Har vi låtit våra barn bli utsatta för en bluff?
- 8 min
Här följer inledningen till min bok Fuskarna – Den nya hårda skolan och sveket mot barnen, som utkommer 1 september 2025.
”Då skola kanske mina drömda skolor uppstå,
i vilka de unga i främsta rummet lära sig iakttaga och älska livet
och där deras egna krafter målmedvetet vårdas såsom livets högsta värde”
– Ellen Key, Barnets århundrade
Hösten 2020 började jag, mest av en slump, skriva om skolor som reporter på Aftonbladet. Då rasade debatten redan på sociala medier, i tidningarna och så smått i politiken.
På det sociala forum som idag är känt som X formades ”Skoltwitter”, ett påläst kollektiv av debattörer, lärare och politiska influencers som var djupt kritiska mot utvecklingen av den så kallade marknadsskolan. De menade att den svenska skolan hade urholkats av att tvingas ut på en hyperkommersiell, vinstkrävande och konkurrensutsatt handelsplats, full av månglare och lurendrejare, hungriga investerare, gamla politruker, multinationella börsbolag och naiva idealister, som alla slogs om elevernas skolpengar.
Friskolornas försvarare och pr-konsulter avfärdade skolkritikerna som en liten men högljudd skara fanatiker.
I själva verket blev de bara fler och fler.
Ämnet skolan väckte allt större ilska och uppmärksamhet.
Samtidigt pågick tafatta försök att reda ordning i kaoset där ute i skolan. För Aftonbladet skrev jag reportage om hur elever bussades mellan skolor för att öka integrationen i Trollhättan, om en koncern som lanserade ett ”Harry Potter-koncept” och om en kristen skola i Dalarna som trakasserade hbtq-elever. Oavsett vad det handlade om väckte ämnet skolan allt större ilska och uppmärksamhet.
Plötsligt hade alla från Liberala ungdomsförbundet till min 83-åriga svärmor en åsikt om det världsunika svenska skolsystemet som tillät vinstuttag och där börsnoterade aktiebolag kunde vara ägare.
Grannar och kollegor kunde komma med långa utläggningar om att skolorna måste införa mobilförbud och strängare disciplin. Borgerliga ledarskribenter skrev brandtal om vikten av slöjd och vacker handskrivning. Integrationsbussning av elever fick näringslivets lobbyister att sjösätta gigantiska, hatiska kampanjer.
Någon tyckte att staten skulle ta över. Någon propagerade klokt för att avskaffa betyget F, underkänt, andra hade lika övertygande argument för att behålla det.
I grunden var alla i debatten överens om en sak, och det var att den svenska skolan var på väg utför.
Ganska många vädrade plötsligt sin ilska mot Barbara Bergström, grundare av den sedan decennier väletablerade Internationella Engelska Skolan, vars koncernstruktur numera var så snårig att Skolinspektionens handläggare hade ägnat åtta månader åt att försöka hitta alla dess aktieägare spridda över världen. De skulle visa sig vara bland annat en mexikansk naturgasföretagare och en fond i Luxemburg som tidigare tjänat pengar på tyska biltvättar. Engelska skolans djupt konservativa klädkoder för små-flickor skulle för övrigt visa sig bryta mot svensk lag. Också dessa rigorösa klädregler skrev jag om, och överöstes med vittnesmål från unga kvinnor som traumatiserats av sin skolgång, där deras kroppar och beteenden skambelagts från tidig ålder.
I grunden var alla i debatten överens om en sak, och det var att den svenska skolan var på väg utför. Den var kass. Något dramatiskt behövde göras för att rädda den.
Det slog mig ganska snart att det folk egentligen stör sig på mest med skolföretagen inte är vinsterna. Ilskan handlar om att många av dem utger sig för att vara något de inte är – om att de är fuskare. Sådant sticker i ögonen.
Det finns förstås många kommunala skolor som är stökiga och dåliga. Skillnaden är att de aldrig låtsas vara något annat.
Men för friskoleföretagen handlar mycket om att polera ytan och fasaden. Om estetik. De utger sig inte sällan för att vara lärosäten med närmast meditativt fridfull studiero, oöverträffad trygghet och unik disciplin, men tittar man nära är de ofta lika kaosiga som andra skolor. De har fejkade vapensköldar, påhittade skoluniformer och glädjebetyg. De rasar mot flumskolan men har lärarlösa lektioner och kallar det ”workshop i tyst rum”. De pratar om sin höga kvalitet, men anställer oftare lärare utan behörighet, drar ner kostnaderna för läroböcker och avskaffar idrottshall, skolbibliotek och kemisal för att spara pengar.
I samma veva skulle mina egna döttrar ta sina första steg in genom det svenska utbildningsväsendets portar.
Jag upplevde att det framför allt var känslan av att ha gått på en blåsning, av att vi låtit våra barn bli utsatta för en bluff, som eldade på den svenska skoldebatten.
I samma veva skulle mina egna döttrar ta sina första steg in genom det svenska utbildningsväsendets portar.
De hamnade på en friskola i Stockholms innerstad, vars ägare tog ut hundratusentals kronor i aktieutdelning varje år.
På skolan märktes verkligen inte av någon lyx. Den var liten, sliten och mysig, som en byskola fast för den urbana, kreativa medelklassen på en av stans mest trafikerade gator. Skolan var inrymd i ett sekelskifteshus ovanför en pub dit stammisar sökte sig redan på eftermiddagarna, och hade en ålderdomlig idrottssal, ett äpple som logga och en minimal skolgård inhägnad med murar och galler, liksom nedsänkt mellan de höga grannhusen, som stora delar av dagen hindrade solen från att nå den slitna klätterställningen och de vinda basketkorgarna.
Mina barn älskade sin skola.
Barn tenderar att göra det. De känner inte till något annat. Dessutom vill dagens kids vara lojala med sina föräldrars medvetna, omsorgsfulla skolval. Även sjuåringar förstår kundresan man förväntas göra på skolmarknaden.
”Jag vill säga tack till mina föräldrar som valde att sätta mig i den här skolan”, som en av mina barns skolkamrater sa i ett högtidligt tal på skolavslutningen, längst framme vid altaret i Högalidskyrkan det året min äldsta dotter gick ut klass två.
Även sjuåringar förstår kundresan man förväntas göra på skolmarknaden.
Samtidigt som jag var grävreporter på Aftonbladet och granskade friskolebolagen, deras korrumperade betygssättning, pr-knep, missförhållanden och ekonomi, satte jag alltså mina egna barn i en av alla dessa vinstdrivande friskolor som debatten snurrade allt snabbare kring.
Gjorde det mig till en hycklare? Eller fördunklade detta faktum min objektiva blick?
Jag intalade mig själv att det snarare skulle öka min egen trovärdighet som skärskådare av själva systemet. Problemet var ju aldrig de enskilda skolorna eller företagen i det.
De var bara symtom på en större kris.
Under några år besökte jag mängder av grund- och gymnasieskolor runt om i landet. Jag intervjuade elever, föräldrar, lärare och skolägare, och fick häpnadsväckande information från modiga visselblåsare. Många av dem återkommer jag till i den här boken. Jag har varit intresserad av människorna, karaktärerna, visionerna, drömmarna och skräckhistorierna från skolans värld, snarare än av att fördjupa mig i styrdokument eller elevpengens utformning. Det överlåter jag åt skolbyråkraterna och lobbyisterna. Individerna och deras historier däremot, ger skoldebatten kött och blod. De gör den också mer nyanserad.
Allt handlar inte, tror jag, bara om exakt hur rika några skolägare blivit.
Missförstå mig rätt. På min färd genom den på många sätt splittrade svenska skolan har jag absolut noterat problemen med vinstuttagen, de utländska aktieägarna och segregationen som det fria skolvalet oundvikligen skapar.
Men jag har framför allt noterat hur en ny syn på barn har växt fram, som en följd av allt detta.
Det är denna förändrade syn, och mekanismerna bakom den, som jag försöker fånga i kapitlen som följer.
”Nu vill man ha ’hårdare tag’ och’ stramare tyglar’ och tror att det ska hjälpa mot alla ungdomliga oarter som man skyller på för mycket frihet och för lite stränghet i uppfostran” skrev barnens främsta försvarare Astrid Lindgren i pamfletten Aldrig våld.
Hon läste upp talet som mottagare av Tyska Bokhandelns Fredspris i Frankfurt 1978 och uttryckte förtvivlan över att samhället tycktes vara på väg tillbaka till gamla auktoritära ideal, där våld och förakt mot barn var accepterat och i sin tur födde mer våld och klyftor mellan generationerna.
Barnagan är förpassad till historiens skräphög (även om det finns konservativa partiledare i Sverige idag som likt pappor i Lönneberga anser att ungar ska ”veta hut”), men idag betraktas vissa elever som fördärvade piltar, med Astrid Lindgrens ord.
Mer disciplin och fostran påstås ofta kunna styra upp dessa förlorade fall.
Gammaldags katederundervisning och hårdare kontroll av särskilt underklass- och invandrarbarn är på modet igen. Elevdemokrati kallas numera curling och ”sossigt”.
I själva verket var den så kallade progressiva skolan, flumskolan på ren svenska, inte alls någon specifikt socialdemokratisk skapelse, utan hade rötter långt tillbaka, hos pedagoger som amerikanen John Dewey på 1800-talet, och polacken Janusz Korczak, mördad under Förintelsen tillsammans med de judiska barnhemsbarn han var föreståndare för.
Lydigheten till systemet är själva målet.
Varken från höger eller vänster kommer idag någon kritik mot ordning-och-reda-doktrinen eller inskränkningarna av barnens rättigheter, den ökade repressionen av samhällets mest maktlösa som nu sägs fixa skolans alla problem.
En annan barnrättskämpe, utbildningsideologen Ellen Key, beskrev redan i början av förra seklet hur den gamla, traditionella skolan krävde stillasittande, passiva och dres-serade barnkroppar. Alltmedan trotsiga, originella och nyfikna bråkmakare ansågs störa ordningen.
Kritiskt tänkande är underordnat det idag så hyllade ”kunskapsfokuset”. Själva kärnan för den nyauktoritära skolan är att styra hur barn ser ut och rör sig i korridorerna. Lydigheten till systemet är själva målet.