Låt oss bjuda på ett utdrag ur kapitlet ”Den skumma regeringsformen” från vår bok Mitten! En måttfull stridsskrift i polariseringens tid. Vi (Svante Weyler och Per Svensson) argumenterar för att regeringsformen borde skrivas om.
3 § En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, ska statsministern entledigas.
Det är någonting skumt med den svenska regeringsformen. Eller snarare översmart. I dess beskrivning av hur det går till att utse statsminister finns inte ett ord om att rösta ja till en statsminister, bara nej. Det är som om någon skulle vara tvungen att gifta sig bara för att man inte kommit på tillräckligt många eller tillräckligt starka invändningar mot den blivande livspartnern.
Just statsministeromröstningen avviker från alla andra omröstningsprocedurer i parlamentet. I dem krävs det antingen majoritet, eller ännu mer, det vill säga kvalificerad majoritet eller till och med upprepade majoriteter i olika omröstningar med mellanliggande val. Inte lätt att få till alltså. Utom när det gäller statsministern.
Det ord man saknar i den torra paragrafen, för att den verkligen ska beskriva den blivande statsministerns predikament, är det som genljöd i varenda kommentar vid den senaste regeringskrisen i november 2021: tolerera. En statsminister behöver inte ha majoriteten med sig i omröstningen, hon behöver bara se till att inte ha den emot sig. Hon behöver bara tolereras.
En statsminister behöver inte ha majoriteten med sig i omröstningen, hon behöver bara se till att inte ha den emot sig. Hon behöver bara tolereras.
Det finns en språklig och känslomässig aspekt av detta som vi inte kan låta bli att ta upp, även om statsvetare och grundlagsexperter säkert ryser vid blotta tanken. Vilken sorts vind i ryggen Får en tolererad statsminister jämfört med en majoritetsvald? I andra sammanhang, i arbetslivet, familjen, idrottsklubben, där man möjligen kan vara demokratiskt sinnad men där inga demokratiska val av chef eller ledare förekommer, så kanske »tolererad« är en fin utgångspunkt för arbetet och uppdraget, som sedan efter förtjänstfullt värv kan förvandlas till att mamman eller chefen eller tränaren blir erkänd, uppskattad eller till och med omtyckt. Men ska det verkligen räcka i parlamentet?
Men nog med känslopjunk nu.
Statsvetare upplyser gärna om att det finns rationella skäl till denna ordning. Olof Petersson är de svenska statsvetarnas primus inter pares. Han konstaterar nyktert: »De svenska reglerna innebär att regeringsbildningen underlättas, men sannolikheten ökar att regeringen bara stöds av en minoritet av riksdagen och därmed kan ha svårt att få stöd för sin politik.«
De senaste åren har givit syn för sägen. Med råge.
Folkets mening som den tillkännages i val ska alltså få så enkelt genomslag som möjligt i regeringsbildningen. Ett krav på majoritet till stöd för en statsminister skulle fördröja och i värsta fall förhindra detta genomslag. Enkelt uttryckt: riksdagsledamöterna skulle kunna trixa så mycket att det största partiet inte fick det försprång eller den relativa fördel som toleransparagrafen medger.
Priset fick vi demonstrerat för oss med allra största tydlighet i november 2021. Det gick att välja statsminister men hennes budget fälldes. Du får gärna bli chef, men du får inte föra din politik. Miljöpartiet kunde inte svälja den förtreten, men en ren sosseregering kunde det. I alla fall under den relativt korta tid som var kvar till nästa val.
Är detta ett bra system, det som av just statsvetarna kallas negativ parlamentarism? Är vi lyckliga över det den orsakar?
Så där.
Du får gärna bli chef, men du får inte föra din politik.
/…/
DÖ och januariavtal i all ära, men de hade inte behövts om vi hade haft en ordning där en majoritet av riksdagen måste ställa sig bakom statsministern och hennes regering. Om det hade varit en självklarhet att partier måste samarbeta för att bilda regeringar, inte bara för att tolerera dem.
Har vi valt den negativa parlamentarismen, eller har vi bara ärvt den? Vi frågar en av dem som måste veta, den tidigare nämnde statsvetarveteranen Olof Petersson. Ärvt, snarare än valt, menar han. Den historiska bakgrunden är det som uppstod i samband med demokratins genombrott på 1920-talet, det som med Peterssons ord präglades av »hoppande majoriteter och vågmästarparlamentarism«. Hur få ordning på det? Peterson igen: »Då kom kohandel, samlingsregering, koalitioner och förhandlingsparlamentarism att ge en viss stabilitet.«
Där är vi nu, DÖ och januariavtal är bara de senaste i en lång rad ansträngningar att kompensera För en dålig regeringsform, och principen kvarstår: det ska vara lätt att bilda regering. Om det blir svårt för regeringen att sedan föra sin politik, är det värt priset. Shit happens.
De senaste regeringsbildningarna kan inte ha gjort ens anhängarna av denna praxis lyckliga. Det har nu blivit både svårt att bilda regering och svårt för denna regering att föra sin politik. Vi har blivit sittande med det sämsta ur både den positiva och den negativa parlamentarismen.
Tyskland vore ett gott exempel att ta efter.
Dags för skifte? Ja, säger Olof Petersson, men tillägger samtidigt: de svenska statsvetarna är inte överens.
Men det är de tyska. Eller så är i alla fall de tyska politikerna och väljarna det. Landet behöver stabila regeringar, det vill säga klara majoriteter. Det är ingen enkel sak, och det kan kosta mycket, men Tyskland vore ett gott exempel att ta efter.
Efter det senaste valet, 2021, bildades en koalition av socialdemokrater, gröna och liberaler. Efter kristdemokraternas katastrofval var det den enda möjliga regeringsbildningen om man inte ville spela med extremhögern. Det vill absolut ingen i tysk politik. Den enda möjliga betyder inte att det var något som alla älskade, minst av allt liberalerna som vägrat koalition tidigare av rädsla för att bli uppkäkade av de stora. Men nu var det inte socialdemokraterna som liberalerna var mest rädda för att dela regeringsansvar med, utan de gröna.
Liberaler och gröna har i Tyskland varit precis lika angelägna som sina svenska partivänner att poängtera att de lever på olika planeter. Tandläkarnas parti mot veganernas.
Så här låter det när de nu landar på samma planet:
»Vi har olika traditioner och perspektiv, vi förenas dock i beredskapen att gemensamt överta ansvaret för Tysklands framtid, i målet att driva på den nödvändiga moderniseringen, i medvetandet om att dessa framsteg måste förenas med ett löfte om säkerhet och i tillförsikten om att detta kan vi lyckas med tillsammans.«
En vacker psalmvers som väl varenda politiker skulle kunna skriva under på. Men så följer verkligheten, för det-a var inledningen till det 180 sidor tjocka koalitionsavtalet, framförhandlat i en omvittnat god atmosfär och i bästa tyska efterkrigstradition. Vad den innebär? Man delar upp politiken mellan sig innan regeringen svärs in, partierna travar sedan hem och tar hand om de departement de tillskansat sig eller bara fått sig tilldelade. Och så, om allt går som i de föregående fyra koalitionerna, kör man på mandatperioden ut. Eftersom allt viktigt står i koalitionsavtalet är det rimligt lätt för väljarna att utkräva ansvar, både av regeringen som helhet och av de enskilda partierna. Så har till exempel de gröna tagit på sig den grandiosa uppgiften att med sitt ena språkrör vid masten som närings- och klimatskyddsminister ta det tyska näringslivet med sig genom det som i Tyskland kallas Die Energiewende, alltså marschen ut ur fossilsamhället och in i den förnybara framtiden. Konstruktionen av detta departement är en vild chansning, vild därför att risken att misslyckas måste anses vara mycket hög, men den återspeglar ministern Robert Habeck och hans partis enorma ambitioner: marschen ska ske hand i hand med näringslivet, inte emot det, och då måste både näringsliv och omställning finnas i samma departement. En logik som alla gröna förstår, men som tycktes fjärran de svenska socialdemokraterna när de satt i regering tillsammans med Miljöpartiet.
/…/
Och allt detta äger rum i den tyska mitten. Dit Merkel förde sitt parti, där de tyska liberalerna liksom per definition vill stå (även om de ibland i praktiken stått till höger om högern), dit de tyska gröna har anlänt fyllda av självförtroende, kompromissberedskap och – vilket är väldigt viktigt – tunga erfarenheter av regeringsansvar på delstatsnivå.
Men åter till den svenska koalitionsmisären. Låt oss göra ett försök att förstå varför de svenska partierna, framför allt de stora, inte drar de uppenbart självklara slutsatserna att om det nu ändå tar så lång tid att bilda regering som det gjort de båda senaste gångerna, varför inte se till att den regering som till slut bildas får det lätt att föra sin politik ( = positiv parlamentarism, där regeringen måste förfoga över en majoritet redan när den bildas).
Vår regeringsform är en vackert-väder-regerings-form.
Dagens system gynnar allra mest och bäst ett väldigt stort parti, så som till exempel Socialdemokraterna var stora en gång. Om ett parti får, säg 40 procent av rösterna – vilket ju var väldigt länge sedan men fortfarande är en levande dröm hos många sossar – så känns det som en baggis att få ihop ett regeringsunderlag utan att bilda koalition. En undergiven vänster räcker, eller en ganska lättövertalad center. Eller ett miljöparti som vill in i värmen.
Men varför accepterar de andra, mindre partierna systemet? Möjligen för att de också hyser drömmar om storhet, kanske till och med drömmar om att bli lika stora som Socialdemokraterna en gång var, och då vill de kunna bilda regering utan krångel.
Om detta inte är en bra eller trovärdig förklaring så utmanar vi härmed de svenska partierna att öppet deklarera varför de så hårdnackat håller fast vid ett hundraårigt system som just nu inte alls fungerar.
Den givna förutsättningen är som följer: ingenstans i de demokratier där man tillämpar proportionella val, som i Sverige, vinner några partier längre absolut majoritet eller ens upp emot 40 procent av rösterna. Trenden går åt andra hållet, i Sverige och nästan överallt annars också: fler och mindre partier fyller parlamenten.
Vår egen slutsats av resonemangen ovan kan bara bli denna: vår regeringsform är en vackert-väder-regerings-form. Vi har redan konstaterat vad den ställer till med när det gäller själva regeringsbildningen. Men den har fler följder. Den förutsätter att alla partier som sitter i riksdagen delar de grundläggande uppfattningarna om vad som är god politisk kultur och parlamentariska spelregler. Men vad händer om ett parti inte gör det? Om vädret ändras, solen går i moln? Vad händer om ett parti sitter i riksdagen med en öppen avsikt att Förändra den politiska kulturen? Vad händer om ett parti bara struntar i hundraåriga propositionsordningar? Ponera att det största partiet efter ett val inte alls gillar den ordning som finns nu?
Säg att ett vänsterparti plötsligt menar allvar med sitt partiprogram och får en väldigt stor del, kanske 49 procent, av väljarna bakom sig och kravet att avskaffa kapitalismen och förstatliga alla storbolag. På demokratisk väg. Hur lyckliga är vi då över en ordning som gör det enklare För dem att bilda en minoritetsregering? Hur odemokratiskt vore det då för de resterande 51 procenten av ledamöterna att sätta sig på tvären och i stället kräva en majoritetsregering? Frågan är reell och allvarlig, det handlar om ett förslag att avskaffa den ekonomiska ordning de flesta av oss ändå förknippar med just demokratin.
It’s not gonna happen, är alltid reflexsvaret. Det händer redan, kan man invända då, i demokratier i vår närhet. Det hände förra gången demokratierna svek, på trettiotalet. Vad säger att det inte skulle kunna hända här också? Den politiska kulturen, de demokratiska traditionerna? Det vackra vädret?
Molnen är många vid horisonten.
En förändring till positiv parlamentarism skulle utgöra ett första steg till att säkrare förankra den politiska kulturen i formella regler. Det finns inga rimliga utsikter till att splittringen av valmanskåren i flera och mindre partier ska minska, det finns ingen anledning att tro att fulspelet i riksdagen ska minska, det finns ingenting som tyder på att angreppen mot den demokratiska kulturen ska avta.
Vi borde kräva att de partier som vill ha makten i riksdagen, och därmed i landet, formar dugliga regeringskoalitioner som vilar på en majoritet av ledamöterna i riksdagen.
Vi borde lämna 1920-talet bakom oss. Kräva att parlamentet säger ja till statsministern.
Det är dags att börja älska koalitioner.
Per Svensson & Svante Weyler
