Om hur en fladdrig kille i gymnasiet förändrade mitt liv, hur jag förstod klassamhället genom BMX-cyklar och mina drömmar om väpnad revolution.

• 6 april 2024
• 10 min

I detta kapitel i min bok Så var det med det berättar jag om mötet med Anders Kalat, som är min medförfattare till boken Gemenskap – En kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse.

Genom Guds eller socialtjänstens försorg kom jag in på samhällsvetenskaplig linje på Rodengymnasiet i Norrtälje. Hur det gick till vet jag inte, för betygen var inte höga.
Första dagen tog jag en plats längst bak i klassrummet. De andra i klassen visste vem jag var, så ingen satte sig bredvid. För mig var det ett tecken på respekt. Sett i backspegeln kunde det ju snarare handla om att de bara tyckte jag var dum i huvudet, men då var jag i alla fall övertygad om att det var för att jag var tuff och farlig och att de visade respekt genom att inte sätta sig bredvid.
Innan läraren hann hälsa oss välkomna så kom det in en fladdrig kille genom dörren till klassrummet.
Han var klädd i pressvecksbyxor och skjorta. Frisyren var ordningsam i en stil jag associerade till rikt folk. Han såg ut som en kille som skulle sitta i elevrådet. Han hade hela symbolspråket för väletablerad. Kort sagt, min absoluta motsats. Jag blev paff när han gick rakt genom rummet och slog sig ner vid bänken bredvid mig.

Han såg ut som en kille som skulle sitta i elevrådet.

Där kunde han inte sitta, det borde snubben fatta. Vad var det för fel på honom?
Efter en stund insåg jag att den här personen långt ifrån var någon expert när det gällde att känna av stämningen i rummet. När han fick en fråga pratade han hela tiden för högt. När han skrattade var det liksom på fel ställe. Han var också sprattlig, men till skillnad från andra sprattliga killar jag kände så hade han ett ordförråd som var allt annat än åldersadekvat. Orden, referenserna och sammanhangen han använde tillhörde inte en vanlig gymnasist.
De andra i klassen uppfattade honom som udda, det gick att se på deras blickar. För mig framstod han snarare som bekant. Jag kunde relatera till honom, även om jag då inte riktigt visste varför.
Om han varit vanligare skulle jag ha blivit irriterad över att han tagit platsen bredvid mig och i vanlig ordning känt behov av att med våld visa att han skulle ha respekt för mig. Nu blev jag fascinerad i stället. Jag kände någon sorts samhörighet i utanförskapet.
Killen hette Anders Kalat och kom att bli en av mina absolut mest betydelsefulla vänner. Betydelsefull i meningen att han har påverkat mig mest. En nära vän och mentor i att utmana tanken.
Anders och jag började hänga i skolan. En del av mina gamla vänner från Lommarskolan gick på samma gymnasium, men de gick alla på praktiska linjer med andra rasttider och så vidare. Anders Kalat var inledningsvis mest någon som jag satt med på lunchrasterna. Hans sällskap var bättre än inget. Jag märkte att han var smart, och även om han verkade leva delvis i sin egen värld så drogs jag till hans resonemang. Hans sätt att prata och tänka.
Gradvis började vi att umgås även privat.

Han hade en kraft och intensitet som skilde honom från mängden.

Visst rökte vi brass och drack, som jag gjorde med alla andra vänner, men kvällarna med Anders slutade sällan med utgång och slagsmål på stan. I stället satt vi kvar i det stökiga och rökiga rum han hyrde i Norrtälje och pratade.
Jag började se upp till Anders. Han hade en kraft och intensitet som skilde honom från mängden.
En kväll på det där rummet förändrade mitt liv, eller åtminstone hur jag såg på det. Märkligt nog så började det med att jag berättade för Anders om en tanke jag haft kring cyklar.
På något sätt hade vi kommit in på min bakgrund, och jag förklarade hur Gottsundaskolans elever kom från både Sunnersta och Gottsunda. Där fanns de trygga och ekonomiskt välbärgade, och där fanns de mina, vi som levde under knappa ekonomiska förhållanden. I cykelställen var det tydligast varifrån ungarna kom.
Den period jag pratade om var runt 1983, tiden efter att filmen E.T. hade haft premiär i Sverige. Den filmen gjorde en BMX-cykel till alla ungars högsta önskan. BMX:er var the shit, men det fanns inte en chans att morsan eller Affe skulle kunna köpa en sådan cykel. Redan då snodde jag cyklar, men det var inte lätt att hitta BMX:er att stjäla. De var sällsynta och kanske även lättare för ägarna att gömma undan. De var definitivt svårare att säga till morsan att jag lånat av en kompis.
En alternativ lösning blev att i stället skaffa en minicykel. Det var en cykel som ofta hade vikbar ram. De var så små att de påminde om BMX:er. Skruvade man bort stänkskärmarna blev de ännu mer lika. Bytte man styre till ett mer svängt så blev resultatet den så kallade Gottsunda-BMX:en. Riktiga BMX:er, sådana hade bara ungarna från Sunnersta.
När jag berättade det här, hur tydligt det gick att se i cykelställen varifrån man kom, började Anders skaka på huvudet.

I cykelställen var det tydligast varifrån ungarna kom.

”Det behöver inte vara så”, sa han.
”Vad menar du?” frågade jag.
Han förklarade att den där sortens ekonomiska olikheter kunde utjämnas i ett rättvist samhälle. Inkomsterna behövde inte vara lika ojämna som de var i Sverige. Klyftor fanns för att det politiska systemet tillät klyftor. Anders hade alltså en marxistisk analys färdig redan då, men för mig var det nyheter att det över huvud taget skulle kunna finnas ett alternativ. Jag hade aldrig tänkt en politisk tanke i hela mitt liv.
Anders förklarade hur det låg till. Han placerade in min bakgrund och mina upplevelser i en struktur och ett system. Han förklarade att klassamhället var orsaken till fattigdomen och orättvisa, anledningen att det gått som det gått, för mina vänner och mig.
Till skillnad från många andra, som ursäktar, förlåter och suddar ut det personliga ansvaret, så förklarade Anders Kalat att det gick att göra något åt saken. Att man kunde resa sig. Att där fanns en kamp. En fiende.
Han förklarade klassamhällets logik. Det var en process, men för varje gång vi pratade så gick jag hem och tänkte, kom med frågor som han alltid hade svar på. Han förklarade världsordningen, de vidriga orättvisorna där vissa svalt ihjäl medan andra hade så mycket att de inte visste vad de skulle göra med överflödet. Det var som att en gardin drogs bort och jag kunde se klart. Det fanns en modell att jobba efter. Min ilska kunde äntligen komma till nytta.
Det fanns ett rättfärdigt alternativ i stället för den orättvisa värld vi tvingades leva i, utsugna av överklassen, den ägande klassen, den förtryckande klassen. Och i detta kunde du som människa och individ göra skillnad. Det fanns en revolution att göra, och de här systemet och strukturerna som vi hade – det var de som måste rivas för att alla skulle få det lika bra. När Kalat berättade om den kubanska revolutionen, om Che och Fidel, var jag såld. Jag hade hittat hem.

Min ilska kunde äntligen komma till nytta.

Anders Kalat var och är ett underbarn. När han gjorde IQ-test låg han bland de tio högsta procenten i MENSA. Hans kognitiva förmågor är inte normala. De är för höga. Ofta blir det som ett handikapp för honom, inte minst när han ska umgås med normalbegåvade människor. Men den där gången fick han till det. När Anders förklarade för mig hur ägandet borde fördelas till folket, om proletariatets diktatur och revolutionen som måste till, så gav det mig en närmast religiös känsla.
Ett ”jag ser ljuset” fast i tappningen ”jag har äntligen fattat” sjöng i skallen på mig.
Anders hade levererat socialismens facit och det talade till mig.
Revolution lät toppen. Att våld var en del av lösningen lät ännu mer toppen. Att allt var någon annans fel, de rikas, var en verklighetsbeskrivning som passade mig som hand i handske.
I efterhand var det en skamlig slutsats. Den ska definitivt inte skyllas vare sig på Anders Kalat eller Karl Marx, de har bägge en väldigt mer relevant och sofistikerad analys. Jag kan bara skylla på att min hjärna var allt annat än färdigutvecklad. Men det här blev hur som helst starten för mitt politiska engagemang. Jag började tillbringa mer tid tillsammans med Anders. Utan överdrift skulle jag kalla honom för min bästa lärare. Mitt sätt att se på världen förändrades – och jag blev själv sugen på att börja läsa och få mer kunskap.
Min motsvarighet till en universitetsutbildning är att ha suttit och lyssnat på Anders Kalat. Jag gick i hans skola. På min Facebook står det under utbildning ”Gottsunda university of street science”. Jag borde skriva till en rad om mitt lärosäte Kalat-akademien.

Anders hade levererat socialismens facit och det talade till mig.

Att vi fann varandra kan tyckas märkligt. Jag befinner mig inte i närheten av hans intellektuella kapacitet. Han kan analysera det mesta fem gånger snabbare än de flesta och han läser tio gånger snabbare än de flesta. Det har inte gjort livet så lätt för honom.
Det blev en speciell situation när de som var satta att lära honom saker inte höll samma nivå.
När lärarna sa att han hade fel, så är det inte för att han hade fel utan för att de inte förstod analysen. Den gick över deras huvuden. Kalat är typen som är klar med hela kursen, han har redan läst all studielitteratur och en hel del mer när resterande fortfarande läser det inledande på introduktionsmaterialet.
Anders och jag spelar i helt olika ligor. Han är överlägsen mig. Samtidigt var vi perfekta för varandra. Anders var utanför boxen för att den var för liten för honom. Jag hade aldrig varit i boxen. Vi visste båda hur det var utanför de gängse gemenskaperna. Det tog en stund innan jag förstod varför jag kunde relatera till honom när vi träffades. Vad det var som ändå var bekant. Det var Affe. Hans sätt att resonera, se helheten och att alltid svara på frågan innan den var ställd. Förmågan att se det logiska, förmågan till deduktion och induktion i kombination med oförmågan att se och ta in det sociala spelet och dess oskrivna regler.
De är väldigt speciella människor.

Hans sätt att resonera, se helheten och att alltid svara på frågan innan den var ställd.