En kättersk betraktelse

• 24 april 2024
• 9 min

Vad är kätterskt när man skriver om politik? I en passage i min och Jan Emanuels bok Gemenskap beskriver vi hur boken inte handlar om att plocka enkla poänger. Att den handlar om att förståelsen av det samhälle vi lever i ska ruckas efter läsningen av boken. Det står i kontrast mot det som en av oss framförallt är känd för: Att nå ut. Genom en tydlighet.

Att boken kan förvirra dem som har en fast uppfattning om vad som kan förväntas av den som är den kändaste av oss. Det är kvintessensen av det kätterska. Att störa. Och att inte bli för säker. 

Att vara kättersk är ju också att tro, men att tro på ett sätt som är fel – enligt huvudfåran inom tron. Eller mer precist: inom den huvudfåra som gäller just nu. I stunden. Och då tänker vi att vi inte bryr oss om det som är taktiskt riktigt i stunden. Det gör att man i ena ögonblicket kan vara paria, i andra stunden vara nära huvudfåran (när vi började skriva boken tänkte vi att vi var djärva, men idag är vissa saker självklara också inom Socialdemokratin, och kikar vi historiskt så kan S i sina mest nitiska perioder av socialpuritanska ambitioner få våra smygfascistiska ambitioner att darra på manschetten, men idag har vissa av bokens teman blivit självklara). Asså. Att vara kättersk är att inte falla till föga för det som gäller nu. Punkt.

Här följer några kätterska betraktelser ur Gemenskap som vi hoppas ruckar lite på din förståelse. Och lockar dig till att läsa mer.

*

Här finns en här av arbetskraftssäljare som lockar till konsumtion genom att skriva berättelser om vilka produkter som passar den medvetna konsumenten. Kommunikatörer som bevakar varumärken hos såväl företag som kommuner och som stundtals tycks agera som mångfaldsideologins politiska kommissarier. HR-representanter vars uppgift består i att implementera den ledarskapsfilosofi som gäller idag, men inte imorgon, vilket gör att behovet av deras tjänster ständigt förnyas. Kamerala räknenissar som ska se till att öka effektiviteten genom ökade mätbarhetskrav, men som bara ökar bördan för dem som arbetar med verksamhetens kärnvärden, och en kader av byråkrater som håller koll på att de förmodade vinsterna, från den offentliga sektorns avreglering och privatisering, inte ska missbrukas.

*

Kan vi inte också se denna kortslutning, i ena stunden föreställningen om att ingen gemenskap behövs, i andra stunden den diametrala motsatsen, genom att kasta oss in i arkaiska täta gemenskapers grepp. Som till exempel i den fantasi som företrädesvis de mellanskikt som vi beskrev i ett tidigare avsnitt ägnar sig åt en vecka per år på Gotland.

När det vankas medeltidsvecka får nämligen samma människor som politiskt-ideologiskt förnekar varje krav på gemenskapers gränser, och ekonomiskt har det tillräckligt gott ställt för att tillbringa en vecka under den period som tillsammans med politikerveckan dramatiskt ökar kostnaden för boende, nu helt gå upp i en fantasi om en gemenskap som de i sina vanliga liv helt förnekar betydelsen av.

En värld där lamm helsteks på öppen koldioxidalstrande eld istället för på induktionshäll i det nyrenoverade köket. En fantasi om en medeltid där meritokratins ideal om social rörlighet var otänkbar. Där vagabonderande spelmän ostraffat kunde motas från det lokala sammanhanget med en välriktad örfil. Där könsrollerna var tydliga, garnet skulle tovas, åkern plöjas med muskelkraft.

Och drömmen om medeltiden fyller ett tomrum. Fram till dess att den verkliga världens realiteter gör sig påmind när en drivlina på en av Gotlandsfärjorna rasar samman. Då förvandlas den kollektiva fantasin om ett liv bortom det moderna samhällets faciliteter till en mardröm. Och de idrottshallar som erbjöds som tillfälliga boenden betraktas plötsligt som en skymf, trots att de i komfort vida överstiger det som den typiska medeltidsmänniskan hade tillgång till.

*

Men att lösningen består i att frikoppla våra folkvalda från de människor som väljer dem och låta dessa bli frifräsare på en global åsiktsmarknad – där de efter eget skön ges möjlighet att motivera sina svek mot sina egna väljare utifrån en slumpmässigt utvald tjomme i Ulan Bator som fullkomligt saknar kunskap om eller intresse av den svenska riksdagens politiska schismer – är högst tveksamt.

Resultatet blir snarare att de politiker som nu kastat av sig representationens ok bildar ett helt eget kotteri, med egna intressen, som ogenerat gagnar dessa i namn av något mycket finare än en lokal valkrets i Bromölla. Att representera alla är samtidigt att representera ingen. Att företräda mänskligheten skymmer ditt ansvar mot dem som valt dig.

*

Om det är några vi sympatiserar med är det de människor som av olika anledningar sökt sig till Sverige, som nu befinner sig här och som varje dag kliver upp för att bege sig till arbeten, ofta med låg lön, som trots trångboddhet och språkförbistring kämpar för att ge sina barn goda möjligheter att sköta sin skolgång. De som samtidigt får se kriminella ta genvägar och stoltsera med statussymboler på ett sätt som de vet riskerar locka de egna barnen.

För att rikta oss direkt till dessa människor: Er har Sverige svikit. Och ni utgör en självklar del av dem som vår tänkta politiska allians ska representera.

Det gäller också för de grupper som stigmatiseras som bigotta. Som hånas för att vara rasistiska bonnläppar. Märk väl, visst finns rasism i olika skepnader. Och för sådant har vi ingen acceptans.

Men att ärligt analysera vilka sociala faktorer som bidrar till brottslighet är inte rasism. Och uteslutningen av dem som brutit mot reglerna för vad som får sägas i stunden – trots att samma uppfattning i nästa ögonblick varit tillåten eller till och med påbjuden – har varit oförsonlig. Det har i hög grad drabbat de delar av arbetarklassen som inte haft vett att uppföra sig i de finare salongerna.

*

I likhet med forna tiders värnplikt ger samhällsplikten möjlighet att stifta bekantskap med människor som du aldrig annars skulle träffa. Att möta individer som representerar grupper av människor som du vanligtvis inte omger dig med, skapar, även om dessa individer skulle visa sig väcka mer irritation än förståelse, ändå en djupare förståelse för samhällets olika invånare. Även en konkret anledning till irritation är något helt annat än de karikatyrer av förståelse som ett kort möte på en gata kan ge.

Det är först när sonen till en somalisk städare från Rinkeby upptäcker ett förenande intresse med Åstorpsbon vars far arbetar på jaktbutiken ”Vildsvin”, eller när mellanskiktets godhetsknarkare från Midsommarkransen till sin förskräckelse upptäcker den väletablerade bostadsrättsiraniern från Vasastans verkliga uppfattning om arabisk kultur, som en mer sann förståelse för våra likheter och olikheter uppstår.

*

Även om det är EU som försöker följa principerna för asyl har man samtidigt gjort allt för att urholka själva principen, eftersom det inte är realistiskt möjligt att ge plats för den mängd människor som söker sig hit. Vilket tvingat fram politiskt beslutade hinder med exempelvis höga böter som följd för de flygbolag som inte förvägrar människor på flykt möjligheten att flyga direkt till EU. Och genom att satsa ansenliga resurser på att förstärka EU:s yttre gräns genom den europeiska gräns- och kustbevakningsmyndigheten Frontex.

Lösningen på de ovanstående problemen är ganska enkel. Om vi vill förhindra människors död på Medelhavet, förhindra den organiserade internationella brottslighet som skor sig på människors desperation och erbjuda människor en billigare och säkrare väg in i EU – då bör asylrätten avskaffas.

*

Att värna en pluralism av värden och att inte falla för det kortsiktiga intresset, något som i ovanstående exempel sammanfaller, innebär att först definiera den enskilda verksamhetens kärnvärde, sedan analysera vilka metoder som bäst passar för att realisera detta värde.

Handlar dessa om att ge utbildning, om att ge vård, om att garantera en grundläggande försörjning av mat eller läkemedel under krissituationer, om att säkerställa långsiktiga investeringar i infrastruktur, så måste dessa verksamheter tilllåtas följa en annan logik än det privata intressets. Också för att de verksamheter som mår bäst av att ha vinst som främsta mål ska kunna fungera maximalt.

*

Låt oss istället skissera på ett alternativ. Låt de operativa enheterna få mer autonomi. Överför resurserna till dem som i sin verksamhet befinner sig närmast medborgarna och låt dessa bestämma över vilka tjänster de önskar begagna sig av. Behöver då skolan, vårdcentralen eller socialkontoret tjänster utförda av kommunikatörer eller utredningar av elevunderlag eller utbildning från HR-avdelningar, kan de operativa enheterna beställa vad de vill ha från den övergripande nivån. Istället för att, som idag, låta staber och administrationsfolk fantisera fram diverse behov för att maximera de egna kollegornas antal. Men att det är så är inte så värst konstigt. Är du engagerad i det du gör är det sunt att identifiera behov inom den egna verksamheten. För att förstå en svällande byråkratisk nivå behövs ingen konspirationsteori.

 

Det här är ett utdrag ur boken Gemenskap – en kättersk betraktelse över klass, antagonism och en socialdemokrati som gått vilse. av Jan Emanuel och Anders Kalat.