Tvillingföräldrar utför föräldraskap på elitnivå – här är fem tips från coachen
- 5 min
Att ha tvillingar är på många sätt att utöva föräldraskap på extrem nivå, allt som redan är en utmaning ställs på sin spets. Funkar någonting för två barn så funkar det garanterat för ett! Nedan har jag samlat några av mina bästa tips och tankar inför och mitt i tvillingföräldraskapet för att inspirera och motivera alla föräldrar, även de som får ett barn i taget. Mer matnyttigt kring föräldraskap i allmänhet och tvillingföräldraskap i synnerhet hittar du såklart i Twinning – allt jag lärt mig som tvillingförälder! Boken finns ute nu i din lokala bokhandel (och såklart på nätet).
Att förändras i föräldraskapet
Hur man mår fysiskt och i kroppen är väldigt individuellt. Att generalisera om det mentala är jag också tveksam till. Men jag var själv ganska orolig för att jag skulle bli en helt annan person efter att jag fick barn och helt tappa intresset för saker jag tyckte om att göra förut. Så blev det inte, även om de första åren i huvudsak handlade om att försöka få koll på läget. Den största skillnaden mot hur det var innan jag fick barn är att det i princip inte finns något utrymme för mig att balla ur eller känna mig liten och ynklig över något längre. Det är bara att hugga i, även när man inte alls vill eller orkar. Jag sade hejdå till den där inre rösten som gärna vill vara till lags. Den försökte förgäves få min uppmärksamhet. När jag inte hade tid att lyssna på den något mer så hände också något coolt: Mitt självförtroende växte och uppgraderades. Att klara av att vara mamma eller pappa till två bebisar samtidigt är något av en bedrift. För mig kändes det så i alla fall. Behovet av bekräftelse, från kollegor, chefer, vänner eller vem det nu kan tänkas vara, försvann inte helt men minskade radikalt. Jag var tvungen att omprioritera, att välja mig själv och låta min nya lilla familjs behov gå före. Det var en otrolig befrielse att börja säga nej och jag kan i efterhand se att det inte har spelat någon större roll på det stora hela. Inte för det jag verkligen bryr mig om. Jag har i alla fall inte märkt något.
Hur man ber om hjälp
Ingen närstående, i den egna familjen eller i kompiskretsen, kan automatiskt och på eget bevåg förstå exakt vad man behöver hjälp med som nybliven tvillingförälder. Inte heller hur mycket eller lite hjälp man önskar. Vill man –och det vill man–bli avlastad och få hjälp så måste man våga fråga om den. Tänk på att hjälpen är frivillig och förutsättningslös, ställ inte för höga krav på dem som tar sig tid att hjälpa och ta den inte för given. Viktigast av allt är att våga fråga.
Glöm inte bort att ni är två
Följande är i huvudsak riktat till andra tvillingmammor som lever i heterosexuella förhållanden, dessvärre för att det tyvärr är vanligast att just detta tillstånd dyker upp hos just oss. Jag är övertygad om att just du självklart inte tänkt tanken men om, om du skulle få för dig att se barnens pappa som en slags barnvakt till era gemensamma barn – skärp dig. Du ska inte känna tacksamhet för att din egen man, som är lika mycket förälder som du, tar sitt ansvar och delar på föräldraskapet med dig. Du behöver inte tacka för att du ”får” träffa dina kompisar på en lunch eller jobba sent eller vad det nu kan vara. Lika lite som att han behöver tacka dig för att du ”låter” honom träffa sina kompisar en kväll. Man delar på det här dygnet runt-jobbet. Ingen arbetar halvtid och låter den andra jobba dubbla skift. Ingen är mer berättigad att ta sig tid för sig själv än någon annan, efter att man som mamma repat sig fysiskt naturligtvis. Din partner är ingen barnvakt.
Säg nej!
Jag gjorde ett stort misstag under min mammaledighet. Jag gjorde säkert många små också men dem har jag förträngt. Så här i efterhand kommer jag bara ihåg det allra dummaste. Detta har säkerligen att göra med en rejäl dos av duktig-flicka-syndromet, och kanske även med att jag som frilansande journalist alltid kände att jag ständigt borde vara på jakt efter nästa jobb, men jag hade svårt att känna att det var okej att ”bara” vara hemma med mina små bebisar utan att prestera något. Jag var inte bara rädd för att försvinna från arbetslivet utan även för att glömmas bort i mitt sociala liv. Så jag städade och bakade och bjöd hem folk på lunch och fika så ofta det gick. Jag kände att jag inte hade någon direkt anledning att inte bjuda hem vänner och bekanta och gamla kollegor. Jag var ju ändå hemma. Under dessa tillfällen skulle barnen helst vara tysta, söta och förtjusande och jag skulle ha tid att verkligen lyssna på mina vänners problem eller skvaller eller vad de nu ville prata om. Det var naturligtvis helt omöjligt att få ihop. Det krävdes att min kropp helt sa stopp innan jag också intellektuellt förstod att det inte gick att fortsätta på det sättet.
Om det blir kris
Blir det riktig jävla kris så måste man ha professionell hjälp. Stå på dig och glöm inte att det är ditt ansvar att ta hand om dig själv så du kan ta hand om barnen. Har man en partner så kan man kanske klara kriser genom att tala med varandra, kanske behöver man hjälp utifrån. Det finns psykologenheter som är specialinriktade på mödra- och barnhälsovård. Du får i första hand kontakt med någon av psykologerna genom barnavårdscentralen eller barnmorskemottagningen.