Kriget till havs i fredstid
- 3 min
Detta utdrag är från inledningen av kapitel 17 i boken Rysslands hemliga krig mot Sverige, där kriget till havs (i fredstid) står i centrum.
Östersjön, natten mellan juldagen och annandagen, 2024. I mörkret svepte två helikoptrar in över det 228 meter långa tankfartyget. Att flyga från Helsingfors-Vanda flygplats till havet utanför Porkala udd, fyra mil sydväst om huvudstaden, tar inte lång tid. Men det var ingen övning eller rutinflygning. Uppdraget var skarpt och ordern hade getts. Finlands högsta politiska ledning var informerad.
Finland skulle ta kontroll över fartyget Eagle S som hade avgått från Ust-Luga i den ryska delen av Finska viken med destination Egypten, lastad med 35 000 ton bensin. Den finska polisens insatsstyrka Björnligan* och Gränsbevakningsväsendets operatörer visste inte vilka som fanns ombord eller om de skulle mötas av motstånd. Repen kastades ned mot däck. Ett tjugotal finländare stod redo att fira sig ned.
Repen kastades ned mot däck. Ett tjugotal finländare stod redo att fira sig ned.
Juldagen hade börjat dramatiskt för vakthavande vid Gränsbevakningsväsendet. Det är en myndighet som inte har någon motsvarighet i Sverige, den är militärt organiserad men lyder under inrikesministeriet och ansvarar för det som i Sverige faller inom Kustbevakningens område. Men den har även en militär roll, varje år tas en stor mängd värnpliktiga in och gränsbevakningsjägarna är i händelse av krig tänkta att vara spanings- och sabotageförband bakom fiendens linjer.
Högkvarteret och ledningscentralen ligger i den gamla arbetarstadsdelen Sörnäs i östra Helsingfors. Det var här som telefonen ringde vid lunchtid den 25 december. I andra änden fanns en tjänsteman från det statliga elnätet Fingrid som berättade att anslutningen på elkabeln Estlink 2 mellan Finland och Estland hade brutits klockan 12.26.
Det blev en tävling mot klockan. Först för att identifiera vilket fartyg som kunde ha varit inblandat. Sedan för att agera. Omedelbart fann man fyra misstänkta, men snart stod det klart att det var fartyget Eagle S man letade efter. Hon hade lämnat rysk hamn på juldagsmorgonen, tidigare än den tidigaste av julottor. Strax före Estlink 2-kabeln hade Eagle S saktat farten. Ankaret hade släppts.
Ankaret hade släppts.
Ute till havs fanns redan Gränsbevakningsväsendets största fartyg, det nästan hundra meter långa patrullfartyget Turva som kan göra 18 knop. Hon fick order om att gå mot Eagle S medan polisen kopplades in och medlemmarna i Björnligan fick larm om att inställa sig. Telefonen gick varm. Presidenten och regeringen informerades, och kontakter med Estland och Sverige togs.
Vid sjutiden på kvällen var Turva framme vid Eagle S och kunde konstatera att ett ankare sänkts i havet. På sin väg hade det skadat flera kablar mellan Estland och Finland.
Det var detta som stod på spel på juldagskvällen.
Det var nu det började bli bråttom. Riktigt bråttom.
Om Eagle S hade fortsatt i samma riktning, med ankaret dragandes längs botten, skulle hon ha nått den andra stora elkabeln Estlink 1 inom en halvtimme. En skada på den kabeln skulle kraftigt ha försämrat elsituationen i Estland – ja, i hela Baltikum. Det kunde till och med ha hotat den planerade frikopplingen från det ryska elnätet i februari 2025.
För att de baltiska ländernas elnät ska vara stabilt är de beroende av att sjökablarna från Sverige och Finland fungerar, tillsammans med landledningen från Polen. En ledning skulle de klara sig utan, kanske två, men inte utan stora problem och kostnader. Det var detta som stod på spel på juldagskvällen.
________________________________________