Är jag en orkidé?
- 2 min
Jag skickar Orkidéer och maskrosbarn till tryck. Stänger och låser, jag är sist på kontoret. Strosar genom Gamla stan, mot tunnelbanan, skrollar i mobilen efter något att lyssna på – och hejdar mig.
”Nämen hallå, hej!”
Mamma låter alltid så glad när jag ringer.
Medan jag går där över kullerstenarna försöker jag förklara varför jag har ringt. Jag har precis skickat en bok till tryck förstår du, den handlar om barnuppfostran. Nej, inte så, inga barnbarn än, lugna ner dig. Den handlar om känslighet, sårbarhet, potential. Den handlar om hur vissa kan rida ut de flesta av livets stormar, och andra drabbas hårt av den svagaste bris. Den handlar om varför vissa jämt är sjuka medan andra har immunförsvar av stål, om mental sjukdom också – jag vet att du vet mer än mig om detta, du är psykoterapeut, jag har inte glömt – och om hur man får alla barn att blomstra.
En majoritet av alla barn, alla människor, är maskrosor. Ogenomsläppliga, med ett starkt membran mellan själen och omvärlden. De blir förkylda, de blir ledsna, de påverkas av motgångar, men de tar sig alltid upp igen. Världen rasar inte för dem.
Sedan finns det de som är orkidéer. Påverkbara, ostadiga, känsliga. Tungsinta och ångestfyllda, med immunförsvar lika svagt som sina nerver, men med potential för himlastormande glädje och kreativa förmågor, eftersom de ser samband som andra inte ser. De genomsläppliga, som behöver en varm och skyddad miljö för att kunna blomstra.
”Jag vet ju att du har saker som du går runt och ångrar. När jag och min syster pratar om vår uppväxt brukar du säga att ja, det blev ju som det blev, och byta samtalsämne. Och jag ville bara säga att, jag vet inte, jag tänkte på dig när jag läste om orkidéerna, hur de egentligen mest behöver kärlek och stöd. Och det har vi ju alltid fått hemifrån, jag och syrran. Även om det inte blev rätt med alla detaljer alltid, som när ni försökte sätta mig i fotbollsskola och jag gick iväg och lekte känguru, eller hur ni inte riktigt visste hur ni skulle kommunicera med syrran när hon färgade håret svart och började lyssna på Tokio Hotel. Alltså, vi hade alltid det viktigaste. Och nu jobbar jag med böcker och hon med TV. Ja, jag ville bara säga det.”
Vi pratar igen en vecka senare. Hon har tänkt på vårt samtal sedan dess.