Vad är ett språk utan dess talare? Tja, inte så mycket. En ljudeffekt kanske? I Star Wars är de flesta språken just ljudeffekter, det var den legendariske ljuddesignern Ben Burrt som fick ansvaret för att ta fram huttiska, jawa, ewokiska och R2-D2 blippande. Man la ner mycket arbete på att göra språken trovärdiga och på att de skulle skilja sig åt – men bara som ljudeffekter.
Men även om Star Wars-språken inte är riktiga konstruerade språk som klingonska, dothrakiska eller quenya så har de talare. Ewokiska talas av de gulliga nallebjörnarna på månen Ewok och huttiska är ett skummisarnas lingua franca som ursprungligen talades av de stora sniglarna hutterna. Utan dessa tydliga talare och deras utomjordiska kultur hade språken knappast blivit något mer än just ljud, och inte knappast väckt något intresse hos fansen.
I en intressant artikel, Star Wars Ewokese to Star Trek Klingon: how do you invent a language?, i the Guardian i förra veckan säger lingvistikprofessorn Doug Ball, Truman State University in Missouri: “It’s important to have some cultural identity behind the language because no language is spoken in a cultural vacuum.”
Ett språk behöver alltså en kulturell identitet eftersom inget språk kan existera i ett kulturellt vakuum. Det behöver sina talare och deras kultur.
Det kanske kan förklara varför den geniala iden med språket Interlingua aldrig har tagit fart? Interlingua är ett slags ”nylatin”, ett internationellt hjälpspråk baserat på det gemensamma ordförrådet i stora europeiska språk med en förenklad grammatik. Språket togs fram av the International Auxiliary Language Association under ledning av Alexander Gode och lanserades i början av 50-talet. Tanken är att identifiera de ord som är gemensamma i västerländska språk, så finns ett ord i minst tre av följande språk engelska, franska, spanska, portugisiska, italienska, tyska och ryska så är det ett interlinugaord. Eftersom det är flera romanska språk innebär det i praktiken att det blir just ”nylatin”, men med en enkel och regelbunden grammatik. Kan för övrigt nämna att två ord från svenskan har letat sig i det internationella ordförrådet: ombudsman och smorgasbord.
Alla som talar ett romanskt språk förstår förstås interlinuga, men även de flesta som studerat engelska och något av de romanska språken kan direkt utan att ha studerat interlingua läsa och förstå språket. Till exempel:
Milliones comprende immediatemente interlingua
Instrumento moderne de communication international
Tu fructo es plus bon que mi fructo.
Jepp, miljontals människor förstår interlingua direkt och det är ett modernt instrument för internationell kommunikation. Och din frukt är bättre än min. Inga problem att förstå.
Därför har också interlingua använts för sammanfattningar i vetenskapliga sammanhang, främst medicinska tidskrifter — läkarevetenskapen har ju en del latinska begrepp på köpet så att säga.
Grammatiken du behöver lära dig ryms på en A4-sida eller två och ordförrådet du behöver plugga in, ja det har du till stor del redan. Ett perfekt internationellt hjälpspråk alltså! Varför lär vi inte oss detta i skolan?
Kritiken är ju såklart att det baseras på det gemensamma ordförrådet i europeiska språk. Hade man plockat in andra världsspråk som kinesiska, arabiska eller hindi – hade det blivit svårare. Förmodligen har ett sådant världsspråk inte blivit lättare att förstå för fler, utan snarare mindre begripligt för många.
Engelska, franska och spanska har ju varit stora kolonialspråk och är i kraft av det stora som andraspråk på många håll i världen. Även om engelskan är ett germanskt språk i grunden så har det ett stort ordförråd med ursprung i latinet. Latinska ord finns som låneord även i utomeuropeiska språk.
Ändå är det bara några tusen som studerar och talar interlingua. Låt vara att många, många miljoner förstår interlingua, men det är få som tror på det som ett internationellt världsspråk som är lönt att lära sig.
Om vi jämföra med esperanto som är det överlägset mest spridda konstruerade hjälpspråket, som kan ha någonstans emellan 50 000 och 2 miljoner talare — och faktiskt också hundratals infödda talare (mest känd är finansmannen Georges Soros), så ser vi att interlingua ligger långt efter. Ändå är det inte lika många som förstår esperanto. Även om esperanto till stor del också bygger på latinska rötter, så är det inte som med interlingua där man i stort sett direkt förstår alla meningar. Esperantons skapare Ludwig Zamenhof hade ett annat perspektiv än Alexander Gode, esperanto är ett agglutinerande språk som gjort egna rotord av låneorden från andra språk och sedan fogar samman dem till nya betydelser. Till exempel heter sjukhus ”malsanulejo” på esperanto vilket består av mal-san-ul-ej-o som betyder något i stil med ”plats för icke-frisk person” (synonymen hospitalo används också.) På interlingua heter det såklart ”hospital.” För många européer eller för de som känner till engelska är detta lätt och självklart, men esperantos ”logiska” uppbyggnad av grammatiken kan göra språket lättare att lära sig för de som inte redan kan engelska eller romanska språk.
Jag hittade ett exempel på hur ”främmande” esperanto kan te sig jämfört med interlingua även om ursprunget är ett och samma:
Esperanto: La gepatroj amas siajn bonajn kaj fidelajn knabinojn.
Interlingua: Le parentes ama lor bon e fidel pueras.
Föräldrar älskar sina snälla och tillgivna barn. (Parents love their good and faithful children).
Samma rotord från latin alltså, men esperanto fogar samman orden på ett ”främmande” sätt. Andra ord och meningar är väldigt lika, ta första rad av bönen ”Fader vår” som exempel:
Esperanto: Patro Nia, kiu estas en la ĉielo
Interlingua: Patre nostre, qui es in le celos
I mitt tycke ser det ut som interlingua egentligen har det bättre förspänt än esperanton, med en väldigt stor grupp människor som utan vidare förstår språket utan att sett det tidigare. Jag tror att anledningen till att esperanto trots det är ett mycket större språk som frodas, är det som Doug Ball påpekar i citatet ovan. Ett språk måste ha en kulturell identitet. Inget språk kan frodas i ett kulturellt vakuum.
Det viktigaste var alltså inte ett perfekt språk som lätt kunde förstås av många, utan idén om en världsomspännande gemenskap där alla talade samma ”neutrala” språk.
Esperanto har från början haft ett starkt fokus på att bygga internationell förståelse och fred. Några av Zamenhofs första texter på esperanto var hymner om fred. Man antog redan tidigt en uttalad ideologi ”interna ideo”, la sig till med symboler som den gröna femuddiga stjärnan och en egen flagga (grön med en vit ruta uppe till höger med den gröna femuddiga stjärnan i), översatte litteratur, skrev ny litteratur och musik. Redan från början byggde man alltså medvetet upp en kultur – det viktigaste var alltså inte ett perfekt språk som lätt kunde förstås av många, utan idén om en världsomspännande gemenskap där alla talade samma ”neutrala” språk.
Samma sak gäller för alviska, klingonska, na’vi och andra de andra framgångsrika språk som sprungit ur populärkultur och fått ett liv utanför sin genre – de har en intressant kultur att falla tillbaka på. Det finns något mer än bara ett språk. Utan den fiktiva kulturen hade intresset för språken förmodligen varit stendött.
Mitt förslag till interlingua är alltså att skaffa en tydligare identitet och en spännande kultur! Kanske ett samarbete med Mars One som vill bygga en koloni på Mars om 10 år genom crowdfunding? Visste vore det väl coolt om alla talade interlingua (marsianska) på den första planeten som människan koloniserar?
