Hur Jennifer Doudna mötte Emmanuelle Charpentier

  • 3 min

Texten är ett utdrag ur boken Sprickan i skapelsen av Jennifer Doudna.

Våren 2011 reste jag från Berkeley till Puerto Rico för att delta i det årliga möte som anordnas av American Society for Microbiology. Jag hade besökt ön en gång tidigare, under min tid som doktorand, och jag mindes hur mycket dess vackra regnskogar och havspanoraman påminde mig om min hemstad på Hawaii.

På eftermiddagen under konferensens andra dag gick min gode vän John och jag in på ett kafé för att ladda upp med kaffe innan vi begav oss till hörsalen där nästa omgång föredrag skulle äga rum. I ett hörn av kaféet satt en elegant ung kvinna. John presenterade oss för varandra, och så snart han nämnde hennes namn – Emmanuelle Charpentier – gick det upp ett ljus för mig.

Väckte stor uppståndelse i mitt labb

Studenterna i mitt labb hade berättat om det fascinerande föredrag som Emmanuelle hållit vid ett mindre CRISPR-möte i Wageningen året innan. Jag hade själv inte haft möjlighet att delta, men andra i mitt forskarteam som varit på plats hade redogjort för Emmanuelles föredrag om det CRISPR-baserade immunsystem av Typ II som fanns i en bakterie kallad Streptococcus pyogenes. Hennes uppsats i ämnet hade nyligen publicerats i tidskriften Nature och väckt stor uppståndelse i mitt labb. Innan den publicerades hade alla i vår värld trott att bara en sorts RNA-molekyl var inblandad i CRISPR-system. Men Emmanuelle och hennes medarbetare Jörg Vogel, vars labb länge hade studerat funktionerna hos små bakteriella RNA-molekyler, hade av en händelse upptäckt en annan RNA-molekyl som i vissa fall var nödvändig för framställningen av CRISPR-RNA. Upptäckten hade tagits emot med entusiasm av andra CRISPR-forskare, eftersom den visade på den fascinerande mångfalden i bakteriernas immunförsvar; det var som om evolutionen hade frambringat ett virtuellt universalverktyg för bekämpning av virus.

Jag gillade henne genast

Under vårt korta samtal fick jag ett intryck av Emmanuelle som en vänlig och försynt person, samtidigt som hon hade en finurlig humor och var uppfriskande prestigelös. Jag gillade henne genast. Nästa dag hade vi en ledig eftermiddag efter förmiddagens föredrag. Jag hade planerat att sitta på hotellets uteplats och arbeta vid min dator, men Emmanuelle föreslog att vi skulle utforska de äldre delarna av San Juan tillsammans, ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Vi strosade fram genom kullerstensgatorna, som Emmanuelle sade påminde henne om hennes barndomstrakter i Paris, medan vi småpratade om våra senaste resor, jämförde universitetssystemen i Berkeley och i Sverige (dit hennes laboratorium nyligen hade flyttat) och diskuterade de konferensföredrag vi dittills hade hört. Så småningom kom samtalet in på vår egen forskning, och Emmanuelle sade att hon redan länge hade funderat på att ringa mig för att föreslå ett samarbete.

Om vi samarbetar är jag säker på att vi kan räkna ut det

Emmanuelle berättade entusiastiskt om sitt arbete för att ta reda på hur ett CRISPR-baserat system av Typ II i den bakterie som hon studerade, Streptococcus pyogenes, knipsade av viralt DNA. Hennes forskning, tillsammans med tidigare genetiska studier av Sylvain Moineau, Virginijus Šikšnys och deras kollegor, hade så småningom börjat ringa in åtminstone en gen, kallad csn1, som troligen var inblandad. Var jag intresserad av att slå mig ihop med henne och bidra med mitt laboratoriums expertkunskaper inom biokemi och strukturell biologi för att ta reda på funktionen hos det protein som csn1-genen kodade för? När vi var på väg nerför en smal gränd, som vette mot det glittrande blå havet, vände sig Emmanuelle mot mig. ”Om vi samarbetar är jag säker på att vi kan räkna ut hur det här mystiska proteinet fungerar.” Tanken på de möjligheter som ett sådant projekt skulle öppna fick mig att rysa till.

Sprickan i skapelsen: Gensaxen och människans makt över evolutionen

 


Foto på Emmanuelle Charpentier (till vänster) och Jennifer Doudna: J.L. Cereijido / TNS  via The Telegraph