Mötesplats: en inspelningsstudio på Gärdet

Edinburgh 7 Mars 2020
1998 tog mitt liv en ny vändning. Vår dotter Annie – som vid tre års ålder fått diagnosen ‘mentalt handikappad’ – var nu åtta år och jag befann mig på konferens (DAMP 98) i Göteborg för att lära mig mer om neuropsykiatriska funktionshinder. Bland professorer och deprimerande statistik kliver Märta Tikkanen upp på scenen och läser ur sin bok Sofias egen bok: En bok om MBD-barn om dotterns kreativitet och om vikten av mångfald. Det stycket kom att ligga till grund för min ursinniga övertygelse om rätten till ett värdigt liv för både Sofia och Annie samt de minst sex barn i varje skolklass som kämpar med någon form av blockering eller svårighet.

Tjugotvå år senare flyger jag ‘hem’ till Stockholm för att spela in min bok När livet inte följer manus som nu skall bli ljudbok. Och på en yta av bara 45 kvadratmeter får jag så uppleva nya intensiva möten i inspelningsstudion. Genom de blytunga och superproffsiga hörlurarna hörs teknikern Michaels lugnande röst som på tryggt dalmål försäkrar mig om att ‘det här kommer att gå så bra så’. I studion bredvid sitter Dramaten-skådespelaren Magnus Roosmann och läser in en deckare och det gör också Torsten Wahlund vid nästa pass (jag kör två pass per dag för att hinna med hela boken). Torsten Wahlund påstår först att han är Sven Jerring när jag pinsamt nog frågar honom vem han är. ‘Nehej du, mig lurar du inte’  skrattar jag aningslöst tills jag så äntligen känner igen denne fina skådespelare som jag först minns som Malin på Saltkråkans fästman Peter.

Lika roligt som det var att läsa in min bok, stöttad av den tålmodige dalmasen i andra änden, lika spännande och innerliga var de komprimerade konversationerna med Magnus Roosmann på bänken utanför våra respektive studios. (Mer om det allra sist i texten.)

Så är det då dags för ett möte som jag verkligen inte kunnat drömma om att skriva in i mitt livs manus! Utrustad med vad som för mig mest liknar en 007-utrustning, men som enligt teknikerna Michael och Martin är en ‘superenkel’ mobil inspelningsstudio tar jag flyget till Helsingfors för att spela in Märta Tikkanen, som ska läsa sitt fantastiska stycke som ju självklart är med i min bok. Jag checkar in på det futuristiska och nyöppnade hotellet i Västra hamnen, langar likt James Bond upp min svarta väska med utrustningen på skrivbordet i hotellrummet och sätter igång att nervöst koppla ihop rätt kabel med rätt ingång i de olika tekniskt avancerade maskinerna. Jag blir guidad av teknikern Martin via WhatsApp och tillsammans lyckas vi få ihop det.

Nu gäller det också att det funkar hemma hos Märta. Har hon wifi? Allt hänger på det. Ängslig och spänd – jag vill ju inte ‘krångla till det’ med abstrakta frågor om skitläskig teknik som varken hon eller jag förstår oss på – trycker jag på porttelefonen. Sen går allt fort.  Märtas dörr, både den metaforiska och den fysiska, står vidöppen och efter en snabb kopp kaffe så riggar vi upp utrustningen i hennes arbetsrum (som är fullt av hennes egna böcker i olika upplagor och översättningar), får kontakt med Martin och sätter igång. Jag lämnar rummet och Märta läser sin text med sin lugna, melodiska röst och på avundsvärt vacker finlandssvenska.

Med ett helt livs erfarenhet av officiella framträdanden sätter hon det direkt. Ingen omtagning behövs. Och jag drar en lättnadens suck. Vi tar några selfies och jag tackar henne ur djupet av mitt hjärta för att allt gått så bra.

– Jaså, säger hon roat, är det därför du är så röd i ansiktet?!

I fyra timmar pratar vi om … jaaa, allt möjligt. Konversationen böljar fram och åter och jag anstränger mig för att minnas varenda underhållande och/eller tankeväckande berättelse jag får mig till livs av den underbara Märta Tikkanen som betytt så mycket för så många.

Sofia, som hunnit bli 52 år, kommer ner (hon bor tre våningar högre upp i huset) och hälsar på. Hon visar mig sina mångtaliga medaljer i dressyr och berättar om hur hon deltog i Special Olympics förra året i Abu Dhabi – där hon vann brons.

Jag är tacksam. Tacksam för att Annie öppnat så många nya och oväntade dörrar i mitt liv och tänker att kanske också min bok en dag inspirerar till  ett besök hemma hos mig.

Välkommen! Dörren står på vid gavel och hurran på spisen (men tekniken får du sköta själv)!

Sophie Dow

PS Jag tog med mig den ”superenkla” mobila inspelningsstudion hem till Edinburgh där Annie tog över och själv läste in sina repliker från boken.

PPS Så kom det sedan en så fin text av Magnus Roosmann om vårt möte …

”Stockholm dagar i mars 2020

Ytterdörren till studion krånglar som vanligt och jag är på väg att ringa efter hjälp när jag upptäcker att den är olåst och öppen.

Jag tar mig in och möts av en kvinna som har något av en storm över sig eller kanske snarare frisk vind. Eftersom dörren fortfarande är öppen känner jag ett korsdrag.

”Är det du som är Mikael?” frågar kvinnan. Jag svarar nej.

”Är du säker på det?” Jag undrar som hastigast om frågan är av existensiell art men väljer att svara att jag är säker på att jag inte är Mikael utan att jag är Magnus.

I själva verket är frågan helt relevant då jag i hela mitt liv varit osäker på vem jag är och när jag väl anat en insikt så har jag slagit bort den då jag inte vill definiera mig själv.

Jag heter Magnus Roosmann och är skådespelare och valet av yrke som egentligen inte var ett val kan kanske förklaras av att jag inte vill definiera mig själv eller låta någon annan göra det heller.

Kvinnan presenterade sig som Sophie Dow (frisk vind och så detta fantastiska namn) som omedelbart blev en människa jag upplevde som en gammal vän som jag återförenades med. Det var en mycket märklig upplevelse där jag omedelbart kände mig trygg.

När hon berättar vidare vem hon är och att hon skall läsa in sin egen bok När livet inte följer manus om att få ett barn med funktionsnedsättning är det som om jag nästan skriker ut att jag har ADHD och har pga detta i perioder levt ett rörigt och destruktivt liv inte sällan i närheten av döden.

Det är väl just såna här impulsiva utfall jag skall undvika för att vara rädd om min integritet men det bara kommer, som om jag fortfarande har ett behov att kommunicera mina hinder med någon som möjligen skulle kunna förstå.

Instinkten som driver mig att signalera att trots att jag numera är stabil fortfarande lever med rastlöshet och en känsla av utanförskap – och trots att jag är skådespelare har svåra inlärningsproblem.

Vi går in i våra respektive inspelningsstudio och utför vårt arbete.

Redan på eftermiddagen efter inläsningspasset går jag till Gamla stans underbara bokhandel på Stora Nygatan 7 och införskaffar ett exemplar av Sophies bok. Väl hemma börjar jag läsa och förmår inte sluta.

Att få följa familjens kamp för att dottern Annie med sitt funktionshinder skall få en plats med bra förutsättningar blir en plågsam påminnelse om mitt eget liv med den kamp som man även här i Sverige (familjen Dow bor i Skottland) måste utkämpa för att få adekvat hjälp att leva ett värdigt liv med utgångspunkt i den man är.

Men det plågsamma som uppstår när jag läser blir inte en börda utan mer ett uppvaknande. Att jag måste gå vidare och inhämta mer kunskap och arbeta vidare med mig själv. Boken blir också en uppmaning att öppna ögonen och se att det annorlunda är en naturlig del av skapelsen och att det finns en mening med det.

Därmed blir Sophies berättelse allmängiltig även om den naturligtvis skänker upprättelse och hopp för alla som lever med en funktionsnedsättning själv eller i sin närhet. Och vi är många.

Jag fick också en känsla av tillhörighet när jag läste boken. Jag är lite ambivalent till denna upplevelse. Dels detta att jag inte vill bli definierad men också att jag inte vill att en mängd människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar skall isoleras men jag förstår och accepterar att det handlar om identifikation med Annie även om våra personligheter är helt olika.

Jag är så glad över mötet med Sophie och de personer, inte minst Annie, som jag fått möta i boken och att jag också fick vakna till och möta mig själv.

När jag lägger ifrån mig boken, i princip sträckläst, tittar jag på mina blommiga tapeter, stryker katten som ligger i mitt knä och känner välbefinnande.

En stunds ro sveper genom rummet och jag tänker att det kommer att gå.

Allra bästa från Magnus Roosmann”