Karin Tidbeck

Vådan av att bli översatt – och sedan få se en översättning som inte bara står på egna ben utan flyger

  • 3 min

Att få en text översatt till sitt eget modersmål är en märklig upplevelse. Jag har skrivit på engelska sedan något decennium tillbaka, eftersom det jag publicerade i Sverige inte lästes i någon större utsträckning. Jag blev arg och översatte allting till engelska, och samma texter som helt flugit under radarn i Sverige fick priser och nomineringar utomlands. Minnesteatern skrevs således på engelska. Jag hade sedan länge övergett tanken på en svensk karriär, så det var en glad överraskning när Volante kontaktade mig och ville ge ut boken på svenska. Jag hade vare sig tid eller ork att göra översättningen själv, så vi kom överens om att någon annan skulle göra jobbet. Denna någon blev Andreas Vesterlund.

En översättning är mer än bara överförda ord – det är en omstöpning, en tolkning. En översättare måste också vara en god författare. Och i detta fall även poet, eftersom ett halvt kapitel är skrivet på blankvers.

Jag var bekymrad inför översättningen. Jag var inte så intresserad av detaljstyrning; det viktiga var att översättaren kunde förmedla språkdräkt och stämning på ett sätt som speglade originalet. Den engelska texten är frodig och på sina ställen rentav köttig. Skulle den känslan överleva? Min oro försvann så fort jag fick läsa det första kapitlet. Här var en poetisk och atmosfärisk text som helt sömlöst förmedlade de bilder och känslor jag ville ge läsaren. En översättning är mer än bara överförda ord – det är en omstöpning, en tolkning. En översättare måste också vara en god författare. Och i detta fall även poet, eftersom ett halvt kapitel är skrivet på blankvers. Andreas briljerade på båda områden. Han såg vad jag ville göra och omsatte det till en svensk version som inte bara står på egna ben utan flyger.

Hen är ju det bästa som har hänt svenska språket på evigheter.

Vi ställdes också inför ett pronomenproblem. Pinax, som varken är kvinna eller man, omnämns i det engelska originalet som they och them. They som könsneutralt pronomen har existerat i engelska språket i hundratals år, så det var inga konstigheter. Men när Pinax skulle gestaltas på svenska blev det problem. När vi möter Pinax är året 1942, och pronomenet hen dök upp först i mitten av sextiotalet. Jag som själv använder detta pronomen men tyckte att det klingade fel i en text om fyrtiotalet, föreslog först de med hänvisning till att det ofta används i danskan. Andreas som översatte var på hen-laget. Efter diskussion med redaktören Elina Lindström kontaktade jag sedan författaren och språkvetaren Sara Lövestam och bad om råd. Saras förslag på lösning var enkel och elegant: berättelsen vänder sig till en modern läsare, och därför borde hen fungera i beskrivande text medan man uttrycker äldre ordval i dialogen. Hon hade rätt, och Andreas hade också rätt, så jag ändrade mig. Det är jag glad för. Hen är ju det bästa som har hänt svenska språket på evigheter. Jag har alltså tur som är omgiven av smarta människor.

Det är ju skönt att slippa göra omskrivningar av företeelser som dansband, fika och pinnsoffa.

Det är en stor glädje att få återvända till Sverige. Jag föredrar ju ändå att skriva på mitt älskade modersmål, men under lång tid var det inte ett alternativ. Vi får se vad som händer framöver. Det är ju skönt att slippa göra omskrivningar av företeelser som dansband, fika och pinnsoffa.

Karin Tidbeck

 


Den här texten är författaren Karin Tidbecks efterord till den svenska utgåvan av hens roman Minnesteatern, som ges ut av Volante hösten 2022. Minnesteatern är inte den första bok av en svensk författare som Andreas Vesterlund har översatt för Volante. År 2020 gav han svensk språkdräkt åt den New York-baserade filosofen Martin Hägglunds uppmärksammade Vårt enda liv.