Nu är det (Annies) jul igen
- 3 min
Om några dagar fyller hon 33.
Min dotter.
Tre dagar efter julafton gäller det att fylla födelsedagsbordet med fina, färgglada, helst hårda paket.
Min ängslan över att inte göra henne besviken växer sig allt större med åren, och når alltid sitt crescendo i början av december när julen och hennes födelsedag oundvikligen står inför dörren.
För henne – och för oss, hennes familj – fyller åren ingen kronologisk funktion. Det har de 25 saknade generna på Kromosom1 sett till.
Annie lever i en ålderslös värld. En värld som tar sitt avstamp i babystadiet – hon sitter gärna i mitt knä med en nappflaska – men också inbegriper en inneboende visdom som ibland tar andan ur oss.
Hjärnan är komplex.
Hjärnan är komplex.
Det var lättare förr, när båda barnen var små – och jag själv var yngre. Då fylldes det på under granen med hårda paket som innehöll en ny docka, den första illustrerade Harry Potter-boken (i hopp om att hon skulle kunna läsa den själv), ritblock, vattenfärger och någon välgjord pedagogisk leksak i trä.
Några dagar senare kunde vi fylla på med dockkläder, en ny figur från Build-a-Bear, ett Game Boy-spel och en retroskolväska med rätt mönster.
Sedan respit under januari och kanske februari, innan hon börjar planera inför nästa jul och födelsedag.
Annie lever inom ramarna av en ständig önskelista. För henne existerar inte tid, ej heller finans – nej, hennes rikedom sitter i hennes aldrig sinande fantasi och frustande livsglädje.
Hon tror kompromisslöst på tomten och på hans ständiga välvillighet att gå henne till mötes i sina (ofta omöjliga) önskningar om specialgjorda dockor till hutlösa priser, en levande hund eller ett handikappat barn från ett barnhem i Alabama.
Annie lever inom ramarna av en ständig önskelista.
Hon reser världen runt per internet och slår läger där hjärtat och instinkten säger henne att hon kan hjälpa till.
För henne finns inga hinder, geografiska eller praktiska.
Men för mig tornar de upp sig och jag måste för varje ’Nej jag är ledsen älskling, det går inte’ – söka en balanserad väg framåt som inte tar kål på hennes optimism, men samtidigt ändå guidar henne in i en realistisk verklighet.
Det håller inte länge.
Och det är just det: att ständigt parera hennes universum där ALLT är möjligt med en verklighet som är begränsad.
I trettiotre år har vi alla tänjt på gränserna, bejakat hennes uppfinningsrikedom och mot bättre vetande köpt den 42:a dockan, beställt ytterligare en julpyjamas och planlöst botaniserat i vår egen fantasi i försök att överträffa oss själva – och hennes förväntningar.
Och det kommer vi att fortsätta med så länge vi lever.
Jag klamrar mig fast vid minsta halmstrå i den metaforiska julkrubban.
Jag klamrar mig fast vid minsta halmstrå i den metaforiska julkrubban.
Så därför ligger det nu ett relativt litet rektangulärt hårt paket under granen i år. Och i det rektangulära paketet ligger en miniatyrbibel i läder från 1826!
En gåva till Annies pappa när han var liten, som hon nu får ärva.
Som sagt ALLT är möjligt – under granen.
Häromveckan ringde Annie hem. Hon bor i stödboende 30 minuter från oss, och var uppenbarligen uttråkad i väntan på sin support worker för dagen.
Med en suck meddelade hon att hon spenderat den senaste timmen med att läsa (hon kan egentligen inte läsa) ’my Holy Bible’.
Förvånad – Bibeln kommer inte från oss, den har hon köpt i en välgörenhetsaffär – frågar jag henne vad hon har lärt sig.
– Nej, men såååå långt har jag inte kommit, svarar hon.
Som sagt ALLT är möjligt – under granen.
På födelsedagsbordet kommer det att ligga en LP med klassisk musik (förra året fick hon en grammofon). Mozart och Beethoven tillhör favoriterna. En jumpsuit med djurtema och en voucher till Junibacken i Stockholm som hon älskar att besöka.
Men först ska vi se till att Tomten och hans renar får sin färdkost i form av mjölk, morot och kaka.
Snön ligger vit på taken, endast tomten – och jag – är vakna …