”Jag behöver komma ihåg det jag vill säga, för jag kan inte skriva ner det. Jag kan inte fokusera på att skriva med en penna och jag kan inte titta på en datorskärm. Vissa saker kommer att vara konstanta under de här fyra, kanske fem, kanske nio, dygnen. En sådan sak är tankarna. Och med dem kommer känslorna. Känslorna bäddar jag in med Stesolid varje morgon. Tankarna är kvar men de gör i alla fall inte lika ont. Det är som att se något hemskt, fast på avstånd. Man orkar inte bry sig.”
2013 är Leonora Mujkic mitt uppe i att skriva klart sin masteruppsats vid sidan av arbetet när hon får ett migränanfall som är värre än något hon någonsin haft förut. Det varar i tre dagar. Efter anfallet lägger hon i en extra växel, stressad över allt som ska hinnas med. Kämpar vidare, på alla fronter. Men anfallen återkommer och blir bara värre och värre. Ett halvår senare sjukskrivs hon. Hennes vanliga migrän har utvecklats till kronisk, med fruktansvärda anfall som kan pågå upp till tio dagar.
I ljudboken Badlands: Tankar från migränhjärnan berättar Leonora Mujkic personligt, modigt och bitvis mörkt humoristiskt om sin vardag med en sjukdom som ställer allt på ända. Om den ständiga oron för när migränen ska smyga sig på igen. Om den obeskrivliga smärtan, om tröttheten, oberäkneligheten och sorgen över allt som inte längre är möjligt. Men också om alla människor som stöttar och förstår. Om de små men intensiva lyckorna när man kommit ut på andra sidan och för en stund är fri.
Hennes berättelse är mödosamt nedtecknad i mobilens anteckningsapp mellan anfall – ibland i korta respiter mitt i en attack. Ändå lyser den av kraft och klarhet, av skarpa popkulturella referenser och njutbart drastiska formuleringar.
En miljon svenskar beräknas ha migrän. Forskning pågår för att finna migränens gåta och för att få fram mediciner, men märkligt ofta möts migrändrabbade av oförståelse eller bristande kunskap när de söker vård. Bristen på insikt kan också komma från vänner, kollegor och anhöriga. Leonora Mujkics ärliga berättelse sätter ord på vad många drabbade själva inte kunnat formulera, och hjälper oss alla att bättre förstå denna lömska folksjukdom.
Leonora Mujkic, foto: Severus Tenenbaum
