Ett första möte
- 3 min
”Somali Airlines” står det, textat med versaler över vingarna. En leende flygvärdinna visar mig till min plats vid fönstret och räcker fram en läsk. En man slår sig ner på sätet intill och snart är hela planet fullt av vuxna som pratar ett språk jag inte hört förut. Det låter hårt, som om de är arga, ändå skrattar de ofta.
Jag är tolv år och klädd i min allra finaste volangkjol. Jag vet inte mycket om landet som planet styr mot, bara att det är där som min mamma har bott sedan hon fick det där jobbet på Rädda Barnen. Planet svänger i en vid båge och det blå långt där nere blir till hav, det gulröda till sand och vita till hus. Jag undrar vilket av dem som är mitt, huset där jag ska bo tillsammans med mamma och hennes man som jag aldrig har träffat. Han är somalier, tänk om han låter lika skorrande arg som männen på planet?
Luftfuktigheten slår mot mig när jag kliver nerför stegen och ut på den heta asfalten. Jag följer skocken av människor in i den lilla ankomsthallen med passet i min hand.
”Hanna?” frågar en man och ser nyfiket på mig. Det är Daoud, min nya bonuspappa, som med varlig hand för mig till min mamma.
Mitt rum är fint, målat i ljust rosa. Jag är fascinerad av fönstren som inte har något glas och böneutropen som väcker mig före gryningen. Jag älskar de söta omeletterna och det starka teet, roas av korna och getterna på gatorna och förundras över att min mamma måste ha med sig en resväska till banken när hon hämtar ut sin lön i sedlar. Jag möter en fattigdom som förändrar mig, och förstår hur apart jag är. På gatan kommer barn springande och pekar på mig. Ett vitt barn med ljust hår från ett rikt och fjärran land, många har aldrig stött på en flicka som jag förut.
Året är 1985 – tre år innan inbördeskriget tar sin början – och Somalia styrs ännu av diktatorn Siad Barre. Hans porträtt finns överallt. Landet är ett av världens allra fattigaste och i norr pågår storpolitiskt invecklade konflikter mellan Etiopien och Somalia om landområden i norr och väster. Flyktingarna är många, inte minst i västra Somalia dit människor flytt sedan kriget i Ogaden.
Fadumo Hasan föds vid millennieskiftet, 15 år senare. Då har inbördeskriget pågått i över tio år. Hon växer upp i ett hus inte så långt från det där jag en gång bodde, men hennes värld är på många sätt en annan. Jag är gammal nog att vara hennes mamma, men vi var i samma ålder när vi för sista gången badade i havet i Mogadishu, på Lidos vita strand.
*
Under årens gång har jag ofta, hemma i Sverige, fått höra att det var alldeles galet att jag skickades ensam med ett plan till ett land som Somalia, tolv år gammal. Jag reste till min mamma, med svenskt pass och pengar på fickan.
Fadumo Hasans ensamma resa var den motsatta – på exakt alla sätt. Och hon var bara 13 år.
– Hanna Welin, aktuell tillsammans med Fadumo Hasan med boken Rädda dig själv