Är du fast i bekvämlighetens tyranni?
- 12 min
BEKVÄM SLÅR RÄDD. Andreas Ekström är journalist, författare och en av landets mest exporterade röster med föreläsaruppdrag i över 30 länder. Han är en välrenommerad expert på digitalisering och har författat ett flertal böcker, däribland den bästsäljande Googlekoden (2011).
Nu är är han aktuell med den redan uppmärksammade boken Bekvämlighetens tyranni som är den avgörande berättelsen om hur vi förlorade makten över vår tids största revolution: digitaliseringen.
Nedan kan du läsa ett utdrag från boken.
***
Bekvämlighetens tyranni
Förord
Väl dold i en Messengertråd lever mitt alter ego: en man som heter Grant W Conley.
Jag kallade honom OBT till att börja med: Obnoxious Business Traveller. En mot allt och alla dryg affärsresenär. Jag tänkte mig en man med internatskolebakgrund, en handelsresande i oetiska varor. Hans två samtalspartners i den där tråden – de har begärt och ska få anonymitet – fick höra det som blev över när min välvilja för dagen var slut.
Grant växte fram parallellt med att mitt yrkesliv förändrades. Från början var jag reporter. Numera är jag snarare författare, utbildare och föreläsare, specialiserad på den digitala revolutionen, och därmed idémässig bärhjälp för människor som har till jobb att bestämma saker. Men arbetsmetoderna är fortfarande journalistens: jag tar reda på saker så gott jag kan, och berättar om dem så tydligt det går. Jag har fått en unik möjlighet att samtala med människor i alla möjliga roller och med alla möjliga uppgifter i mer än trettio länder världen över. Tåg, flygplan, hotell i tusen dagar – därav Grant W Conley och hans cynismer, hans intolerans, hans otacksamhet inför livets gåvor.
Han är allt jag inte vill vara. Min egen mr Hyde. Ändå skrev hans repliker sig själva, där i chatten med mina vänner. Och han visade sig komma till nytta: han håller mig på tårna inför annalkande dumheter.
Jag kommer återkomma till honom även i den här boken.
***
”Vad är det”, frågade kvinnan i mitten på första raden, ”som gör att vi verkar gå med på precis vad som helst?”
Det var frågestund efter min föreläsning i ett stort rum som mest liknade en balsal på ett hotell i Los Angeles. Vi som var där var inbjudna för att prata om det digitala privatlivet. Rosa lemonad med is serverades i enorma röda plastmuggar, och the Obnoxious Business Traveller i min hjärna hade starka till aggression gränsande synpunkter både på den kladdiga buffén och på den där publikfrågan.
Den var oprecis, räddhågsen, defensiv. Men samtidigt enastående i sin raka råhet. Den sammanfattade ju så väl vad den digitala revolutionen gör med oss.
Comfortable beats scared. Bekväm slår rädd. Det blev mitt svar då, och det är mitt svar nu.
Vi är redo att omförhandla, strunta i och slänga bort nästan vilka principer som helst, så länge vi får bekvämlighet i utbyte.
Bekvämlighet slår ut allt: våra etiska avvägningar, vår oro för att förlora kontrollen över vår integritet, vår urgamla vana att inte lägga alla ägg i samma korg.
Det är bekvämlighet som får så gott som alla svenska kommuner att placera skolbarnens digitala arbetsplats hos Google, vilket innebär en perfekt och obligatorisk inskolning i Googles verktyg för en hel generation. Det är bekvämlighet som gör att föräldrar inte orkar ta fajten om Tiktok, vilket innebär att Kina i lugn och ro kan bygga upp en jättepublik för framtida påverkansoperationer. Det är bekvämlighet som gör att vi gärna läser de nyheter som placeras framför våra ögon snarare än att söka upp dem självständigt, vilket innebär att de ofta bekvämt bekräftar det vi redan tror och tycker.
Det är bekvämlighet som gör oss farligt beroende av rysk gas och rysk olja, och det är inte förrän rädslan blir starkare än bekvämligheten som vi överväger att göra något åt saken.
Bekvämlighet, användarvänlighet, kan underminera principer av alla slag. Så länge allt funkar smidigt är nästan vad som helst okej. I Sverige hamnar Skatteverket ständigt i topp när svenskarna rankar sina favoritmyndigheter. Låg korruptionsgrad är ett viktigt skäl – men Skatteverkets målmedvetna arbete för maximal användarvänlighet är den viktigaste förklaringen. Svenskar vet att de kan sätta sig och printa alla papper och lusläsa avdragsregler och kanske spara några tusen på det, men de kan också bara svara ja på det sms de just fick och återgå till grillen. Så oslagbart smidigt.
Den som vill förändra människor bör se till att göra processen bekväm. Motståndet kommer nämligen att bli obefintligt då. Det gäller inte bara i stort, det gäller i det lilla också, det vet varje it-chef: ska man börja använda ett nytt system så måste det vara så lättskött att medarbetarna genast ser fördelarna. Annars blir det haveri första veckan.
Fem av de största företagen i världen i dag, mätt i börsvärde, kallas ibland för the big five. De är Apple, Alphabet (Google), Meta (Facebook), Microsoft och Amazon. De sysslar alla på sätt och vis med samma sak: att med bekvämlighet som smörjmedel knyta oss hårt hårt till sig. Vad som helst som med största möjliga bekvämlighet kan bli en integrerad del av vår vardag.
Strategierna för det är däremot radikalt olika.
Det låter storslaget humanistiskt när Facebook talar om sig som redskapet som kan koppla samman all världens människor. I själva verket är det primära målet att koppla alla människor till Facebook. Att med utvecklaren Aral Balkans ord göra en gigantisk människofarm av oss, en noga utformad publik för kommersiella budskap. Att vi tar enorma politiska risker genom att låta Facebook rita upp perfekta sociogram över våra liv som skulle kunna förstöra hela kulturer, sagt utan minsta överdrift, tycks helt enkelt inte vara viktigt för oss. En del data säljs – till exempel till den kampanjbyrå som arbetade för Donald Trump 2016. Andra data lagras för evigt i Messenger, där alla våra konversationer alltid sparas även om vi själva slänger dem. Sådana data säljer Facebook inte. Men vad händer om de hamnar i fel händer?
Google har i mer än tio år utgått från en ganska anständig idé om vårt deltagande, så anständig som affärsmodellen tillåter: tjänster och produkter ska vara så bra att användaren själv väljer att stanna kvar. Ingen ska vara inlåst.
Apple gör motsatsen. Det vill säga, produkterna och tjänsterna måste förstås erbjuda en viss kvalitet och en viss designupplevelse, annars försvinner kundbasen. Men sedan bygger Apple ändå sitt eget Hotel California. ”You can check out any time you like, but you can never leave.” Den som verkligen vill sluta använda Apple får ett litet helvete med att bända loss sina grejer och få allt från kalender till musikarkiv att fungera på andra plattformar. Till slut orkar man inte, svär bara över hur Apple struntar i att sköta om sina musiktjänster och gör uppenbara vansinnesförändringar som ingen efterfrågar.
Bekvämligheten var Apples unique selling point. Nu är det tvärtom: säljargumentet är obekvämligheten som väntar om du försöker lämna.
***
Bekvämligheterna vi får, i sina respektive skepnader, tenderar att sopa undan de besvärliga frågorna. Ibland blir det parodiskt tydligt, som i fallet med Amazon och CIA.
Amazon är mer än en postorderbutik. Amazon har också byggt upp en serverkapacitet som brukar betraktas som världens mest kraftfulla. Den militära underrättelsetjänsten CIA har gigantiska serverbehov, men bygger inte gärna eget, utan köper hellre in sig där det passar: i Amazons exceptionellt starka infrastruktur. Vi har alltså det läget att människoregistret Amazon nu också hyser enorma mängder data åt världens mäktigaste militärmakt. Den tidigare chefen för National Security Agency, Keith Alexander, har tagit plats i Amazons styrelse. Men vem bryr sig? Det är ju så galet smidigt att handla där. Bekväm slår rädd.
De viktigaste konfliktpunkterna i det här digitala decenniet verkar ha detta gemensamt. På område efter område tycks vi ha valt det bekväma framför det mest genomtänkta. Smarta aktörer har sett vad vi är villiga att åsidosätta så länge allt funkar smidigt.
Kanske beror det på att västerländsk kultur länge har låtit bekvämlighet förväxlas med lycka. Vad händer om bekvämlighet vill förväxlas med fler saker? Moral, miljöhänsyn, trygghet, demokrati?
Vi befinner oss i en digital kris. Den är på sätt och vis lika allvarlig som klimatkrisen, och på djupet besläktad med den: den är global, den kräver ny kunskap, och vår bekvämlighet har fått gå före vår försiktighet så länge att det kanske redan är för sent. Den digitala revolutionen har blivit ett bekvämlighetens tyranni.
Vi måste bygga ett bättre internet. Och den som tror att den här frågan är teknisk, eller infrastrukturell, måste ta ett djupt andetag och tänka en gång till. Det handlar inte om teknik. Inte om skärmar eller servrar. Det handlar om grunden för hela samhället: alla de segrar och förluster som mänskligheten kommer att erfara kommer vi att erfara online.
Det kan kännas överväldigande att tänka på. Men om du frågar författaren snarare än den cyniske affärsresenären Grant är det inte hopplöst. Vi har alla möjligheter att påverka, att bygga tjänster, att välja tjänster, tjänster som hjälper oss att lösa de här problemen. Att erbjuda alternativ till de största.
Och det ska vi göra eftersom världen skriker efter digital demokratisering. En bättre fördelning av pengar, kunskap och makt. Den som förstår det här bäst kommer att göra en insats för mänskligheten – och samtidigt kunna göra lysande affärer. Vi står inför ett helt avgörande skede i vår digitala historia.
***
Men: det är så vansinnigt lätt att bli charmad av framtidsdrömmar. Om det var något jag inte ville bli i mitt ambulerande liv som författare och föreläsare, så var det något slags kolportör för Silicon Valleys ständiga lösning på allt: snart har vi en fantastisk innovation som på en eftermiddag suger upp all koldioxid, det är bara att gasa på som vanligt, den stilen.
Det var därför min säkerhetsventil, den dryge affärsresenären i min hjärna, också blev min hjälpreda.
Låt mig ta ett exempel. När jag var klar med föreläsningsjobbet en kväll – det var i Mumbai, mitt andra och sista besök i Indien, jag kommer aldrig att åka dit igen – skulle jag ut och äta middag med arrangörerna. Vi hade trevligt men var inte uppriktiga mot varann. De var inte nöjda med hur jag hade hanterat deras viktigaste kund, och det var nog rimligt. Jag var utarbetad, hade lyssnat för dåligt, inte förberett mig tillräckligt och till råga på allt vägrat att ljuga om hur fantastisk den indiska startup-kulturen är. Och jag? Jag var inte nöjd med Indien. Vantrivdes med allt. Betraktade förstås fascinerat, men ville släcka ner hela webbläsarfönstret och bara öppna ett annat. Deporteras till lugn och ordning. Grant W Conley i min hjärna började skicka meddelanden till sina två vänner om fördelarna med kolonialvälde, väldigt säker på vad som var fel och på vad som var rätt med precis allt och jag började tro att detta var vad skönlitterära författare ibland pratar om: författaren har inte full kontroll över berättelsen, karaktärer får eget liv.
Men den svartsynte Grant visade sig också, på alla möjliga platser, kunna navigera med en häpnadsväckande välkalibrerad kompass. Han kunde avgöra när utsagor var rimliga och orimliga, sanna eller falska. När någon högg tag i mig på en konferens någonstans och beskrev sin startup med ord som ”vi vill demokratisera processen för” eller ”vi är som Spotify, fast” harklade han sig inne i mitt huvud och såg till att störa ut min egen positiva välvilja: det där, det är tomt snack.
En analytiker. Bara betydligt mer cynisk än jag. I Mumbai transformerades han från säkerhetsventil till assistent. Från kverulant till bullshit-detektor. Jag vårdar hans pessimism och honom själv som en god vän, hur mycket jag än ogillar honom. Ibland dyker han upp och sticker hål på mina egna såpbubblor. I den här boken och på andra ställen. Jag försöker vara tacksam när det händer.
***
Den här bokens idéer blev till på samma sätt som små mozzarellaostar. Min tidigare förläggare Svante Weyler definierar en god idé så: som en ostboll som ligger och lögar sig i ett bad. Ystar sig, växer.
Det betyder att varje kapitel ska vara en levande kultur för den som läser. Vi är inte färdiga, vi kan inte vara det. Det är mycket vi ännu inte vet, mycket vi tillsammans måste utforska.
Boken beskriver digitala fenomen – men handlar ytterst lite om teknik. Kanske i stället: teknikens kultur, teknikens sociologi, teknikens humaniora. Vad som händer med oss alla i kampen för en ny digital demokratisering under 2020-talet.
Vi saknar tillräcklig kontroll över det som borde vara vårt: identiteten, tiden, pengarna, kunskapen, relationerna, samtalen och inte minst det internet som är förutsättningen för allt.
Det är hög tid att välja bättre. Och det kommer inte att bli bekvämt.