Drömmen om en gård på landet
- 3 min
För lite drygt tio år sedan klev jag ur bilen tillsammans med min hund Pumah för att titta på en gammal gård i de sörmländska skogarna som låg ute till försäljning. Jag förstod direkt att jag hittat hem. Det märktes också på Pumah, som genast kopplade på vaktinstinkterna och började skälla – på mäklaren. Om livet på Larslund – i medgång och motgång – berättar jag i min första bok Konsten att flytta till landet. Så här berättade jag om mig själv i debutantporträttet till tidningen Svensk bokhandels höstboksnummer.
Civilingenjör – det var den ursprungliga planen. Men efter tre terminer vid LTH hade jag bara klarat tretton av sextio poäng. Jag skyller på utbildningen. Det är nästan bara matematik de första åren och det var inte anpassat för mig. Det går inte att läsa sig till matematik, man måste räkna. Jag kan läsa i många timmar – och jag kommer ihåg texter. Inte allt, och inte alltid det viktigaste. Men mycket. Fast matematik har jag aldrig haft samma tålamod med.
En av de första riktiga böcker jag läste var Djuphavspirater av Eric Linklater. Jag läste första meningen på varje sida och min pappa läste resten. Nästan ett halvt sekel senare kommer jag fortfarande ihåg namnet på bläckfisken i boken – ett namn med närmare 40 bokstäver. Samtidigt har jag efter tio år som egen företagare en lapp på datorn som förklarar debet och kredit.
Jag reste mycket i Asien och levde en period i ett buddhistkloster i norra Thailand. Att läsa och resa ger perspektiv på de oändliga möjligheter det finns för en människa att leva sitt liv. Och jag har prövat många sätt. Men hela tiden fanns drömmen om att ta hand om en egen del av planeten. En egen gård. Friheten att kunna leva ut alla galna idéer utan att grannarna knackar i väggen. Lägenheter och hus är utbytbara men en gård växer man fast i. Man gödslar bokstavligt marken med blod, svett och tårar och till slut är man rotad. Man har blivit en kloss. En kloss är vad vi kallade bofasta människor under mina år av resande. Och nu är det jag som är fast.
Sen blir det aldrig som man tänkt sig. En del ser kreativitet och många idéer som en styrka men jag tror att livet på många sätt är enklare för den som bara har ett tydligt mål i sikte. Du blir inte världsmästare eller Nobelpristagare genom att testa många existensmöjligheter. Det kräver fokus. Men jag har accepterat min medelmåttighet. Jag är generalist och kommer aldrig att bli bäst på någonting.
Jag kan skriva dugliga texter, koka acceptabla chilisåser, snickra ett hus som inte faller omkull och bygga en båt som inte sjunker. Kommer apokalypsen kan jag odla min egen mat och klara mig hyggligt. Jag kan hanka mig fram inom många områden. Men bäst kommer jag aldrig att bli. Min styrka ligger inte i spetskompetens utan i bredd. Min hund Pumah var likadan.
Jag tränade mycket med henne när hon var i sin krafts dagar. Vi tävlade bland annat i lydnad, en gren inom hundsporten. Och hon fattade snabbt vad hon skulle göra men nådde aldrig den perfektion som krävs för platser på prispallen. Hon kunde entusiastiskt träna fotgående eller apportering några gånger. Men sen var det bra. Hon kunde känna glädjen i att lära sig något nytt, men liksom jag såg hon inte finessen i att finslipa något som redan fungerade bara för att bli bäst.
Min gård kommer inte heller att bli det perfekta paradis jag en gång drömde om. Jag har naturen och verkligheten emot mig. Men duglig, det har den blivit. Och för mig är det gott nog.