Tryggheten på Klippgatan blev inte ett hinder utan en språngbräda
- 6 min
Här följer det efterord till Ricki Neumans bok Judarna på Klippgatan 19, som historikern Henrik Berggren har skrivit.
Assimilering, integration, multikulturalism. Nödvändiga begrepp för att kunna diskutera hur vi ska kunna leva tillsammans i ett samhälle. Men också mångtydiga och abstrakta begrepp som skapar fler frågor än de besvarar.
Begreppet assimilering kommer från latinets assimilátio, (»göra lik«, »efterbilda«), och används för att beskriva en process genom vilken invandrare eller minoritetsgrupp överger eller anpassar sin kultur till majoritetsbefolkningen. Men frågan är om vi talar om en långsam och frivillig anpassning, som vallonerna som kom till Sverige på 1600-talet, eller den tvångsassimilering som drabbade aboriginerna i Australien. Eller syftar vi på något mitt emellan, som i Detroit på 1930-talet när Ford skickade kontrollanter till de invandrade bilarbetarnas hem för att försäkra sig om att de inte hade ”konstig mat” i skafferiet?
Integration kommer också från latinet och definieras som en process som leder till att det som är olika förenas i en ny helhet. Det kan låta sympatiskt och oproblematiskt, men om vi talar om människor med olika kulturer och språk uppstår frågan på vems villkor det sker. Om det inte bara ska vara ett snällt ord för assimilering måste det innebära att båda kulturer förändras i ungefär lika stor omfattning när de uppgår i det nya. Denna tilltalande tanke fick sitt starkaste uttryck i teorin om den amerikanska smältdegeln i början av 1900-talet som hävdade att alla invandrarkulturer skulle koka samman och bilda en ny amerikansk identitet.
Många har kritiserat smältdegelsteorin
Men många har kritiserat smältdegelsteorin och menar att sammansmältningen skedde på den vita, anglosaxiska och protestantiska elitens villkor. Man borde i stället tala om ett mångkulturellt samhälle, där alla grupper samexisterar men behåller sin särart. Vilket förstås är ett tilltalande ideal men väcker frågan om hur ett samhälle hålls samman. Räcker det med att alla grupper respekterar lagarna eller krävs det ett starkare kitt för att den demokratiska processen ska fungera?
När abstraktionerna lämnar oss i sticket finns det bara en sak att göra: att gå till den historiska verkligheten där motsättningar har liv och form. Och det är vad Ricki Neuman har gjort i Judarna på Klippgatan 19. I hans inlevelsefulla och personliga skildring av de östeuropeiska judar som levde där möter vi assimilering, integration och multikulturalism i en sammansatt rörelse.
Vi möter assimilering, integration och multikulturalism i en sammansatt rörelse
Där finns hans morfar, till synes opåverkad av sin nya svenska omgivning: odlar karp på vinden, talar jiddisch och utövar sin ortodoxa tro i i den ortodoxa synagogan på Sankt Paulsgatan. En av hans döttrar, Rickis mor, gifter sig med en man från etablerad svensk-judisk familj och lämnar den täta gemenskapen på Klippgatan för att bli den enda judiska kvinnan i den hyresfastighet på Kungsholmen dit de nygifta flyttar. Andra byter namn för att bättre passa in i det svenska samhället: Leiser blir Lars, Chire blir Tyra och Chaim tar ännu ett steg västerut och blir Charles.
Vilket förstås låg helt i linje med grundarnas avsikter. Eduard och Sophie Heckscher, som skapade stiftelsen som byggde och drev judehuset på Klippgatan, tillhörde den välbärgade och ofta kulturbärande gruppen av västjudar med hundraåriga rötter i Sverige. För dem handlade det om att hjälpa till att försvenska de fattiga östeuropeiska judarna på flykt undan ekonomisk misär och pogromer i öst, motiverade av en blandning av solidaritet och rädsla för att de nyanlända i sina hucklen och långa svarta rockar skulle öka antisemitismen i det svenska samhället.
Men var verkligen den bästa strategin för assimilering att samla fattiga östeuropeiska judar i ett hus där de kunde fortsätta tala jiddisch och göra gefillte fisch. Var inte risken att ett särskilt judehus mitt i de tämligen homogena svenska arbetarkvarteren på Södermalm skulle förstärka omgivningens främlingsfientlighet och antisemitism? Enligt Ricki Neuman blev det inte så. Även om det förekom konflikter mellan barnen i Judehuset och barnen i omkringliggande kvarter tycks inte dessa slagsmål varit så värsta annorlunda än andra kvarterstrider på Södermalm.
Tryggheten på Klippgatan blev inte ett hinder utan en språngbräda
Kanske har de som växte upp på Klippgatan förträngt och förskönat sina minnen en aning. Men det talar ändå för en av teserna i boken: att tryggheten på Klippgatan inte blev ett hinder utan ett en språngbräda för att ta sig in i det svenska samhället. Känslan av trygghet i den judiska identiteten gjorde det möjligt att kliva in i det som vi i brist på bättre får kalla svenskheten.
Jag tror att Ricki har rätt när han beskriver Klippgatan som ett Upper West Side i miniatyr. Eftersom jag själv växte upp i New York som tonåring och gick i en övervägande judisk skola känner jag väl igen mig i hans beskrivning av självklarheten i den amerikansk-judiska identiteten. För egen del hade jag länge svårt att skilja på vad som var amerikanskt och judiskt, det verkade sömlöst och utbytbart.
För mig framstår Klippgatan som den perfekta blandningen av assimilation, integration och multikulturalism. Frågan är om den kan fungera som förebild i dag. Man kan hävda att omständigheterna var radikalt annorlunda från dagens invandringssituation. Judarna har en historia av att vara en minoritet som anpassar sig till majoritetskulturen utan att förlora sin identitet. Många av dagens invandragrupper i Sverige är däremot ungefär lika vana som den infödda svenska befolkningen att ha ett majoritetsperspektiv på samhället. Till skillnad från de östeuropeiska judarna i början av 1900-talet finns också i många fall åtminstone avsikten att återvända till sina hemländer.
Judarna på Klippgatan var också en liten grupp i ett för övrigt tämligen homogent land. De var kanske mer exotiska än hotande, även om det liksom i resten av Europa fanns en ingrodd antisemitism i Sverige. Kanske än viktigare att komma ihåg är att vi talar om ett ganska lång tidsspann. Det fanns tid för både invandrare och infödda att anpassa sig till varandra under en tidsperiod som huvudsakligen präglades av fred, välstånd och social utveckling.
Det fanns tid för både invandrare och infödda att anpassa sig till varandra
Ändå tror jag att Judarna på Klippgatan 19 bär på en central historisk insikt. Invandring kommer alltid att vara en komplicerad process som ställer krav på förändring. Därför är det lätt för människor att förlora fotfästet och hamna mellan kulturerna. Judarna på Klippgatan visar att det är fullt möjligt att veta varifrån man kommer utan att tappa sikte på vart man är på väg. Det är en lärdom för både infödda och invandrade.