Den illvilliga friheten

  • 8 min

David Graebers och David Wengrows storverk The Dawn of Everything kommer på svenska i november med titeln Början på allt – En ny historia om mänskligheten. Här följer ett utdrag ur boken. 

Början på allt. Svensk anpassning Conny Lindström.

Kritik från ursprungsbefolkningar och myten om framåtskridande

Jean-Jacques Rousseaus historik om ursprunget till social ojämlikhet berättas och återberättas än i dag i oändligt många varianter. Det är historien om mänsklighetens ursprungliga oskuldsfullhet och avsteg från ett tillstånd av ofördärvad enkelhet som övergick i en teknisk upptäcktsfärd som i slutänden skulle leda till såväl vår ”komplexitet” som vårt förslavande. Hur uppstod den här dubbelbottnade berättelsen om vår civilisation?

Intellektuella historiker har aldrig på allvar övergivit historieteorin om Den Store Mannen. De skriver ofta som om viktiga idéer under en viss tidsålder kan spåras tillbaka till någon extraordinär individ – vare sig det är Platon, Konfucius, Adam Smith eller Karl Marx. Istället kunde deras insatser betraktas som i och för sig briljanta bidrag till debatter som redan var i full gång på krogar, middagsbjudningar och i trädgårdar (för övrigt även i föreläsningssalar), fast de aldrig skulle ha dokumenterats utan deras insatser. Det är lite som att påstå att William Shakespeare har uppfunnit det engelska språket. Faktum är att många av hans mest geniala formuleringar har visat sig vara dåtida talesätt som vilken elisabetansk engelsk man eller kvinna som helst använde i dagligt tal. Upphovspersonerna är lika okända som de hjärnor som ligger bakom Norgehistorierna. Men om det inte hade varit för Shakespeare skulle uttrycken förmodligen ha fallit ur bruk och glömts bort för länge sedan.

Upphovspersonerna är lika okända som de hjärnor som ligger bakom Norgehistorierna.

Det är ungefär likadant med Rousseau. Historiker skriver ibland som om Rousseau personligen hade dragit igång debatten om social ojämlikhet i sin skrift från 1754, Discours sur l’origine et les fondements de l’inégalité parmi les hommes. I själva verket författade han den för att delta i en essätävling om ämnet.

[…]

Detta var en kultur där nästan alla aspekter av mänsklig interaktion – ätande, drickande, arbete och umgänge – kännetecknades av en intrikat hackordning och strikta ritualer för att visa social högaktning.

I mars 1754 utlyste ett lärt sällskap, Académie des Sciences, Arts et Belles-Lettres de Dijon, en nationell essätävling om ämnet: ”vad är ursprunget till ojämlikhet mellan människor, och har den stöd i naturlagarna?” Vi som är den här bokens författare frågar istället: hur kom det sig att en grupp lärda i ancien régimes Frankrike, som anordnade en nationell uppsatstävling, tyckte att detta var en bra fråga? Som formuleringen lyder förutsätts det att social ojämlikhet har ett ursprung; det tas för givet att det måste ha funnits en tid när alla människor var jämlika – och att någonting så småningom hände som förändrade den situationen.

Detta var i själva verket en häpnadsväckande tanke för människor som levde under Ludvig XV:s absolutistiska monarki. Det fanns knappt någon i dåtidens Frankrike som kan ha haft personlig erfarenhet av att leva i ett jämlikt samhälle. Detta var en kultur där nästan alla aspekter av mänsklig interaktion – ätande, drickande, arbete och umgänge – kännetecknades av en intrikat hackordning och strikta ritualer för att visa social högaktning. De författare som lämnade bidrag till uppsatstävlingen hade tillbringat hela livet med att få sina behov tillgodosedda av tjänsteandar. De levde på nådemedel från hertigar och biskopar och gick sällan in i en byggnad utan att veta exakt vilken rangordning alla hade som redan var innanför dörrarna. Rousseau var just en sådan man: en ambitiös ung filosof som hängivet ägnade sig åt karriärplanering genom att försöka ligga sig till inflytande vid hovet. Det närmaste han någonsin kom social jämlikhet var när någon skar upp lika stora bitar tårta på en middagsbjudning. Samtidigt rådde det vid den här tiden bred enighet om att situationen på något vis var onaturlig och att det inte alltid hade förhållit sig likadant.

[…]

Vi föreslår att amerikanska intellektuella – vi använder termen ”amerikansk” så som den användes vid den här tiden, syftande på urbefolkningen på det västra halvklotet, och ”intellektuell” syftar på alla som har för vana att argumentera om abstrakta idéer – faktiskt spelade en roll i den begreppsmässiga revolutionen. Det är mycket egendomligt att det ska anses vara en särskilt radikal tanke, men bland de flesta intellektuella historiker är det i dag närmast en hädisk sådan.

Sådana böcker var uppskattade främst för att de innehöll överraskande och tidigare okända idéer.

Det som gör saken extra egendomlig är att ingen förnekar att många europeiska forskningsresande, missionärer, handelsmän, nybyggare och andra som besökte Amerika tillbringade många år med att lära sig inhemska språk och förbättra sina färdigheter i samspråk med invånarna, liksom amerikanska urinvånare ansträngde sig för att lära sig spanska, engelska, holländska och franska. Vi tror inte heller att någon som har lärt sig ett främmande språk skulle förneka att det kräver ganska mycket fantasi och förmåga att ta till sig okända begrepp. Vi vet också att missionärer ofta förde långa filosofiska diskussioner som en del i sina yrkesmässiga uppgifter. Många andra i båda lägren argumenterade med varandra antingen av vanlig nyfikenhet eller för att de hade trängande praktiska skäl att försöka förstå motpartens ståndpunkter. Slutligen kan ingen förneka att reselitteratur och missionärskrönikor – som ofta innehöll sammanfattningar av eller rentav utdrag ur sådana samtal – var populära litterära genrer som bildade européer följde med i. De flesta medelklasshushåll i 1700-talets Amsterdam och Grenoble hade sannolikt minst ett exemplar av Relations des Jésuits de la Nouvelle France (som Frankrikes kolonier i Nordamerika kallades) och en eller flera berättelser författade av resenärer till fjärran länder. Sådana böcker var uppskattade främst för att de innehöll överraskande och tidigare okända idéer.

Historikerna är medvetna om allt detta. Ändå kan den övervägande majoriteten av dem fortfarande dra slutsatsen att inte ens när europeiska författare uttryckligen säger att de lånar idéer, begrepp och argument från urinvånare, ska man ta dem på allvar. Allt ska bara betraktas som något slags missförstånd, påhitt eller i bästa fall en naiv projicering av befintliga europeiska idéer. Amerikanska intellektuella antas, när de dyker upp i europeiska redogörelser, bara vara representanter för någon sorts västerländsk arketyp av den ”ädle vilden” eller nickedockor som används som trovärdiga alibin för en författare som annars skulle råka illa ut för att ha lagt fram omstörtande idéer (till exempel deism, rationell materialism eller okonventionella åsikter om äktenskap).

Om man stöter på ett argument som tillskrivs en ”vilde” i en europeisk text, och som om än avlägset påminner om någonting som man kan hitta hos Cicero eller Erasmus, förutsätts man omedelbart dra slutsatsen att ingen ”vilde” någonsin kan ha sagt någonting sådant – eller att samtalet aldrig har ägt rum. Om inte annat så är vanan att tänka så bekväm för dem som studerar västerländsk litteratur och själva har pluggat Cicero och Erasmus. Annars kanske de skulle tvingas försöka lära sig någonting om vad urbefolkningarna tänkte om världen och framför allt om hur de såg på européerna.

Vi tänker fortsätta åt rakt motsatt håll.

Vi ska undersöka tidiga berättelser från Nya Frankrike som skrivits av missionärer och resenärer – särskilt om områdena vid de stora sjöarna – eftersom det var dessa redogörelser som Rousseau själv kände bäst till. På så sätt får vi en känsla av vad urinnevånarna där verkligen tyckte om det franska samhället, och hur de kom att betrakta sitt eget samhälle på grund av det. Vi kommer att hävda att infödda amerikaner verkligen utvecklade en mycket starkt kritisk syn på sina erövrares institutioner, ett synsätt som först fokuserade på dessa institutioners brist på frihet, och inte förrän senare, när de blev mer bekanta med den europeiska sociala ordningen, på jämlikhet.

… infödda amerikaner verkligen utvecklade en mycket starkt kritisk syn på sina erövrares institutioner, ett synsätt som först fokuserade på dessa institutioners brist på frihet …

En orsak till att missionärers och resenärers litteratur blev så populär i Europa var just att den utsatte läsarna för den sortens kritik och dessutom gav en känsla av sociala möjligheter; vetskapen att det fanns andra sätt än de invanda, eftersom – som böckerna bevisade – det uppenbarligen fanns samhällen som gjorde saker och ting helt annorlunda. Vi kommer att föreslå att det finns en orsak till att så många av de betydelsefulla upplysningstänkarna insisterade på att deras ideal för individens frihet och politisk jämlikhet var inspirerade av ursprungliga amerikanska källor och förebilder. Så var det nämligen.

David Wengrow och David Graeber. Foto Kalpesh Lathigra.