Det här är den kortade boken
- 4 min
I samband med en signeringskväll i förra veckan kom en något äldre herre fram till mig, medan Jan Emanuel skrev i böcker och ställde upp på foton. Mannen hade hört att jag arbetade på förlaget.
”Jan Guillou har sagt att folk inte läser böcker över 400 sidor”, sa han och pekade på Så var det med det. ”Hur tänkte ni där? Ni funderade inte på att korta boken?”
”Det här är den kortade boken”, sa jag. Vilket var helt sanningsenligt.
Jan Emanuel, the man formerly known as Jan Emanuel Johansson, har levt ett på alla sätt rikt liv. Att sammanfatta det på strax under 560 sidor har varit en svår uppgift. Råmanuset var på över 900 sidor och inte en enda av dem var ointressant. Det läsarna har framför sig är en komprimerad variant, nedskalad och fri från onödigt svammel – och så är det faktiskt med det.
Råmanuset var på över 900 sidor och inte en enda av dem var ointressant.
Mitt första möte med Jan Emanuel var för ett drygt år sedan. Uppgiften var att färdigställa ett manus som påbörjats av en spökskrivare – och förhoppningen från förlaget var att det skulle ”gå ganska snabbt och lätt”. Mötet ägde rum ombord på hans båt som då låg förtöjd vid Djurgården. Att den var på fler kvadrat än min och flickvännens lägenheter tillsammans var väntat, att ägaren satt på så många historier som fick hans veckor att slå mina år var en aningen större överraskning. Där fanns en djup, djup brunn av anekdoter som ofta fick mig att tänka på en Snabba Cash-variant av en potentiell Pippi Långstrump i riksdagen.
När jag åkte dit var jag skeptisk till hela projektet och hade en del förutfattade meningar om Jan Emanuel. På spårvagnen därifrån var de där förutfattade meningarna pulvriserade. Jag hade en större förståelse för hans åsikter, delvis märkliga offentliga persona och de där affärerna som jag också trodde gjorts på skattebetalarnas bekostnad. Här fanns inte bara en komplicerad berättelse, här fanns multituder av stories som gick på kors och tvärs med varandra.
en Snabba Cash-variant av en potentiell Pippi Långstrump i riksdagen
Min tanke var att karln måste ha levt tusen liv, vilket jag också tänkte började märkas med tanke på hans tunga gång och sammanbitna ton, kallhamrad och korthuggen som hämtad ur en isländsk saga. Det framstod som om han bar hela världen på sina axlar där han stapplade fram i båten – men just det visade sig dock bero på ett synnerligen smärtsamt diskbråck.
Under året fortsatte de där mötena och boken svällde och släppdatumet blev uppskjutet otaliga gånger. Varje gång vi närmade oss ett färdigt manus dök det upp nya minnen som måste in – och Jan Emanuel skrev själv om manuset otaliga gånger. Tack och lov är karln en naturlig berättare, annars hade vi redaktörer och förläggare gråtit blod.
Att boken nu är klar vågar jag knappt tro på. Jag misstänker att jag när som helst kommer att vakna upp till ett textmeddelande om ännu en tillskriven anekdot eller omformulerat kapitel.
Att boken nu är klar vågar jag knappt tro på.
Men jag kan svära på att det inte släppts någon liknande självbiografi i Sverige. Jan Emanuel berättar om sig själv med ett tydligt syfte som inte är självupptaget utan snarare ska illustrera och visa på de lärdomar han dragit och ofta fört fram i mindre utvecklande sammanhang.
De människor som gillar honom kommer att gilla honom mer – men av andra anledningar. Och de som ogillar honom kommer antagligen att fortsätta ogilla honom – men även de av helt andra orsaker än tidigare.
Att Svenska Dagbladets kanske kräsnaste läsare, den svårt prisnedregnade politikjournalisten Torbjörn Nilsson, hyllade boken som en ”anekdotfest” och Jan Emanuel som berättare tycker jag säger en del – och sätter fingret på något viktigt.
Det här är en bok som inte går att sluta läsa. Det är förbannat bra historier som dessutom oavbrutet kommer att förändra läsarens uppfattning om en herrans massa saker. Sedan behöver man inte hålla med, men det går inte heller att hålla sig ifrån att läsa ett kapitel till.
Det här är en bok som inte går att sluta läsa.