Elizabeth Kolbert: ”att ett sjätte utdöende pågick just nu, inför våra ögon, föreföll mig som bokstavligen svindlande”
- 4 min
En dag läser New Yorker-journalisten Elizabeth Kolbert en artikel i en naturtidskrift hon köpt till sina barn. Den handlar om ett grodhotell för hotade grodor i Panama. Strax därpå råkar hon se en vetenskaplig artikel, skriven av två herpetologer. De frågar sig om en pågående artdöd bland världens grodor är tecken på att vi i själva verket befinner oss i något de kallar ett sjätte massutdöende. Elizabeth Kolbert läser vidare. Fem gånger har vår planet drabbats av sådana stora utdöenden – alla för miljontals år sedan. Kan det, tänker hon, verkligen vara möjligt att vi upplever något sådant just nu? Här följer ett utdrag ur hennes Pulitzerprisbelönade bok Det sjätte utdöendet.
En händelse som ägt rum bara fem gånger sedan de första ryggradsdjuren dök upp, för omkring femhundra miljoner år sedan, måste sägas vara ytterst sällsynt. Tanken att en sjätte sådan händelse pågick just nu, mer eller mindre inför våra ögon, föreföll mig bokstavligen svindlande. Nog förtjänade väl även denna historia – den större, dystrare, långt mer betydelsefulla historien – att berättas. Om Wake och Vredenburg har rätt, så bevittnar vi som lever idag inte bara en av de mest sällsynta händelserna i livets historia, utan vi orsakar den också. ”En lång och spinkig art”, noterade forskarparet, ”har utan att inse det uppnått förmågan att direkt påverka sitt eget öde och ödet för de flesta andra arter på den här planeten.” Några dagar efter att jag läst Wake och Vredenburgs artikel bokade jag en biljett till Panama.
Nog förtjänade väl även denna historia att berättas
/…/
På samma sätt som ljudtekniker talar om ”bakgrundsbrus” talar biologer om ”bakgrundsutdöende”. Under normala tider – ”tider” här förstått i termer av hela geologiska epoker – äger utdöenden bara rum mycket sällan, mer sällan till och med än artbildning, och detta brukar kallas bakgrundsutdöendets takt. Takten varierar från en grupp organismer till en annan; ofta uttrycks den i termer av utdöenden per miljoner artår. Att beräkna bakgrundsutdöendets takt är ett omständligt arbete som kräver att hela databaser av fossil kammas igenom. För den sannolikt bäst undersökta gruppen, nämligen däggdjuren, har takten uppskattats till omkring 0,25 per miljoner artår. Då det finns omkring femtusenfemhundra däggdjursarter idag, betyder detta att man utifrån bakgrundsutdöendets takt kan förvänta sig – högst ungefärligt, som sagt – att en art ska försvinna vart sjuhundrade år.
långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik
Massutdöenden är en annan sak. I stället för ett konstant brus i bakgrunden kommer en krasch, och takten i försvinnandet skjuter i höjden. Anthony Hallam och Paul Wignall, brittiska paleontologer som har skrivit åtskilligt i ämnet, definierar massutdöenden som händelser som eliminerar en ”betydande andel av världens livsformer under en geologiskt obetydlig tidsrymd”. En annan expert, David Jablonski, karaktäriserar massutdöenden som ”substantiella förluster i biologisk mångfald”, vilka äger rum snabbt och är ”globala till sin omfattning”. Michael Beton, en paleontolog som har studerat utdöendet vid slutet av perm, använder livets träd som metafor: ”Under ett massutdöende kapas stora delar av trädet, som om de angripits av rasande galningar med yxor.” En femte paleontolog, David Raup, har försökt se saken ur offrens perspektiv: ”Arter löper för det mesta ganska liten risk att dö ut.” Men detta ”tillstånd av relativ trygghet avbryts med långa mellanrum av en väldigt mycket större risk”. Livets historia består alltså av ”långa perioder av tristess som emellanåt avbryts av panik”.
/…/
boven i dramat: en lång och spinkig art
Idag har amfibier den tvivelaktiga äran att utgöra världens mest hotade djurgrupp: det har beräknats att gruppens utdöendetakt kan vara så mycket som fyrtiofemtusen gånger högre än bakgrundstakten. Men utdöendetakten inom många andra grupper närmar sig amfibiernas nivå. Det uppskattas att en tredjedel av alla revbildande koraller, en tredjedel av alla sötvattensmollusker, en tredjedel av alla hajar och rockor, en fjärdedel av alla däggdjur, en femtedel av alla reptiler och en sjättedel av alla fåglar är på väg att utplånas. Förlusterna äger rum överallt: i Söderhavet och i Nordatlanten, i Arktis och Sahel, i sjöar och på öar, på bergstoppar och i dalar. Den som vet hur man letar kan antagligen hitta tecken på det pågående utdöendet i sin egen trädgård.
Det finns alla möjliga till synes disparata orsaker till att arter håller på att försvinna. Men om man spårar processen tillräckligt långt visar sig boven i dramat ofrånkomligen vara densamma: ”en lång och spinkig art”.
Ur den svenska översättningen av Elizabeth Kolberts Pulitzerprisbelönade bok The Sixth Extinction, som Volante ger ut i mars 2020 med titeln Det sjätte utdöendet. Översättning av Jim Jacobsson. Specialskrivet svenskt förord av Patrik Svensson, Augustprisbelönad författare till Ålevangeliet.
Läs också hennes hälsning till svenska läsare med anledning av den inställda resan i mars 2020.