Alf Rehn: En hyllning till ledare som tvingas hantera en kris

  • 4 min

KRÖNIKA. Visst är det synd om ledare ibland. Vi säger det rätt sällan och för många kan det låta som en märklig sak att säga – varför skulle det vara det? Många tänker på ledare som människor vilka får bra betalt för att göra relativt lite och undrar surt varför de skulle visas någon större omtänksamhet. Samtidigt, för att parafrasera Strindberg, är det synd om ledarna.

Jag har arbetat med ledare i över 20 år, inom såväl näringslivet som den offentliga sektorn. Jag har talat med dem om deras kriser och deras utmaningar. Det viktigaste jag lärt mig om ledare är att de måste hantera enorma mängder motsägelser och paradoxer. Ledaren ska fatta snabba beslut och vara handlingskraftig, men ändå kunna lyssna på alla och bygga konsensus. Ledare ska vara ödmjuka med samtidigt ha gott självförtroende, de ska leda från frontlinjen och samtidigt lyfta andra.

Nu genomlider världen det otänkbara – en pandemi har övergått till ett potentiellt världskrig och många ledare känner sig vilsna. De säger det inte, för det får inte ledare säga. Efter år av att hålla organisationen igång via ändlösa Teams-möten – där ledare förväntas vara närvarande, men för den skull inte påträngande – måste de nu acceptera situationen som ledare i krigstid, med allt vad det för med sig.

Idag måste ledare på alla nivåer upprätthålla det normala och samtidigt stålsätta sig mot det otänkbara, en paradox så god som någon. Min bok Ledarskapsparadoxen handlar om hur man kan hantera ledarskapets många motsägelser. Där talar jag rätt lite om krig eftersom ledarskapslitteraturen har varit plågad av militära metaforer samtidigt som krig är väldigt annorlunda från vad ledare upplever i sin vardag. Nu har vi dock en situation där företag mycket väl kan märka av kriget när samarbeten avslutas, anställda drabbas och flyktingar behöver hjälp. Hur ska en ledare hantera allt det här?

Till att börja med bör ledare tala om saker vid deras rätta namn. En ledare får aldrig hymla eller låta bli att tala om något så stort som ett krig i Europa. Vi litar bara på personer som upplevs ärliga och att inte tala öppet om så fundamentalt världsförändrande ting är inte särskilt ärligt. Det kommer snarare att tolkas som att ledaren är världsfrånvänd eller försöker dölja något för medarbetarna. Därför måste ledare i kristid bli hårda realister som vågar kommunicera om att kriget även kan drabba oss, såväl direkt som indirekt.

Å andra sidan är det just när världen står i brand som ledare måste kunna ingjuta hopp om en bättre morgondag. Vem ska annars göra det? Även i krig finns det möjligheter och tillfällen för hjältedåd. Det finns ögonblick där mänskligheten kan visa sina bästa sidor och efter ett krig finns alltid mycket att bygga upp. Så ledare måste också vara idealister som ser en strimma ljus bland mörka moln, annars framstår de lätt som deprimerande.

Återigen står vi alltså inför en paradox. Ledaren måste inte vara en realist eller idealist, utan i högsta grad både och. Är det lätt? Absolut inte. Det är en svår balansgång, men att vara ledare handlar om att hantera just det här. I krig och fred, i goda och mindre goda tider. Att leda är att gå på slak lina, hela tiden medveten om hur snabbt balansen kan rubbas. Det är också därför ledare förtjänar nåd. Nåd, eftersom även den allra bäste ibland snubblar till. Nåd, eftersom man måste upprätthålla balansen dag efter dag, i stiltje och storm. Nåd, eftersom ledaren ofta känner sig ensam i denna omöjliga men ändå nödvändiga sits.

Om krig visar oss något, så är det hur viktigt det är med barmhärtighet och nåd. Inte bara där ute, långt borta, utan också här, i ledarskapets vardag. Inte minst av allt den nåd vi visar för oss själva, när vi försöker hantera paradoxerna i vårt eget ledarskap.

Alf Rehn
Hyllad författare och professor i Innovation, Design, & Management vid Syddansk universitet. 

Vill du boka Alf Rehn som föreläsare? Kontakta info@speakersnet.se