Per Faxneld om Det ockulta sekelskiftet och vår tids enorma intresse för esoterism
I slutet av februari kommer din bok Det ockulta sekelskiftet : Esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid. Varför behövs det en bok om just det ockulta sekelskiftet, tycker du?
– Det finns ett jätteintresse för esoterism och ockultism generellt just nu. Men kanske i synnerhet med fokus på sekelskiftet 1900, när konstnärer som Hilma af Klint och författare som August Strindberg påverkades på djupet av sådana läror. Ändå har det saknats ett kulturhistoriskt översiktsverk om det svenska ockulta sekelskiftet. Boken fungerar dessutom som en lättfattlig introduktion till esoterism mer allmänt, vilket också efterfrågats av många i samband med mina offentliga föreläsningar.
När du föreläste på Kvinnohistoriska fick de flytta föreläsningen till Södra teatern på grund av det stora intresset och din serie föreläsningar på Världskulturmuseerna har varit smockfulla. Förhandsintresset för boken är också väldigt stort. Vad tror du att det beror på?
– Esoterism är som sagt ett ämne som många tycker är spännande. Men det är också lite svårtillgängligt och knepigt att begripa. Där tror jag att jag hittat ett format som når ut på ett tillgängligt men fortfarande akademiskt strikt sätt.
En kul sak med det stora intresset är att det korsar generationsgränser. På mina föreläsningar kommer det både pensionärer och tonåringar. Pensionärerna är ofta personer som varit intresserade av esoterism och liknande hela livet, och som nu är glada att det bedrivs saklig och grundlig akademisk forskning kring dessa strömningars historia.
Flera generationer är helt marinerade i sådant här genom populärkulturen, som vissa forskare rentav velat kalla en ”ockultur”.
Unga människor fångas förstås av det färgstarka i esoteriska läror och de spännande liv som personerna bakom dem levde. Esoterismen gläntar på portar till världar långt bortom den grå vardagsverkligheten. Vi har ju också flera generationer nu som är helt marinerade i sådant här genom populärkulturen, som vissa forskare rentav velat kalla en ”ockultur”. De är uppvuxna med ockult rockmusik, skräckfilmer och Harry Potter. Precis som runt år 1900 hakar dagens esoterism också i feminism och andra progressiva strömningar, vilket gör den relevant i en rad sammanhang man kanske inte skulle vänta sig.
Du kom med ett imponerande bildmaterial, hur hittade du alla bilder?
– Bilderna kommer delvis ur min egen samling, där jag har många äldre esoteriska verk och också en del gamla foton. Jag fick vidare tillgång till unikt material i Svenska Frimurare Ordens arkiv i stamhuset på Blasieholmen, bland annat esoteriska akvareller som troligen målats av Karl XIII. Privatforskare som Robert Carleson och min mentor Kjell Lekeby (som är den främste experten på gustaviansk esoterism) samt Stiftelsen Hilma af Klints verk och Millesgården har också varit mycket hjälpsamma.
Det här är strömningar som varit oerhört viktiga för allt från svenska kungar till ett flertal av de mest uppburna konstnärerna och författarna.
Vad vill du uppnå med boken?
– Den här lilla boken ger en översikt gällande esoterism, med fokus på Sverige och konst/litteratur, och öppnar en massa dörrar på glänt. Jag hoppas förstås öka intresset och förståelsen för esoterism ytterligare. Det här är strömningar som varit oerhört viktiga för allt från svenska kungar till ett flertal av de mest uppburna konstnärerna och författarna. Det finns så mycket kvar att utforska och lyfta fram i ljuset. Ju fler som intresserar sig, desto bättre. Det behövs ännu fler utställningar kring esoteriskt inspirerad konst, ännu fler böcker, massor av forskning, mer av allt!
Varför blev du så intresserad av ockultism och alternativandlighet från första början?
– Man kan säga att det är lite av en familjetradition. Min farmor var esoteriker och engagerad i bland annat samfrimureri, teosofi och en rosenkorsargrupp. När jag fyllde tio år fick jag en tarotkortlek i födelsedagspresent av henne. Jag har en kartong på kontoret märkt ”Farmors ockulta papper”, med en massa intressant material jag tog rätt på när hon gick bort.
Min egen ingång var förstås mycket via populärkultur. Jag blev tonåring i skarven mellan 80- och 90-tal, vilket betyder att min uppväxt präglades av sådant som rollspel, dödsmetall och seriealbum av Alan Moore. Och där är ju ockulta teman väldigt framträdande. Jag läste också mycket 1800-talsromaner redan som väldigt ung och mötte tematiken där. Min mamma var dessutom intresserad av Hilma af Klint och surrealister med ockulta böjelser, så det här var sådant som kunde diskuteras vid frukostbordet hemma.
Sedan blev det att jag gjorde akademisk karriär på ämnet, vilket egentligen inte var min ursprungliga plan när jag började läsa religionshistoria. Då var jag mer intresserad av att forska kring shinto i Japan. Efter en halv termins studier i japanska gav jag dock upp den planen. Sedan föll det sig så att jag fick syn på diverse luckor i forskningen kring satanism, bland annat gällande genusaspekter. Och på den vägen är det.
Vatikanen beställde två exemplar av den första upplagan [av Satanic feminism] till sitt bibliotek!
Din avhandling hette Satanic Feminism och det har ju blivit något av ett begrepp. Och den citeras bland annat i amerikanska skräckfilmspoddar. Vad är det märkligaste som hänt runt den sedan den släpptes av Oxford University Press?
– Det har varit många märkliga händelser! Boken fick fina recensioner av flera genusvetenskapliga tidskrifter såväl som sådana inriktade på religionsforskning. Men den hyllades även av en australisk professor som är superkonservativ, kreationist och antifeministist. Och Vatikanen beställde två exemplar av den första upplagan till sitt bibliotek! För sådana som australiern bevisar väl boken att feminism är bokstavligen satanistiskt i sig. Det här blir, tycker jag, en intressant exemplifiering av de teoretiska poänger jag gör i boken gällande hur man kan tänja på texters innebörd och omtolka dem för sina egna syften. Helt tvärtemot vad jag faktiskt skriver om och trots att jag i texten uttryckligen säger att jag själv har en feministisk hållning. Man skulle kunna bli bestört över sådana förvridna läsningar, men jag tycker mest att det är komiskt.
Andra lätt besynnerliga saker är exempelvis att en svensk musiker och ljudkonstnär, Maria W. Horn, gjort en väldigt fin skiva inspirerad av boken. Skivan kom ur ett projekt hon och en kollega fick stöd för från Konstnärsnämnden, där de ägnade ett helt år åt att bara utforska satanistisk feminism som en separatistisk, sluten praktik. Jag var med som något slags akademisk konsult i inledningsskedet. 2018 gjorde modeskaparen Emelie Janrell en kollektion utifrån temat satanistisk feminism, som det skrevs om i bland annat Elle, Bon och Dagens industri. Vad jag förstått var detta efter att hon hört mig medverka i P1 Stil.
Boken nådde dessutom den amerikanska marknaden i ett läge när många progressiva letade efter nya motståndssymboler mot den högerkristet orienterade Trump-regimen. De 1800-talskvinnor som boken handlar om, vilka provocerade ett manligt kristet etablissemang med hyllningar till Satan som den förste feministen, passade då bra in som ett slags anmödrar. På så vis har den kommit att nämnas som en inspirationskälla av flera intressanta figurer i USA. Nu skrev jag den inte alls med avsikt att göra ett debattinlägg i några nutida politiska eller religiösa sammanhang, men det har blivit tydligt att den uppfattats som användbar i olika sådana läger. Kanske skriver jag en vetenskaplig artikel om det mottagandet senare!
