Måste man alltid betala sina skulder?
- 4 min
För många är det självklart: skulder ska man betala tillbaka, det finns inget alternativ till att göra rätt för sig, särskilt inte om villkoren är ristade i EU-fördragens marmor. Men om man kastar ett öga på hur statsskulder har hanterats historiskt – ett intressant studieområde som försummats oförtjänt – finner man att ämnet är betydligt mer komplext.
Den första goda nyheten är att man bakåt i tiden finner exempel på ännu större statsskulder än de somliga länder dras med i dag, och problemet har alltid gått att lösa på ett eller annat sätt. Man kan urskilja å ena sidan den långsamma metoden, som innebär att man tålmodigt samlar på sig budgetöverskott så att man kan betala först räntorna och sedan amortera av skulden, och å andra sidan en rad metoder som syftar till att påskynda processen, till exempel inflation, tillfälliga skatter eller helt enkelt skuldavskrivning.
Ett särskilt intressant typfall erbjuder Tyskland och Frankrike, som år 1945 båda hade statsskulder motsvarande två års bruttonationalprodukt (200 procent av BNP), vilket är mer än vad Greklands och Italiens skulder uppgår till i dag. Redan i början av 1950-talet hade ländernas skuld sjunkit till 30 procent av BNP. En så snabb skuldminskning hade förstås aldrig gått att åstadkomma med enbart budgetöverskott. Båda länderna utnyttjade sålunda hela arsenalen av snabba metoder. Inflationen, som var väldigt hög både i Tyskland och Frankrike mellan 1945 och 1950 förklarar merparten av skuldens minskning. När Frankrike befriades infördes dessutom en tillfällig skatt på privata förmögenheter, som uppgick till 25 procent på de största förmögenheterna och faktiskt 100 procent på de största förmögenheter som byggts upp mellan 1940 och 1945. Båda länderna använde sig också av olika former av ”skuldomstruktureringar”, en term som finansbranschen använder för att beteckna det faktum att man skriver av hela eller en del av fordran (en annan, mer prosaisk benämning är haircut). Ett sådant exempel var de beryktade Londonavtalen 1953, då huvuddelen av Tysklands utlandsskuld avskrevs. Det var tack vare de här snabba metoderna för skuldminskning – framför allt inflationen – som Frankrike och Tyskland kunde börja bygga upp sina länder och hoppa på efterkrigstidens tillväxttåg utan någon skuldbörda. På så sätt kunde de på 1950- och -60-talen investera i infrastruktur, skolor och annan samhällsutveckling. Och det är samma länder som nu läxar upp Sydeuropa och hävdar att skulderna måste betalas till sista euron, utan någon inflation eller extraordinär åtgärd.
Genom sin kortsiktiga egoism trakasserar Tyskland och Frankrike Sydeuropa och därigenom sig själva.
För närvarande har Grekland ett litet budgetöverskott: grekerna betalar mer i skatt än de får tillbaka i form av statliga utgifter. Enligt de överenskommelser som ingicks år 2012 tänker man sig att Grekland ska ha ett enormt budgetöverskott på 4 procent av BNP i flera årtionden framöver så att landet kan betala sina skulder. Det är en absurd strategi som Frankrike och Tyskland kan vara glada att de aldrig har utsatt sig själva för. För denna sällan skådade historiska amnesi bär förstås Tyskland ett tungt ansvar. Men de tyska förslagen hade aldrig gått igenom om Frankrike hade satt sig på tvären. Ett antal franska regeringar, från höger till vänster, har visat sig oförmögna att bemästra situationen och att föreslå en grundläggande demokratisk reform av EU.
Genom sin kortsiktiga egoism trakasserar Tyskland och Frankrike Sydeuropa och därigenom sig själva. Med statsskulder på närmare 100 procent av BNP, en inflation på noll procent och en svag tillväxt kommer även de båda länderna att behöva flera årtionden på sig för att återfå sin förmåga att agera och investera i framtiden. Det mest absurda är att EU:s skulder under 2015 till största delen är interna skulder, precis som 1945. De korsvisa lånen mellan EU-länderna har visserligen nått aldrig förr skådade nivåer – de franska småspararna innehar en del av de tyska och italienska skulderna, medan tyska och italienska finansinstitutioner äger en stor del av de franska skulderna och så vidare – men om man betraktar euroområdet som helhet äger vi oss själva. Och vi går faktiskt med plus: de finansiella tillgångar som vi innehar utanför euroområdet är större än de som omvärlden äger i euroområdet.
I stället för att betala tillbaka skulden till oss själva i flera årtionden framöver borde vi organisera oss på ett annat sätt.
*
Texten ovan är ett utdrag ur Thomas Pikettys Kan vi rädda Europa?.
Köp boken på Adlibris, Bokus eller Dito (ebok).