Nextopia 5 år — tack Micke!
För exakt fem år sedan släppte vi ”Nextopia” på Södra teatern i Stockholm. Vi satt i en loge en trappa under scenen, jag och Micael Dahlén, och medan han gick igenom sitt manus i huvudet började han veva igång händerna.
Förväntningssamhället skulle introduceras, men för oss handlade förväntningarna inte bara om de närmsta timmarna — utan hur boken skulle gå, hur budskapet skulle landa, i stort.
Min medarbetare då, Anton Waern, hade jobbat med att powerpoint-presentationen skulle passa Södra teaterns scen och hade tidigare gjort webbplatsen för boken. Andra — Jens Olander, Janna Gränesjö och några till — ställde ut påsar där boken låg på varje plats. Boken var klar efter några oerhört intensiva veckor som bland annat inkluderade bearbetning av översättningen till svenska, eftersom Micke skrev boken på engelska.
Facit i efterhand är att ord som ”nextopia” och ”förväntningssamhället” direkt plockades upp av Språkrådet, som inkluderade dem i nyordslistan. Boken i sig blev en bästsäljare som varje dag fortsätter att köpas — nu i ny och uppdaterad upplaga — och att rättigheterna sålts till ett gäng länder, senast Sydkorea. Några omslag syns nedan.
Salongen började fyllas. Fredrik Wikingsson skulle ställa några frågor efter föredraget — eller föreställningen — och han satte sig längst fram. Det skulle bli helt fullt i lokalen.
Egentligen var det här den andra releasen. I sann nextopia-anda var lanseringsstrategin uppbyggd kring flera släpp, hela tiden med sikte på nästa. I januari hade vi en nedräknare på en sajt till en tidpunkt då vi skulle berätta vad Micael Dahléns nästa bok handlade om. Och så Södra Teatern.
En månad senare låg själva recensionsdatumet. I efterhand kan jag konstatera att ingen recension lyckades förutsäga att boken skulle slå så stort, eller för den delen kunde tolka bokens gränsöverskridande angreppssätt eller se bortom formen.
Soundtracket sattes på. Det kan ha varit Queens ”I want it all” som dundrade igång då scenlamporna tändes och jag först skulle gå på och introducera. Eller ”Great expectations” med Mickes favoritband Kiss? Varje kapitel i boken inleds med ett låtcitat och de låtarna sammanställde vi till en låtlista. Det här var före Spotify så den lades upp som mixtape (men 2013 hittar ni Spotify-listan Nextopia här). På Södra Teatern hade vi andra låtar också. Samma år släppte Pihlis ett förbisett album med låten ”Alla längtar någon annanstans” som vi sedan spelade när alla var på väg ut.
Sedan började det.
Och det har fortsatt.
Men inte med en uppföljare till ”Nextopia”, eller ens en bok i samma slag. Medan andra enbart släpper varianter på sitt framgångskoncept, gör Micael Dahlén radikalt nya saker. Om och om igen.
Jag brukar förklara det som att här har vi en av världens bästa violinister — i Mickes fall är han topprankad forskare i sitt fält — som i stället för att fortsätta på utstakad väg med förmodad framgång, testar att ge sig på nya instrument, i nya sammanhang, och visar upp resultaten för en publik. Detta krävs enormt mod och nextopia i blodomloppet. Jag är djupt imponerad.
Efter ”Nextopia” kom ”Monster” som var resultatet av en idé som Micke egentligen hade presenterat tidigare. Denna narrativa true crime-bok är ju både till ämne och form väsensskild från ”Nextopia”, liksom ”Boxen” för den delen.
För oss som fått följa med på resan har det varit enormt inspirerande. Så tack, Micke!
Varför se tillbaka när ”Nextopia” handlar om det motsatta? Jag tror ändå på eftertanke och som Pontus Wasling skriver i Volantes nya bok ”Minnet, fram och tillbaka”, så styr minnet vad vi också gör framåt. Bakgrunden är med och formar våra framtidsbilder och, därmed, beslut.
Nästa grej?
Just nu färdigställer Micke en roman om en kille som tror han är från Mars. Mer än så — eller vad vi berättat om tidigare — får ni inte veta just nu.
Denna roman släpps nästa sommar.
(Håll dig uppdaterad på hans Facebook-sida eller blogg.)
Originalutgåva, 2008
Pocketutgåva
Norsk utgåva
Holländsk utgåva
Tysk utgåva
Uppdaterad pocketutgåva
Uppdaterad norsk pocketutgåva
Uppdaterad guldutgåva 2013
