Att vara rasist
- 4 min
Här följer ett utdrag ut det sjätte kapitlet av min bok Vitt skilda – Svenskare kan ingen vara.
När jag blev kallad för rasist första gången höll jag på att sätta i halsen.
Jag läste kommentaren om och om igen som för att försäkra mig om att jag hade läst rätt. Att det verkligen stod att jag var rasist.
Det var precis när jag hade börjat använda sociala medier och jag var fortfarande ovan vid att mina tankar spreds till folk jag inte räknat med skulle se mina inlägg.
Det var en vän till en vän som hade skrivit det under mitt inlägg på Facebook: ”Du låter precis som en vit-maktare. Du är ju rasist.”
Du låter precis som en vit-maktare. Du är ju rasist.
Den omedelbara känslan var att jag hade blivit påkommen med ett helt oförlåtligt misstag och jag ville genast förklara vad jag hade menat. Att jag inte var sådan. Att jag inte menade illa.
Samtidigt var jag så övertygad om att jag aldrig skulle kunna syssla med rasism att jag tänkte att det måste skett något slags missförstånd.
Jag, som vuxit upp med rasismen så nära inpå.
Jag, som alltid satt med ryggen mot väggen, längst bak på bussen. Som aldrig använde hörlurar. Som ständigt gick och väntade på att männen i uniform skulle komma med lastbilar och hämta upp sådana som mig och föra mig till lägren. Eller bara arkebusera mig på plats om jag protesterade eller gjorde motstånd.
Jag, som ständigt blivit utpekad som annorlunda och levt stora delar av mitt liv i skräck från allt jag lärt mig om världen vi lever i. Inte minst under historielektionerna men också i princip från varenda film jag hade sett, det mesta på tv och i tidningar under hela min uppväxt. Om det fanns någon synlig minoritet med i filmen eller tv-inslaget överhuvudtaget så handlade det om transatlantiska slavar, judar under förintelsen, folkmorden på ursprungsbefolkningen i Amerika, våldet mot indier under kolonialtiden, svarta sydafrikaner under apartheid. Och jag hade alltid, oavsett hur de förtryckta sett ut, identifierat mig med offren.
Självklart kunde jag aldrig utsätta någon annan för den typen av fasansfulla beteenden?
Samtidigt hade jag levt i vita rum i hela mitt liv. Jag hade vita föräldrar, vita lärare, vita klasskamrater, vita vänner, vita släktingar, vita programledare, vita skådespelare, vita nyhetsuppläsare, vita politiker, vita företagsledare, vita författare, vita experter, vita chefer. Vita perspektiv.
Jag var mycket väl medveten om att rasismen var långt mer utbredd än bara bland dem som kallade sig för rasister. Det fanns inte så hemskt många kvar som öppet ansåg att rasism var någonting att vara stolt över. När jag tänkte efter kom jag bara på en handfull marginaliserade grupper som fortfarande kallade sig för rasister i Sverige. Att jag skulle tillhöra dem och vara rasist var naturligtvis trams.
Jag läste min Facebookväns kommentar igen, mest för att försöka hitta hål i den och gladdes över alla som gick in i kommentarsfältet till mitt försvar.
Samtidigt besvärades jag av hur fördomsfullt flera av mina försvarare uttryckte sig när de gjorde sina analyser och tolkningar av vad jag hade menat. Och hur jag verkligen inte höll med om vad flera av dem skrev.
Hade det jag skrivit faktiskt varit rasism?
Det kunde det väl inte vara? Jag hade bara tagit upp en fråga som jag tyckte var ett problem med integration till diskussion. Som handlade om, som jag såg det, vissa kulturella skillnader.
”Hur ska jag kunna veta allt utan att få fråga?” skrev jag till mitt försvar.
”Utbilda dig själv”, fräste min väns vän tillbaka. ”Sprid inte dina sunkiga tankar här.”
Som om hon var någon slags domare över vad som var rasism. Vem trodde hon att hon var? Malcolm X?
Problemet var att ingenting av det jag räknade upp handlade om själva inlägget jag hade skrivit, utan enbart om vilken god antirasist jag tyckte att jag var.
Jag ville berätta för henne om allt jag varit med om. Om rasismen som jag blivit utsatt för. Jag började skriva en lång kommentar om hur jag hade kämpat mot orättvisor i hela mitt liv. Att jag hade drivit Amnestygrupper redan på gymnasiet. Att jag bara var sjutton år när jag föreläste om antirasism för första gången och ägnat år åt ideella integrationsfrämjande projekt. Men jag insåg hur fel det lät alltihop och hann radera kommentaren innan jag publicerat den.
Problemet var att ingenting av det jag räknade upp handlade om själva inlägget jag hade skrivit, utan enbart om vilken god antirasist jag tyckte att jag var. Som ett bevis på det som jag tänkte var helt sant: Att antirasister inte kan syssla med rasism.
Jag skrev kommentar efter kommentar för att förklara hur jag tänkte och vad jag hade menat egentligen. Varför jag hade skrivit som jag gjort.
Men för varje kommentar som jag raderade, blev det allt tydligare att hon hade helt rätt. Det jag hade skrivit var rasism.
Mina Dennert