Landet som blev för rikt

• 10 juni 2025
• 10 min

I decennier har Norge varit Nordens ekonomiska stormakt. Men på senare tid har framgångståget börjat tappa fart. Kanske är det Sverige som är den riktiga vinnaren?
I Sikt #2 publiceras en artikel baserad på min bok Landet som ble for rikt. Hela boken utkommer på svenska på Volante förlag i början av 2026, med titeln Landet som blev för rikt, i översättning av Sara Martinsson.

I januari i år debuterade jag som författare med boken Landet som ble for rikt. Den handlar om hur den kollektiva rikedomen i Norge har bidragit till att försvaga samhällets incitamentsstruktur, eller belöningssystem. Följden har blivit en ekonomi med svagare växtkraft och ett minskande norskt välstånd. Boken har under våren vecka efter vecka legat i topp på de norska bästsäljarlistorna. Nationalekonomi har varit mer populärt än Jo Nesbø.

Sverige spelar en viktig roll i Landet som ble for rikt. Jag är själv från Norge, men jag har turen att ha en svensk fru. Hon har lärt mig en viktig läxa i livet: Sverige ligger alltid före Norge. Det gäller till exempel musik, mode och media. Men också inom flera områden av samhällslivet och ekonomin. Eftersom det kan vara lättare att acceptera sina egna svagheter om man kan leva sig in i andras öden, har jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå skillnaderna mellan våra två grannländer. På så vis tror jag att vi kan lära av varandra.

En del av mina insikter kommer från min tid i Sverige, där jag doktorerade vid Institutet för internationell ekonomi (IIES) på Stockholms universitet. Även rubriken till den här artikeln (Den norska sjukan) är svensk. Jag har lånat den från ett av många beundransvärda svenska företag, TetraPak, och deras slogan: Att skydda det som är bra. Jag menar nämligen att Sverige de senaste decennierna har utvecklat mycket som är bra – och som är värt att skydda.

FRÅN STORSTILADE FRAMGÅNGAR TILL TUFFA BAKSLAG

Sverige hade sin sista superkonjunktur fyrtio år före Norge. I början av 1970-talet hade Sverige blivit ett av världens rikaste länder. Att förvalta denna framgång visade sig bli en utmaning. Medan svenskarna såg Ingemar Stenmark och Björn Borg på tv försvagades ekonomins övergripande funktioner, på grund av en överambitiös stat och ett högt skattetryck.

Bara tjugo år senare befann sig Sverige i en akut ekonomisk kris. Med Lindbeckkommissionens arbete våren 1993 inleddes en framgångsrik vändning. Belöningssystemet i hela det svenska samhället anpassades och förbättrades. Idag är Sverige ett av länderna i världen med bäst ekonomisk politik.

Norge å sin sida hade sin ekonomiska topp 2013. Då gick det norska fastlandet, exklusive olje- och gasintäkter, om USA i köpkraftsjusterad inkomst per capita. För första och hittills enda gången var norrmännen då dessutom världens lyckligaste folk, enligt FN:s undersökning. Precis som i Sverige på 1970-talet har vi dock därefter inte riktigt lyckats att skydda det vi hade som var bra.

Medan svenskarna såg Ingemar Stenmark och Björn Borg på tv försvagades ekonomins övergripande funktioner, på grund av en överambitiös stat och ett högt skattetryck.

Framgång prövar både den mänskliga naturen och samhällets natur på ett skoningslöst sätt. Goda framsteg ger utrymme att ta sig friheter, och agera på sätt som riskerar att så fröer till bakslag. Det ligger dock i människans natur att vilja ta sig friheter. Särskilt om vi saknar kraftfullt ledarskap. Eller om ett land saknar vaksamma väljare.

Sverige lärde sig detta den hårda vägen. Norge har bara påbörjat den resan. Våra oljepengar ger oss som land utrymme att välja den enkla vägen ut. Därmed ödeläggs mycket av den politik som låg till grund för den norska ekonomins framgångar.

SVERIGES FÖRSPRÅNG – TRE STYRKOR SOM RUSTAR LANDET FÖR FRAMTIDEN

Eftersom Sverige fick sin samhällskultur prövad tidigare än Norge har det svenska samhället kommit längre i att omkalibrera hela sitt belöningssystem. Det är bättre anpassat både till den mänskliga naturen och den praktiska verkligheten för ett fritt välfärdssamhälle.

Världen har gått in i en tid av stora förändringar. Teknisk, demografisk, miljömässig och geopolitisk utveckling sätter olika samhällens anpassningsförmåga på prov. Europeiska länder brukar ha svårt att hantera sådana förändringar. Politiken har varit för stelbent för att anpassa sig tillräckligt snabbt. Detsamma gäller för kulturen. Norden har utgjort ett undantag och kan fortsätta att göra så. Kanske särskilt Sverige.

Jag kommer här att lyfta fram tre områden där Sverige som land har utvecklat tydliga styrkor, både jämfört med Norge och generellt. Dessa kvaliteter kommer att gagna Sverige under anpassningen till den värld vi är på väg in i.

De tre områden som jag kommer att fokusera på är följande:

1. Sverige har en sund balans mellan individ, civilsamhälle och stat.
2. Sverige respekterar att samhället är en tvåsidig marknad, där både de som utvecklar ekonomin och de som konsumerar tjänsterna måste behandlas som kunder.
3. Sverige har lyckats utveckla demokratin så att den kan undvika kortsiktighetens fälla.

Låt oss gå igenom dessa områden. (I detta utdrag får läsaren ta del av del 1!)

1. BALANSEN MELLAN INDIVIDEN, CIVILSAMHÄLLET OCH STATEN

I en välfärdsstat finns en känslig balans mellan att erbjuda individen försäkring i svåra situationer och att göra den till klient i staten.

I Norge rör vi oss mot en klientifiering av individen. Den norska staten levererar inte bara kollektiva försäkringar, utan också en mängd riktade åtgärder tänkta att skydda individen från livets och den privata ekonomins realiteter. Det kan handla om sådant som delvis subventionerade varor och tjänster, till exempel gratis fritids, subventionerad el och gratis färjor. Men även subventionering av företag har gjort comeback. Klientifieringen märks också på den naiva sjuk- och socialförsäkringspolitiken. Den har lett till att Norge nu spenderar mest på området av alla OECD-länder, och dubbelt så mycket som nummer två på listan.

Staten begränsar dessutom privata organisationers möjligheter att leverera tjänster inom hälsa, vård och utbildning. Den rådande politikens ideal säger att ingen individ ska ha möjlighet att få bättre tjänster än andra. Ett antal aktörer blir därmed skyddade från konkurrens.

Ovanpå det sätter staten strikta gränser för hur det sociala livet ska organiseras, till exempel inom idrotten. Detta minskar individens möjlighet att fatta egna beslut.

Denna klientifiering av befolkningen förefaller vara ett resultat av den politiska dynamiken i ett samhälle där politikerna förfogar över mycket pengar och väljarna vet om det. Alla politiska partier förespråkar strategier där statens oljepengar på ett målinriktat sätt ska användas för att köpa viktiga väljargrupper.

Detta har lett till att befolkningen har blivit passiviserad och att vitaliteten i samhället har försvagats. Individerna skyddas från livet självt och från viktiga individuella val. De blir också mindre lyckliga. Detta återspeglas i alla lyckoundersökningar: Passiva människor är mindre lyckliga än aktiva människor. De lever sina liv i en snävare cell än vad de egentligen skulle vilja. År 2013 var norrmännen världens lyckligaste folk. Idag ligger vi på sjunde plats; fortfarande högt, men sist i Norden. De yngre generationerna drar ner genomsnittet.

Tillit till individen som svensk strategi

I Sverige är balansen mellan individ, civilsamhälle och stat annorlunda. Min familj tillbringar mycket tid där, så vi upplever kontrasterna på flera olika områden.

Ett bra exempel är hur våra respektive nationer handskades med pandemin. Covid-19 satte alla liberala demokratier i världen på prov. Sverige visade sig vara ett annorlunda land, inte bara jämfört med Norge. Baserat på Folkhälsomyndighetens expertis och riskbedömningar valde Sverige en strategi som i större utsträckning skyddade individens frihet. Barn fick gå i skolan. Barn fick idrotta. Äldre människor fick gå på café. Och så vidare. Sverige visade en tillit till individen som andra länder inte vågade. Över tid gav detta också goda, långsiktiga folkhälsofördelar jämfört med andra länder.

I Sverige finns även en större acceptans för att samhällets belöningssystem måste ta hänsyn till den mänskliga naturen. Sjukdom är ett bra exempel. Sjukskrivning och sjukersättning är komplicerade saker. De presenterar också ett problem vad det gäller information, eftersom bara individen själv kan ha full information om sin hälsa.

Systemet för sjukersättning erbjuder individen en meny att välja utifrån. Baserat på den egna hälsan och arbetsmotivationen väljer den att gå till jobbet eller inte. Uppgiften för välfärdssamhället är att presentera en meny som får den som är sjuk att välja att vara sjuk, medan den som inte är sjuk bör välja att gå till jobbet.

Både typ 1- och typ 2-fel kommer naturligtvis att uppstå här. Vissa som egentligen är sjuka och borde stanna hemma kommer att välja att arbeta av ekonomiska skäl. Andra som faktiskt kan gå till jobbet kommer att välja att stanna hemma, eftersom den ekonomiska förlusten för dem är för liten.

Norge har valt en extrem meny: sjukdom ersätts med 100 procent från dag ett och ett år framåt.

I Sverige har man förstått att en sådan extrem självvalsmeny inte fungerar. För att undvika att systemet utnyttjas har Sverige en sjukersättning som inte täcker mer än omkring 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Dessutom är kraven för långtidsfrånvaro hårdare än i Norge.

För företag med verksamhet i både Norge och Sverige syns utfallet av dessa två olika system tydligt. Sjukfrånvaron är ofta dubbelt så hög i Norge som i Sverige. Den norska arbetskulturen riskerar att bli urvattnad på grund av den höga sjukfrånvaron.

Svenskarna sparar sina pengar, norrmännen köper hus

Varför är då relationen mellan civilsamhället och staten så olika i Sverige och Norge? En orsak står sannolikt att finna i efterdyningarna av den svenska 1990-talskrisen. Politikerna hissade vit flagg och erkände för befolkningen att ett nytt samhällskontrakt behövdes för att skapa en hållbar ekonomi. Individen måste ta ett större ansvar för sitt eget öde.

En konsekvens av detta har blivit ett betydande svenskt privat sparande. Den enskilde har fått ett större och tydligare ansvar att spara till sin egen ålderdom. Medborgarnas direkta ägande i svenska företag är ansenligt. Detta skapar en ödesgemenskap mellan svenska folket och näringslivet. Näringslivets framgångar får direkt inverkan på folkets välstånd. Tillsammans har en disciplinerad svensk stat och en ansvarsfull befolkning åstadkommit en stark finansiell position.

Även här är kontrasten till Norge slående. Eftersom den norska oljefonden, Norges pensionsfond, står för en kollektiv oljeförmögenhet, sparar norrmännen relativt lite på egen hand. Detta förstärks genom utformningen av den norska förmögenhetsskatten, som ger incitament till sparande i hus och fjällstugor snarare än i finansiella tillgångar.

Norge är ett laboratorium där David Ricardos hypotes om Ricardiansk ekvivalens kan spela ut sig. Mekanismen, som innebär att människor anpassar sitt sparande utifrån förväntade skattehöjningar, har visat sig stark här. Den har bidragit till att norska hushåll har blivit de mest skuldsatta i världen, i förhållande till disponibel inkomst. Detta minskar individernas kontroll över sina egna liv.

Förhållandet mellan individ och stat är med andra ord helt olika i Norge och Sverige. Detta påverkar hela organisationen av den ekonomiska politiken.