riktlinjerna ändrades var och varannan dag och att det material man delade ut redan var inaktuellt visste vi ännu inte. Eftersom vi inte fick ta med kompendierna hem lärde vi oss genom praktisk övning. Under den första utbildningsdagen visades rena textinlägg på våra skärmar, sen dök det också upp foton, filmklipp och från och med tredje dagen livevideor. Den ständiga frågan var: Får det här ligga kvar på plattformen? Och om inte, varför inte? Den andra frågan var knepigast. En text som Alla muslimer är terrorister måste avlägsnas från plattformen eftersom muslimer är en SK, en ”skyddad kategori”, precis som kvinnor, homosexuella och, tro det eller ej, herr Stitic – heterosexuella. Alla terrorister är muslimer får däremot stå kvar, eftersom terrorister inte är en SK och muslim inte heller är en kränkande term. Ett filmklipp på någon som kastar ut sin katt genom fönstret är bara tillåtet om grymhet inte är ett tydligt motiv, medan en stillbild på någon som kastar ut sin katt genom fönstret alltid är tillåten; ett videoklipp på människor som ligger i en säng och kysser varandra är tillåtet så länge man inte ser några könsdelar eller kvinnliga bröstvårtor, medan manliga bröstvårtor är tillåtna under alla omständigheter. En handtecknad penis i en vagina går bra, men inte en digitalt framställd bild på en slida; ett naket barn får bara visas när bilden illustrerar en nyhetshändelse, såvida det inte handlar om Förintelsen, eftersom foton på minderåriga Förintelseoffer utan kläder är förbjudna. Ett foto på en pistol är tillåtet, men inte om pistolen är till salu. Att önska livet ur en pedofil är tillåtet, att önska livet ur en politiker är inte tillåtet; ett filmklipp på någon som med stark övertygelse spränger sig själv inne på en förskola måste raderas, och det beror på att det är terroristpropaganda, inte på att det är våld eller barnmisshandel. Om vi valde fel kategori räknades bedömningen som felaktig, oavsett om det varit rätt att radera inlägget. Vi bedömde tvåhundra inlägg om dagen den veckan (när vi sen hade blivit antagna blev det fler), och i slutet av varje utbildningsdag fick vi veta hur många rätt var och en fått. Hexas målsättning var att nittiosju procent av bedömningarna skulle vara korrekta, och i början blev jag irriterad när jag inte kom över åttiofem procent. Tills jag började smygtitta på Kyos skärm. Kyo, som nog var tio år yngre än jag – kulspetsklottret på hans ryggsäck avslöjade att han antagligen nyss gått ut skolan – satt ofta bredvid mig och hade aldrig bättre resultat än sjuttiofem procent. Det kändes på något vis uppmuntrande. Men när Alice på busshållplatsen efter vår fjärde dag berättade att hon haft rätt på hela nittioåtta procent av sina bedömningar bestämde jag mig för att avstå från kvällens öl och se om det kunde hjälpa mig att prestera bättre nästa dag.
Ett filmklipp på någon som kastar ut sin katt genom fönstret är bara tillåtet om grymhet inte är ett tydligt motiv
Hur det gick för Sigrid under de där dagarna vet jag inte. Om ni undrar när jag lade märke till henne för första gången skulle jag säga: på den sista utbildningsdagen, under vår ”examen”. Det var en rätt underlig övning, tyckte jag, en sorts muntligt prov men inför hela arbetslaget. En i taget kallades vi fram. Sen tittade vi allihop på ett videoklipp eller ett foto och den som stod på tur måste genast förklara varför inlägget uppfyllde eller stred mot riktlinjerna. Alice fick bilder på ett spädbarn som lades ner på en grusväg av en vuxen kvinna för att stenas av två pojkar; hon stod där kolugn i sin vida jeansjacka och stödde sig på ena kryckan medan hon klarade provet med glans: ”Barnmisshandel, eventuellt underkategorin våldsam död, men ingen text som förhärligar handlingen, så klippet får ligga kvar men ska förses med en varning om obehagligt innehåll.” Sigrid gjorde också bra ifrån sig, men jag slogs framför allt av hur hon betedde sig. Medan de andra formulerade sina meningar lite frågande men annars pratade ungefär som de brukade, ställde sig Sigrid självsäkert framför oss med händerna ihop, som en butler som välkomnar sin arbetsgivares gäster. ”Det vi ser här”, sa hon med hög röst och tydlig artikulation, ”är ett fall av sexuellt innehåll där en bröstvårta dyker upp i bild tre minuter och fyra sekunder in i klippet. Hela vårtgården syns, så inlägget ska raderas eftersom det hör till kategorin nakna kvinnokroppar, men med tanke på texten ’Jag hoppas att det gör ont’ är det dessutom fråga om sadism – båda sakerna verkar vara korrekta motiv för att radera det.” Det var något väldigt komiskt över hur Sigrid talade till oss, hur hon log och såg på oss en efter en. Som om hon skämtade, parodierade riktlinjerna, och jag tror till och med att våra lärare tvivlade på att hon tog uppgiften på allvar. Men det var rätt svar och Sigrids reaktion när de talade om att hon blivit godkänd – hon skrattade och nickade ett par gånger, som om hon behövde övertyga sig själv om att hon hade gjort det bra – avslöjade att hon nog inte hade tagit så lätt på det. Det här var hennes sätt att presentera saker på, och när hon flera veckor senare talade om att hon hade ett förflutet i restaurangbranschen föll allt i det där provet på plats. (Vid den tiden skulle jag förresten aldrig ha vågat fråga varför hon hade lämnat restaurangbranschen, jag ville inte få henne på andra tankar – för vad gjorde hon egentligen här om hon lika bra kunde tappa upp öl?)
Jag lät spela upp klippet igen i hopp om att kunna se hur armen fattade eld, men det gav inget.
Om ni är intresserad gick min egen presentation sämre än jag väntat mig. Jag blev tilldelad ett filmklipp med en man vars ena arm brann, det såg ut som om elden spred sig mot ryggen, men det var bara ett kort fragment och sammanhanget var oklart. Jag lät spela upp klippet igen i hopp om att kunna se hur armen fattade eld, men det gav inget. Var det ett våldsbrott jag såg, en olycka eller ett politiskt statement? I det senare fallet måste man hur som helst låta bilderna ligga kvar, att felaktigt radera dem skulle bryta mot yttrandefriheten. Jag blev tvungen att be läraren sätta på filmen en tredje gång och den här gången klickade jag upp ljudet på högsta volym – det var ett smart drag, för nu kunde alla höra hur mannen skrek, högt och gällt som en flicka, ett ljud som jag aldrig någonsin skulle glömma, men det bekymrade mig inte just då. Nej, där jag stod inför hela arbetslaget blev jag mest irriterad över att jag förstod vad det handlade om så sent. Min frustration lindrades dock lite av att en tjej när hon fått sin uppgift – ett filmklipp på en man som knullade en boxer – lämnade rummet och vår examen och kom tillbaka först efter tio minuter, med rödgråtna ögon. Till slut blev vi antagna allihop, till och med tjejen som hade gått ut.