”Jag vill aldrig höra att deras morfar inte gjorde vad han kunde”

• 15 april 2025
• 5 min

Här följer ett utdrag ur min bok Ingen anledning till oro – Sanningen om PFAS och Sveriges största giftskandal. Avsnittet utspelar sig då jag precis agerat expertvittne i den första rättegången om PFAS-skandalen i Kallinge. 

Domarna lämnar salen via sin dörr bakom podiet. Samtidigt går Länsförsäkringars chefsjurist mot utgången, till synes oberörd av att vara ensam i sin del av salen. Ingen representant från kommunen eller vattenbolaget har varit på plats för att lyssna på vittnesmålet. En talande frånvaro. Jag har själv fått nog och ska just resa mig när en hand landar på min axel. En äldre man i en svart kostym som för tankarna till begravning tittar allvarligt på mig.

”Mattias, jag skulle vilja fråga dig något”, säger han med en bestämdhet som inte lämnar plats för invändningar. Jag nickar och följer honom ut ur rättssalen. Vi finner en vrå där det går att tala ostört. Mannen presenterar sig som en av de målsägande. Han undrar om det är något man kan göra för att få bort ämnet ur kroppen. Jag skakar på huvudet och säger att när man väl avbrutit exponeringen är det bara att vänta. Om tjugo år kommer halten att vara betydligt lägre eftersom evighetskemikalierna trots allt sipprar ut den naturliga vägen. Resten av evigheten får de tillbringa någon annanstans.

Han frågar om jag tycker att allt kom fram under förhöret. Jag tvekar innan jag berättar om mina tvivel. Om känslan att något är fel. Att det finns något i processen som inte känns helt och hållet rättvist, men att det egentligen inte är min sak att ha åsikter om rättvisa. Han nickar förstående.

Han räcker över bilden som vore den av glas.

”Jag har också haft misstankar om att något inte står rätt till. Vetenskapen kan ge oss svar på många frågor, men har också sina begränsningar.”

Jag tycker hans resonemang är besvärande. All erfarenhet säger att den vetenskapliga metoden utgör ett betydligt bättre rättesnöre än känslorna. Genom hypoteser och experiment växer kunskapen. Och det är utifrån bästa tillgängliga kunskap man bör fatta beslut. Så även i en rättssal. Jag ser att han inte låter sig övertygas och i stället för att svara plockar han upp ett fotografi på två flickor i förskoleåldern. Han räcker över bilden som vore den av glas.

”Det här är mina barnbarn som vuxit upp i Kallinge. Om det visar sig att de får negativa hälsoeffekter av det här giftet så vill jag aldrig höra att deras morfar inte gjorde vad han kunde.”

Jag blir tyst och lämnar tillbaka bilden så vördnadsfullt jag bara kan. Jag vill inte berätta att min kollega för några månader sedan lyckades analysera hur PFAS överförs till nyfödda via bröstmjölken. Ja, till och med innan befruktningsögonblicket. PFAS finns i äggblåsan, den nästan genomskinliga vätska som omger äggcellen. Även där marineras kommande generationer i evighetskemikalier. Jag vill inte berätta om studien där man analyserade vilka föroreningar som går att hitta i äggblåsan. Tack vare samma kemist som analyserat Kallingebornas blod, en av de skickligaste analytiska kemister jag känner, gick det att spåra ett helt batteri av miljögifter från den industriella utvecklingen. Det var inga svårigheter att hitta rester av DDT, det gamla bekämpningsmedlet som spreds i riklig mängd under 1950- och 1960-talet. 1970-talets PCB-oljor och de bromerade flamskyddsmedlen från 1990-talet fanns också i vätskan som omgav äggen, men det miljögift som dominerade var PFAS. När forskarna summerade resultaten utgjorde de fluorerade kemikalierna nittiotvå procent av alla miljögifter de hittade. Precis som rent dricksvatten är en förutsättning för liv vet vi att den vätska som utgör den första cellens livsmiljö är avgörande för om ägget ska kunna befruktas och utvecklas till ett friskt barn, men vi har väldigt lite information om hur förekomsten av evighetskemikalier påverkar individens framtida hälsa.

Även där marineras kommande generationer i evighetskemikalier.

Den svartklädde mannen och jag skiljs åt. I morse var jag en stolt representant för vetenskapen. Nu känner jag mest skam över att inte ha ägnat en tanke åt brottsoffren. Vissa av dem är kanske inte ens födda.

När jag kliver ut på torget utanför domstolen är det med känslan av något ofullbordat. Snön har blivit slask och jag halkar mig fram mot stationen. Till och med tåget känns skevt. Tågbolaget meddelar att fjädringen är ur funktion. Det är ett understatement. Medan jag upplever den värsta åksjukan sedan barndomen tar en fråga form. En fråga som växer fram ur frustrationen över tingens ordning. Varför var det ingen som förstod riskerna med PFAS förrän det var för sent? Borde det inte funnits någon som varnat om riskerna? Att kemikalierna kan lämna blodsbundna spår i så höga halter att de en dag kommer överföras till nästa generation borde väl ha varit uppenbart för någon av alla experter?

Varför var det ingen som förstod riskerna med PFAS förrän det var för sent?

Medan tåget kränger vidare norrut blir jag alltmer övertygad om vad hela den här rättegångsprocessen handlar om. Kunskap och makt. Går det ens att separera de två. Å ena sidan är det tydligt att kunskap ger makt. Till exempel makten att skapa nya kemiska substanser eller att vägleda beslut om vad som ska förbjudas. Å andra sidan ger makten också kunskap, i synnerhet den kunskap som krävs för att kunna behålla makten. Den ger möjligheten att premiera viss kunskap likaväl som att avgöra vilken kunskap som bör begränsas. Vem tog fram kunskapen som krävdes för att få tillåtelse att släppa ut en evighetskemikalie på marknaden eller för att få använda den på en brandövningsplats intill en vattentäkt?

Om jag skulle kunna spåra PFAS bakåt i tiden kanske det skulle gå att förstå var kunskapen fanns – och därmed var makten och ansvaret ligger.