The Moment of Danger

  • 6 min

Ett smakprov ur Se människan! – ur kapitlet “The Moment of Danger”

Min gode vän norrmannen Arne Naess drömde om att bestiga Mount Everest. Efter år av förberedelser stod han äntligen en dag på toppen och blickade ut över världen från jordens högsta punkt. Det måste ha varit en storartad upplevelse.

Några månader senare träffade jag honom över en drink i baren på Grand Hôtel i Stockholm. Jag var förstås nyfiken. ”Hur var det däruppe på världens högsta berg?”
Arne log stort och berättade om äventyret. Han beskrev utförligt hur expeditionen kämpat hårt, han berättade om skavsår på fötterna, höjdsjuka och förfrusna kroppsdelar och att de varit nära att ge upp, men hur de så småningom lyckats ta sig till toppen, enbart på vilja. Han beskrev den magnifika utsikten, den krispiga syrefattiga luften och lyckan över att ha klarat det upp till toppen. Men så tystnade han plötsligt och fick något vemodigt i blicken. Han fäste blicken på whiskyglaset och snurrade det så att isbitarna klirrade, och dramatiskt som om det var en strof ur en Shakespearepjäs, sa han:
”I had a dream, I reached my dream, I lost my dream and God should know how much I miss it.”
Jag hade lärt känna Arne några år tidigare när han kontaktat SAS för att höra om vi på något sätt kunde stötta hans expedition. Det lät spännande och vi ville gärna hjälpa till. Vi ordnade flygtransporten av utrustning och expeditionsdeltagare till och från Himalaya. Det blev starten på en fin vänskap mellan oss. Arne hade äventyret i blodet och han levde för att vara sensationell. Allt han gjorde, gjorde han med en sällan skådad storslagenhet och att han nu saknade sin dröm var egentligen inte så konstigt. Men jag var övertygad om att han snart skulle stå inför en ny fantastisk dröm.
Och mycket riktigt. Kort därefter friade han till Diana Ross, en av världens kanske mest eftertraktade kvinnor.
Bröllopet hölls i en liten by utanför Lausanne i Schweiz och paparazzi flockades runt den lilla kyrkan som låg inbäddad i snö och där flera världsstjärnor trängdes i kyrkbänkarna. På festen efter vigseln spelade Stevie Wonder sin nyskrivna låt I Just Called to Say I Love You på en vit flygel och inte ett öga var torrt. Diana strålade och Arne såg lycklig ut, och jag var glad för hans skull.

”I had a dream, I reached my dream, I lost my dream and God should know how much I miss it.”

*

Några år senare stod jag i mitt kontorsrum på SAS huvudkontor på Frösundavik och tittade ut över Brunnsviken. Isen hade lagt sig som en tunn hinna och mjuk snö bäddade in hela viken i vinterdvala. Utsikten från mitt fönster brukade alltid göra mig lugn och få mina tankar att klarna. Men inte nu. Jag som alltid var vital och brukade ha full fart framåt, upplevde nu en stark känsla av att jag borde kunna prestera mer.
På styrelsemötet veckan innan hade jag inte kunnat hålla inne med min frustration, utan uttryckt mitt missnöje över att styrelsen inte var beredd att röra sig lika snabbt som vi i ledningen ville. Curt Nicolin, som värvat mig först till Linjeflyg och sedan till SAS, hade reagerat:
”Du borde faktiskt inte ha något att klaga på. Hittills har du aldrig presenterat något som vi har röstat ner. Så du ska nog vara glad över det samarbete vi har i styrelsen.”
Jag visste att han hade rätt. Styrelsen brukade alltid gå med på våra förslag, men nu trampade vi vatten. Vi borde inte enbart implementera redan fattade beslut. Det var inte min grej, jag var ingen förvaltare, jag ville framåt.

Jag hade hunnit fylla fyrtiosju och hade varit ansvarig för tre formidabla turnarounds, först på Vingresor, sedan på Linjeflyg och nu på SAS. De sista sju åren som koncernchef hade varit
arbetsamma men fantastiska och roliga, då vi lyckats förändra SAS från en stel och trög koloss på ruinens brant till att bli ett av världens bästa flygbolag och ett av Europas bästa bolag.
Det hade dessutom hänt mycket annat runt mig de senaste åren. Jag var ofta med i debattprogram i tv och uttalade mig. Jag hade blivit kidnappad till tv-programmet ”Här är ditt liv” med tv-profilen Lasse Holmqvist. Jag hade blivit utsedd till Sveriges populäraste person av ICA-förlaget som gjort en undersökning. Jag fick kröna Miss Sweden och ge ut gesällbrev till alla nya gesäller i Stadshuset. Min bok Riv pyramiderna! hade kommit ut och snabbt blivit en bestseller. Jag var populär och framgångsrik.
Jag var Sveriges Golden Boy.
Trots detta var det något som inte kändes bra utan att jag kunde sätta fingret på det.
Den energi som jag saknade i jobbet hade dessutom spillt över på mitt privatliv. Mitt äktenskap hade börjat svikta och skilsmässan från min ungdomskärlek Agneta hängde i luften, för precis som i jobbet saknades det en stark drivkraft framåt i vår samhörighet. Det kändes som om jag var inlindad i en lina som började dras åt runt mig. Jag var på väg in i en livskris.

Jag var Sveriges Golden Boy.

Tankarna snurrade i huvudet där jag nu stod och blickade ut över Brunnsviken. Utanför mitt chefsrum hördes Lisbeth Lövmarks klingande skratt. Hon var min assistent, en frälsningssoldat med en härlig humor som smittade av sig på alla som steg in i hennes stora rum. Det kvittade hur nervösa eller allvarliga mina besökare var när de kom, efter några minuter i Lisbeths besöksfåtölj var alla glada. När de sedan kom in till mig var de på bra humör, och det var lättare för mig att hjälpa dem att lösa problemen som de kommit för att dryfta.
Jag hade massor att göra men kunde inte slita mig från fönstret. Snöandet hade tilltagit och nu vräkte det ner. Jag kom att tänka på Arne Naess och Mount Everest. Vad var det han hade sagt den där gången på Grand Hotel?

Jag hade en dröm, jag förverkligade min dröm, jag förlorade min dröm och Gud ska veta vad jag saknar den.

Då plötsligt förstod jag.
Vi hade nått vårt mål och jag saknade min dröm.
På vägen mot målet och visionen hade vi varit flera som jobbat tillsammans och det hade funnits en samhörighet som jag älskade att vara en del av. Avsaknaden av en stor gemensam vision fick mig att känna mig ensam och tom. Jag hade bestigit mitt Mount Everest genom att förändra SAS och jag hade fått den drömmen uppfylld.
Jag måste söka nya motiv i jobbet. Jag måste vara i rörelse för att må bra.

*

Fortsättningen bjuder på ett telefonsamtal från nämnda Diana Ross och en inbjudan till Ingmar Bergman, som befann sig i samma predikament. Men det får du läsa om i boken.