Emerich Roth överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt kampen mot hatet
- 3 min
Emerich Roth har gått bort. Han blev 97 år gammal.
Vi skulle göra en ljudbok av Emerich egen berättelse. Ett sätt att nå ut till nya grupper och ännu fler personer. För Emerichs historia behöver spridas. Den är ett av många vittnesmål som gör några av historieböckernas viktigaste sidor levande bortom bitvis svårbegripliga fakta och statistik. Vissa historiska illdåd är så fasansfulla att de aldrig riktigt går att förstå hur mycket man än lär sig om dem. Inte utan just vittnesmålen.
Samtidigt var de ju helt svindlande möten. Hur kan en människa gå vidare och ännu i 96-årsåldern vara så full av livskraft efter sådana erfarenheter?
Stunderna med Emerich i hemmet i Järfälla var på många sätt helt vanliga arbetsmöten där vi benade ut frågor och funderingar kring den ljudboksutgåva av hans berättelse som vi skulle göra tillsammans. Omslag, titel, det vanliga förlagsarbetet. Samtidigt var de ju helt svindlande möten. Att få sitta mittemot denna människa vars obegripligt fruktansvärda erfarenheter jag läst om mellan pärmarna på hans bok – och översköljas av livskraft, humanism, värme och humor. Hur kan en människa gå vidare och ännu i 96-årsåldern vara så full av livskraft efter sådana erfarenheter?
Emerich var också full av ett brinnande engagemang mot hat i alla dess former. Vi pratade lika mycket om det. Om dagens samhälle och om framtiden. Han blickade på något sätt alltid framåt fastän det förflutna alltid var högst närvarande kring Emerich. I sina kärna handlade det om ett engagemang för de unga individer som av olika anledningar blivit hatiska. Viljan att förstå varför folk blir förövare så att vi kan förhindra att fler blir det. Vad är alla erfarenheter bra för om inte för att göra framtiden bättre än gårdagen? För Emerich bar på en övertygelse om att man kan rädda de hatiska – och därmed i förlängningen alla deras potentiella offer. På olika skalor, från det vardagliga skolgårdseländet till det där allra värsta.
Tusentals brev som kvitton på att det han ville förmedla gjorde avtryck på nya generationer.
I sitt kontor i villakällaren i Järfälla hade han hyllmetervis av pärmar med brev från skolungdomar. Tusentals brev som kvitton på att det han ville förmedla gjorde avtryck på nya generationer. På något sätt kändes det som att mer hopp om framtiden strålade från de där pärmarna än från alla stora Förintelsekonferenser, toppmöten och nya museer. Den kraft som personliga möten med överlevare bär på kan vi aldrig riktigt ersätta. Desto viktigare då att vi gör allt vi kan för att hålla deras berättelser och deras minnen vid liv.
Men vi var eniga om att Emerichs egen röst var viktig att få med.
Hans röst bar inte nog för att läsa in hela ljudboken. Visst, en uppläsare var inget problem att anlita. Men vi var eniga om att Emerichs egen röst var viktig att få med. Emerich skrev ett nytt förord och vi bokade in en folktom dag i studion – detta var mitt under pandemins första år och även denna speciella och kraftfulla 96-åring var riskgrupp. Vi hör honom knappt tre minuter där i början av ljudboken. Men minutrar är bara ett mått, Emerichs röst och i förlängningen hela hans berättelse och livsgärning bär på något bortom tiden. Påminnelsen om vilka fruktansvärda konsekvenser hatet kan få. Och påminnelsen om att vi faktiskt kan och måste föra vittnesmålen vidare. Berättelserna som bär upp kampen mot hatet.
Emerichs förord kan du läsa här, men lyssna också på hans inläsning. En röst som även när dess bärare nu har lämnat oss vibrerar av högst levande historia.
