David Lagercrantz förord till Ditt framtida jag
David Lagercrantz har skrivit förordet till Sara Öhrvalls Ditt framtida jag: Hur ny teknik revolutionerar människan och gör oss starkare, smartare och vänligare. Här kan du läsa det i sin helhet. Boken finns att köpa här.
När jag var liten berättade min far historien om schackbrädet och riskornen, ni känner säkert till den. Enligt den vanligaste varianten besöker schackspelets uppfinnare landets kejsare och föreslår att hans belöning för uppfinningen ska bli ett riskorn på den första schackrutan, två på den andra, fyra på den tredje, och åtta på den fjärde, och så vidare.
Kejsaren ser det som ett billigt pris. Lite ris kan han väl avvara. Han förstår inte att på den sextiofjärde rutan är vi uppe i flera hundra gånger fler riskorn än det finns i hela världen. Jag minns hur min tanke svindlade när jag förstod. Var det ens möjligt?
Det blev min första insikt i exponentiell tillväxt. Senare, på nittiotalet, läste jag om Moores lag: Faktumet att datorns kapacitet fördubblas vartannat år – ibland talas om var artonde månad – och då mindes jag historien, och med lite hjälp av Bill Gates bok The road ahead i tankegången, slog det mig för första gången: Vi har ingen aning om vad vi står inför. Vi fattar lika lite som kejsaren som lättvindigt utlovade sin belöning.
En vän ställde mig vid den tiden en fråga som fick min tanke att svindla till lite:
”Vad händer om vi skapar en maskin som är smartare än oss?”
Jag har svårt att tro att jag svarade särskilt klyftigt. Men jag glömmer inte svaret – den enda delen av svaret som vi faktiskt vet något om: Om vi gör det, kan också det vi konstruerar framställa något smartare än sig självt, och därefter kan också detta nya som växer fram göra samma sak och så vidare i oändlighet, och till slut är vi, själva upphovet till processen, inte intressantare för den senaste skapelsen än små obetydliga kryp.
Det var i den vevan jag stötte på begreppet teknologisk singularitet, det hypotetiska tillståndet där datorns förmåga överstiger människans i alla intellektuella discipliner och vi står inför en intelligensexplosion som vi ingenting kan säga om. Vi vet inte vart vår egen intelligens leder oss. Vi vet ännu mindre till vilken sorts värld en superintelligens för oss.
Som så många andra som intresserade sig för frågan, och som började förstå att den teknologiska singulariteten kunde bli en realitet inom en inte alls avlägsen framtid, föreställde jag mig förfärliga dystopier. Jag fick bra hjälp från Hollywood förstås. I filmen Matrix från 1999 till exempel tjänar människan inget annat syfte för den artificiella existens som härskar över jorden än som batterier.
Men långsamt blev jag mer optimistisk. Jag bytte åsikt, lite som så många gör med poliser – först är de hot som kan gripa oss och sabba våra liv. Senare blir de snarare en förutsättning för vår trygghet. Jag började läsa tänkare som Ray Kurzweil – nu utvecklingschef på Google – som istället för att svartmåla såg en gyllene framtid där vi växer samman med datorerna och blir oändligt mycket klokare och friskare, och kanske till och med uppnår odödlighet med hjälp av nanoteknik.
Jag började förstå komplexiteten i frågan, och hur många begåvade människor över hela världen som sysslade med den. Kanske kände jag också alltmer att vi behöver hjälp. Det 1900-tal som vi då lämnade bakom oss med sina två världskrig, sin Förintelse och sina förödande revolutioner var knappast bra reklam för den mänskliga intelligensen. Jag började se den tänkbara singulariteten inte bara som ett hot utan också som en möjlig frälsare, och framför allt insåg jag alltmer vilken ödesfråga det var. Tillsammans med klimatkrisen gissar jag att den kommer att definiera vår framtid.
Oavsett om vi vill det eller inte, ställer den tekniska utvecklingen oss inför en helt ny verklighet. Det är mindblowing, inget mindre och om det har har Sara Öhrvall skrivit en svindlande rik bok.
Sara Öhrvall är i dag digital chef på SEB, och en av de ledande visionärerna i ämnet. Hon är också förbluffande påläst. Det hon skri-ver grundar sig i solid kunskap, och hon förutspår ingenting som inte redan är på väg att hända. Ändå är det som om jag vill tappa hakan när jag läser: ”Herregud, vart är vi på väg?”
Sara hör också hon till optimisterna; AI har förutsättningar, menar hon, att göra oss inte bara smartare och effektivare utan också mer empatiska och inlevelsefulla. (Datorernas förmåga att avläsa känslor är redan i dag på många sätt bättre än vår egen.) Men hon ser hela tiden också riskerna: Kommer utvecklingen öka ojämlikheterna och bereda plats för en sorts supermänniskor, cyborgar? Och riskerar vi hamna i ett ännu större övervakningssamhälle?
Det här är därför en bok inte bara om ett paradigmskifte – det tveklöst största tekniksprånget i historien – utan också en skildring om framtidens stora filosofiska frågor. Jag rekommenderar den varmt.
David Lagercrantz
Stockholm, juni 2020
