”Det här är vad jag i hela mitt liv haft litteraturen till”

• 26 april 2023
• 5 min

I min ”memoar från sidan” med titeln Böckerna – och meningen med världen återvänder jag till böckerna och författarskapen som format mig, Svante Weyler. Varsågod att läsa ett utdrag ur kapitlet om Agneta Pleijel:

När Agneta Pleijel långt senare i de självbiografiska romanerna Spådomen och Doften av en man återvände till sin egen uppväxt och sitt kvinnoblivande var det som om stämningen svängt, tiden hade hunnit ikapp henne, en avsiktslös skildring var plötsligt tillåten och hon fick nu den uppskattning från kritikerna som varit så knapp den där andra gången.

Läsare har ibland ett sätt att skapa litteraturhistoria som liksom trumfar kritiken

Läsare har ibland ett sätt att skapa litteraturhistoria som liksom trumfar kritiken, genom att ihärdigt efterfråga en bok. En vinter i Stockholm har sen den kom ut 1997 aldrig försvunnit från bokhandelshyllorna. Det är extremt få böcker som vederfars den äran. Gå in i en svensk bokhandel idag och fråga – om ni är lika gamla som jag – efter er ungdoms stora läsupplevelser så får ni se. Har ni Hjortronlandet eller Bära mistel av Sara Lidman? Speranza av Delblanc? (Och nej, inte som e-böcker, tack.)

En vinter i Stockholm är skriven i ett slags uppbruten, associativ form som ger utrymme för avvikelser, tillbakablickar, möjligen inspirerad av den schweiziske författaren Max Frisch och hans Montauk, en bok som ur ett mycket manligt perspektiv skildrar samma sak, en djup kärlekskris. Genom hela Agnetas bok löper borrandet i vad som enklast kan beskrivas som en komplicerad och motsägelsefull kvinnoidentitet. »När hon som ung läste Nietzsche, raderna om att övervinna människan, var det först den kvinnliga människan inom sig som hon trodde att hon måste övervinna. Den manliga blicken var den objektiva. Hon sökte efter den objektiva blicken, hon försökte tillägna sig den och måste då bortse från könet, det egna.« Lite senare, priset för att göra det: »Och så, när denna dugliga helt oväntat faller i gråt, tycker sig missförstådd, önskar sig barn, barn som de inte har tänkt sig, eller på sätt som inte går att formulera känner sig utnyttjad, blir de illa till mods: vad ska de ta sig till med henne?«

… skildringen mynnar i en av de mest gripande scener jag läst i någon bok, i hela mitt liv

Vad ska hon ta sig till med sig själv? »Kvinnan har ett sår, tänkte hon«, och då är hon den unga flickan. Vem har tillfogat henne detta sår? I episod efter episod, djupborrning efter djupborrning berättar hon om sina föräldrar. Modern, svår att älska men ända till slutet ömkansvärd, hon som tog ut sin besvikelse över ett stäckt livsöde på döttrarna; den lättälskade fadern som bara vek undan och till sist lämnade familjen när det inte gick att hålla uppe fasaden längre. Boken erbjuder inte läsaren någon utväg genom att formulera enkla anklagelser, vi dras i stället på ett nära nog plågsamt vis in i dotterns roll som länk och bud mellan de stridande, bittra föräldrarna, men skildringen mynnar i en av de mest gripande scener jag läst i någon bok, i hela mitt liv.

Fadern är nu gammal och sjuk, och när dottern, berättaren, hälsar på honom visar det sig att han bara har en enda önskan, att hon ska be modern att komma, ett sista besök och möte förstår man. Dottern som dittills bara burit förebråelser och krigsförklaringar mellan de båda kan inte neka honom den tjänsten och far fylld av farhågor till modern. Undret inträffar: modern är inte alls förvånad, tvärtom, hämtar sin kappa, de åker iväg till sjukhuset och under en kort stund sitter föräldrarna för sig själva och samtalar med låga röster. Är snälla mot varandra. De kanske till och med förlåter varandra. Jag kan bara beskriva den här scenen med ett religiöst ord: nåd. Den där gåvan som ingen egentligen kan eller har rätt att vänta sig och som kanske just därför blir en given. Dottern kan till sist lägga av sig föräldrarnas oförmåga att själva ta hand om sina liv så som man lägger av sig en omänskligt tung ryggsäck. Hon är fri från sina föräldrar och kan kanske börja älska dem, igen.

Men romanen är, tyvärr frestas man att säga, inte slut med detta. Det skulle strida mot den avsiktslösa skildringen. Kvinnans kris blir bara djupare och djupare. Älskaren gör henne, trots att man aldrig trott på hans betydelse, illa genom att bekräfta den bild av män som hon samlat ihop framför allt under ungdomen. Hennes före detta man bara står kvar och väntar på hennes slutgiltiga avgörande, bryta helt eller gå med på hans utopiska förslag. I romanens slut befinner sig kvinnan ytterst nära en slutpunkt:

Januaris isvindar och februaris mörker. Sedan mars och april. Hon stod inte i skuld. Inte längre. Inte till någon. Kanske inte ens till sitt barn. Det som varit kunde inte göras ogjort. Det var över. Hon skulle kunna gå ner och lägga sig under ett av de nakna träden. En dag medan det ännu var vinter och marken tillräckligt kall skulle hon kunna göra det; en sådan vinterdöd är mild. Att tänka den tanken gav frid. Hon hade velat bli fri.

Bortsett från skildringen i början av boken av vad en förälskelse kan vara, finns det nästan ingenting i den här romanen som motsvarar något i mitt liv. Och ändå skulle nästan allt kunna ha gjort det. I varje scen ser jag mig själv utan att någonsin se mig själv.

Att förstå vilket liv jag kunde ha levat genom att förstå det liv andra lever

Det här är vad jag i hela mitt liv haft litteraturen till. Att förstå vilket liv jag kunde ha levat genom att förstå det liv andra lever. Att förstå det liv jag lever. Utan den förståelsen hade jag aldrig blivit annat än ett barn.”