300 000 islänningar utgör en nation, 30 miljoner ibo klassas som en stam.
- 5 min
FÖRAKT OCH SJÄLVFÖRAKT – Hur ordet »stam« skymmer den afrikanska politiska verkligheten
I centrum för varje demokratisk eller politisk process står alltid maktfrågan. Det går faktiskt att definiera politik som det sätt på vilket makten organiseras i ett samhälle. Vem eller vilken samhällsgrupp innehar makten? För vems räkning utövar den sin makt? Vilka värden eller sociala mål – ekonomiska, politiska, kulturella eller psykologiska – försöker den förverkliga med maktens hjälp? Det är ur den synvinkeln man måste studera de system med lagar och normer som reglerar relationerna inom ett land, liksom de system som reglerar relationerna mellan länder.
Samma frågor ligger till grund för Abraham Lincolns definition av demokrati som ett folkstyre genom folket för folket. På sätt och vis är det prepositionerna som väger tyngst i den definitionen. Om Lincolns definition ska gälla får inga andra prepositioner än just dessa användas. Många länder, till och med Abraham Lincolns eget hemland Usa, klarar inte att leva upp till detta demokratiska ideal just för att de slarvar med prepositionerna. Vilka prepositioner som framhävs, utelämnas eller behålls påverkar de syften för vilka makten utövas.
Vilket värde som ska nås med maktens hjälp och med vilka metoder är en moralisk och etisk fråga. Lagarna är det instrument som ett samhälle använder för att säkerställa att makten utövas i den anda som kännetecknar ett rättssamhälle. Lagen är en regel, ett yttrande om hur något bör vara, men till skillnad från andra regler har lagen en tvingande komponent, de verktyg som garanterar att lagen efterföljs. Bibelns budord »Du skall icke döda« är inte detsamma som den sekulära lagens »Du får inte döda«, för den senare anger i detalj vad som händer om man bryter mot regeln. Formuleringen av en lag, dess tillämpning och tvingande komponent väcker moraliska frågor som bland annat rör lagens förenlighet med grundlagen och moraliska begränsningar i tillämpningen av lagens tvingande komponent, som bruket av tortyr för att skaffa upplysningar från medborgare. Så oavsett vilken infallsvinkel vi väljer leder frågorna om makten i ett samhälle, även i ett demokratiskt sammanhang, tillbaka till moralfrågorna.
Föga förvånande är de formuleringar som används för att uttrycka en viss lag föremål för debatt vad gäller tilllämpning och tolkning. Hur lagtexten används för att förverkliga de demokratiska idealen inom och mellan nationer påverkas ofta av vår självbild och bild av andra; och ofta påverkas dessa av ordens definitioner. Till exempel var demokratin i det antika Grekland i själva verket en direkt demokrati, där varje medborgare i polis fick vara med och rösta i frågor om krig och fred. Direkt demokrati är i motsats till representativ demokrati ett utmärkt ideal. Men den grekiska demokratin grundades på principen att kvinnor, slavar och utlänningar – »barbarer« som de kallades – inte var medborgare. Ordet medborgare kan vara inkluderande eller exkluderande. Formuleringarna i den amerikanska självständighetsförklaringen för tankarna till Rousseaus samhällskontrakt, som i avsnittet där det sägs att människor är skapade jämlika och av sin skapare har begåvats med vissa oförytterliga rättigheter. Det var bara det att man uteslöt svarta och kvinnor från kategorin »människor«. I krig kan språket användas för att avhumanisera den andre – tänk på commies, viet congs, »kapitalistsvin« och så vidare – och utesluta varje mänsklig inlevelse i synen på fienden. Orden blev med tiden mycket viktiga i maktrelationerna mellan individer och grupper när lagarna och de demokratiska idealen skulle tillämpas. Väldigt ofta används ord med anknytning till religion, ras, kön eller biologiska markörer för att definiera medlemmar av en viss grupp, till den grad att deras individualitet riskerar att suddas ut.
Ett bra exempel är bruket av ordet »stam«. Västliga mainstreammediers analys av händelser i Afrika vittnar om att det ordet är det främsta hindret mot en meningsfull belysning av kraftspelet i det moderna Afrika. Ordet stam – som har en tydligt nedlåtande anspelning på något primitivt och förmodernt – ställs mot ordet nation, som förknippas med en mycket mer positiv känsla av modernitet. I en stor del av mediernas rapportering från Afrika påstås vartenda afrikanskt samhälle bestå av en stam och varje afrikan höra till en stam. Vi inser hur absurt ett sådant språkbruk är om vi betänker att 300 000 islänningar utgör en nation, medan 30 miljoner ibo klassas som en stam. Och om man studerar befolkningarna mer objektivt konstaterar man att det som allmänt beskrivs som en stam uppfyller alla de kriterier i termer av gemensam historia, geografi, ekonomiskt liv, språk och kultur som används för att definiera en nation. Dessa viktiga attribut är tydligt sociala och historiska, inte biologiska.
Ändå ser många analytiker begreppet stam som en genetisk stämpel på varje afrikan, en stämpel som förklarar hans eller hennes yttranden och handlingar, särskilt i förhållande till andra afrikanska samhällen. När tryckta och elektroniska medier, men även progressiva kommentatorer, tillämpar samma mall på varenda konflikt, där stam X ställs mot stam Y, ser de ofta bara till huvudpersonernas etniska ursprung och placerar dem utan vidare reflektion i kategori X eller Y. Så oavsett kris, oavsett var i Afrika och oavsett tidpunkt i historien, kommer analytikern fram till en och samma slutsats: Allt bottnar i den djupt rotade fiendskapen mellan stam X och stam Y. Det är som att först betrakta John McCain, och konstatera att han är född på en flottbas i Panama, och sedan Barack Obama, och finna att han är född på Hawaii, och av det dra slutsatsen att deras olika politiska uppfattningar har sina rötter i en förmodad urgammal fiendskap mellan dem som är födda på en flottbas och dem som är födda på en ö.
Texten är ett utdrag ur Ngũgĩ wa Thiong’os essäsamling Se Afrika, utgiven på Volante.