Fullt i Gamla stans bokhandel under filosofikväll
Sista torsdagen i januari möttes Jonna Bornemark och Lena Andersson i ett samtal kring det omätbara i Gamla stans bokhandel. Vi arrangörer hade kallat det för ett filosofmöte, något Lena Andersson inledde med att justera genom att definiera Jonna Bornemark som filosof och sig själv som författare – för att därefter konstatera att även Bornemark är författare eftersom filosofer måste skriva, så att deras tänkande kan mätas…
Det är förstås tacksamt att skämta om just mätbarheten, och visst kom det glada skratt från publiken som stod sammanpressad i en allt varmare bokhandel under en dryg timmes samtal.
Lena Andersson konstaterade att hon själv fått ett rykte om sig att vara intresserad av mätbarhet, en myt hon såg fram emot att slå hål på. Överhuvudtaget gick det att utläsa av tankeutbytet på scenen att de två stod varandra närmare än man kanske kunnat ana. Framförallt upptäckte de att de kunde mötas på sidan 189 i Det omätbaras renässans (slå genast upp i din bok eller spring och köp boken!).
Samtalet i sin helhet spelades in, du kan lyssna här:
.
Nedan följer i lätt redigerad form några smakprov ur samtalet som bland annat kom att handla om ratio och intellectus, litterära priser, funktionsvariationer, klimatkrisen, hundmat och populism – och där den medeltida universaliestriden kom till liv igen.
LA: Jag tycker att jag ser små exempel på det du skriver om i vår vardag hela tiden. Vi lyssnar inte på vad en människa är. I morse var det en person i radio som berättade att det är mycket bättre näringsbalans i den mat vi ger till hundar än det vi själva slafsar i oss. Och personen i fråga tyckte därför att han borde äta hundmat – men han gjorde ändå inte det. Och det var han lite missnöjd med. Så är det hela tiden! Vi beklagar när vi inte kan lösgöra oss från vår mänsklighet.
JB: Äldreomsorgen är nog det område där man har gått längst i avhumanifieringen, eftersom det yrket har lägst status. Jag gillar att du börjar samtalet i det mänskliga, för det är så symtomatiskt att man har huggit av halva förnuftet och bara behållit det som går att räkna – och helt plockat bort det som har med känslor och erfarenheter att göra.
Intellectus är ju förmågan att förhålla sig till alla grundläggande existentiella frågor. Vilka vi är, vart vi är på väg, varför vi ska göra på ett visst sätt; det professionella omdömet, till exempel. Manualer är alltid generella, men verkligheten innehåller alltid en sådan rikedom av möjligheter och intryck. Det är ju en intressant fråga för konsten – hur gör du när du skriver romaner?
LA: Förnimmande är det främsta, och erfarenheten man får av att läsa själv. Jag tycker att begreppet omdöme är ett väldigt bra ord i sammanhanget, och otroligt centralt i de yrken du skriver om. Men jag skulle inte säga att omdöme tillhör intellectus?
JB: Jo! Moderniteten är fokuserad på allt vi kan veta. En av mina renässansfilosofer, Cusanus, beskriver hur han ser sig omkring och ser en enda situation, ett enda sinnesintryck som är så rikt att det är en oändlig horisont. Men i detta oändliga måste jag fokusera på vad som är viktigt – för att sedan kanske kunna mäta det.
LA: Ja, mäta måste man göra ibland, och du förkastar ju inte ratio helt. Vetenskapen blir ju ibland missförstådd, vi tror att den ska kunna svara på allt. Men vetenskapen måste svara på en specifik fråga – och ofta faller det redan på metoden.
JB: Naturvetare är ofta väldigt medvetna om detta. Var du med mig på detta i del 2 av boken? Ratiot är helt nödvändigt, men ett pedantiskt ratio som skär av sig från intellectus är jag inte så förtjust i. Då hamnar vi i en vetenskapstro, scientism, som jag tror är farlig.
LA: Dawkins är jag inte heller något stort fan av.
I Sveas son har jag skrivit om det svenska folkhemsprojektet, som ju verkligen är ett ratio-projekt. Den sociala ingenjörskonsten tilläts gå väldigt långt, in i politiken, och då blev det ett kort gap mellan det påbjudna och det förbjudna. Processen slutar i miljonprogrammets arkitektur och där kanske man kan säga att det kollapsar.
JB: Jag pekar på vårt problematiska förhållande till ickevetandet, att det är något som ska uttömmas. Jag kritiserar New Public Management och det nyliberala projektet, men tidigare i modernitetens historia har vi ju också planekonomin och faktiskt nazismen som utgör ratiofieringens förlängning.
Subjektivitet är inte individualitet. Moderniteten har odlat denna missuppfattning att vi står ensamma inför upplevelser. Subjektivitet behöver inte vara ”tyckande” – när vi står tillsammans och reflekterar, tar del av varandras förnimmelser etc… Så byggs ju till exempel språket!
LA: Reflektion är en viktig del av intellectus, onekligen.
Ett ämne som du inte skriver om här men som du tangerar tänker jag på när du skriver om humanioras egen logik: konstnärliga och litterära priser. Det är en ratiofiering av konsten, och problematiskt! Man vill bara ha listor och priser, så slipper man prata om vad det innehåller, om det är bra och användbart.
JB: Precis! Och jag undrar om det är ett tecken på att vi behöver utveckla våra intellectus-praktiker (ett ord jag verkligen saknar i svenskan, förutom förpappring). Om vi har för få intellectus-praktiker, så blir det i stället att vi skapar listor.
LA: Ja, det finns verkligen en längtan efter räknandet. På sidan 189 talar du om huruvida en bok är användbar – giltig är ett annat bra begrepp. Det är väl den där torftigheten som uppstår vid ratiofiering du är ute efter någonstans.
JB: Ja, men jag vill också påpeka att det faktiskt pågår en massa intellectus-praktiker runt omkring oss! Det finns läsecirklar, folk sjunger i kör och så vidare. Vi har egentligen ett blomstrande kulturliv! Och det sägs ofta att kulturen är så viktig för demokratin, men hur och varför berörs inte lika ofta. Samtidigt vet vi att när en stat är på väg i antidemokratisk riktning så är kulturen det första man vingklipper.
LA: Ickevetandebegreppet är för mig mest applicerbar på just konsten och litteraturen.
JB: Ja, men också i våra egna liv… Vi gör till exempel ofta tidigt ultraljud i en graviditet, och då kan man upptäcka Downs syndrom. Men om jag då får veta att det är hög risk – väljer jag bort det barnet? Jag vet ju inte något om vad det är jag väljer bort i så fall! Själv har jag ett barn med autism, och vi kan ju tack och lov inte förutsäga autism på det sättet som med Downs. I Danmark har man på grund av denna tidiga diagnosticering helt lyckats med det som nazisterna inte klarade av; man har snart utrotat Downs syndrom. Om jag hade vetat att det var en pojke med autism jag bar på, hade jag kanske valt bort honom. Han är ju bland det värdefullaste i mitt liv, och har lärt mig oerhört mycket!
Här kanske vi skiljer oss åt, Lena, när det gäller sekulariseringen… Jag propagerar ju inte för att man måste tro på Gud, men jag tycker att vi med sekulariseringen har slängt ut en del bebisar med badvattnet, till exempel barn med Downs.
LA: Ja, jag har propagerat en del för sekularisering och är ateist. Men att få vila i ”ödet” och slippa möjligheten att välja finns det nog ett värde i. Det är en beskrivning av vår tillvaro, man måste förhålla sig till det. För man blir olycklig av att aldrig få vila i att ”detta är mitt öde”.
JB: En utmattning är inbyggd i att välja och designa och hela tiden ta ansvar för hur det här livet ska vara.
LA: Ja, och att man ska vara Gud i sitt eget liv.
JB: Men det är förstås svårt, för självklart måste man ju få välja sitt liv. Men kanske är det faktiskt så att människor med Downs behövs extra mycket i ett ratiofierat samhälle?
Med den frågan lämnar vi kvällen i bokhandeln med förhoppning om många liknande, långa, utmanande, prövande och roliga samtal om vår samtid och vår existens.
Följ det digra och varierade programmet på Gamla stans bokhandels hemsida och via evenemangskalendern på Facebook!