Dagen då al-Shabaab skulle hämta mig till barnbrud
- 6 min
Detta är ett utdrag ur Rädda dig själv. Det här är en verklig historia.
Jag har tvingat mig själv att minnas.
Steg för steg har jag orkat, bit för bit har jag vågat.
Han hade sett ut som en vanlig gubbe, ingen jag i normala fall skulle ha lagt märke till. Det var i förra veckan, direkt efter skolan. Vi hade just svängt ut på gatan när min kompis Muhammad puttade till mig i sidan och nickade i riktning mot den gamle mannen som var på väg åt vårt håll.
”Jag är kusin med din pappa”, sa han och ställde sig rakt framför mig. ”Jag har ett meddelande till dig.”
”Va?” var det enda jag fick ur mig.
”Min sonson tycker om dig och vill gifta sig med dig.” Jag stirrade på honom.
”Vad snackar du om? Stick härifrån!”
Jag svarade instinktivt. Tänkte att han helt enkelt bara var knäpp, dum i huvudet. Jag var 13 år. Vad skulle hans barnbarn med mig till, äta upp mig? Jag var ju inte ens kvinna och hade inte tillstymmelse till vare sig bröst eller höfter ännu. Dessutom gjorde jag som jag själv ville.
Min sonson tycker om dig och vill gifta sig med dig.
”Jävla gubbe.” Jag hade höjt rösten. Vem fan trodde den här skäggige gamle mannen att han var?
Mina kompisar började skrika åt honom: ”Stick!”
Han backade, men innan han vände sig om gav han mig en hård blick.
”Du har kort tid på dig att bestämma dig.”
Hjärtat dunkade, mest för att jag var uppspelt och arg. Men rädd, nej, det var jag inte. Självklart visste jag att det fanns tjejer som tvingades gifta sig när de bara var barn. Men inte i min värld.
”Vilken ful gubbjävel. Vad tror han? Som om han skulle bestämma över mig?” sa jag och sparkade i gruset.
___________________
Två dagar senare stod vår vita bil parkerad utanför skolan när det ringde ut. Mamma öppnade förardörren och vinkade efter mig. Hon var ovanligt tyst medan hon körde och när vi kom hem hälsade hon bara snabbt på min mormor och moster i vardagsrummet och sa åt mig att följa med henne upp till sovrummet där vi kunde prata ostört.
”Fadumo, jag har varit på möte på skolan.”
Mamma använde sin allvarliga röst och en liten orosboll började växa i min mage.
”Lärarna berättade vad som hände häromdagen. Skolvakten hade själv sett det.”
Hon såg min oförstående min och fortsatte: ”Mannen som sökte upp dig.”
”Ja, men jag sa ju till honom att ge sig iväg”, svarade jag.
”Fadumo, det här är ingen lek. Han är troligen från al-Shabaab. Han är farlig.”
Jag hörde vad hon sa, ändå förstod jag inte. Vi levde alla i skräck för al-Shabaab och jag hade hört talas om att de kommit till andra skolor som inte var lika säkra som vår och rövat bort unga tjejer, men att de på allvar skulle vara ute efter just mig gick bara inte in. Jag var ju ett barn, dessutom såg min kropp ut som en killes.
”Från och med nu”, sa mamma, ”kommer jag att köra dig både till och från skolan. Och några ensamma turer med kompisarna på stan är det inte tal om.”
Jag blev sur, jag var inte det minsta sugen på att få min frihet begränsad.
Jag var ju ett barn, dessutom såg min kropp ut som en killes.
En morgon kort därpå, när mamma precis hade lämnat av mig utanför skolan och vi elever väntade på att det skulle ringa in, klev ännu en okänd man fram och ställde sig i vägen för mig. Kanske var han i tjugoårsåldern, jag vet inte, i mina ögon var han vuxengammal. Lång och mörk, med skägg, glasögon och en palestinasjal på huvudet.
”Jag skickade min farfar. Fick du mitt meddelande?” frågade han.
Hans ögon var onda, rösten mörk och skrovlig:
”Jag vill ha dig.”
”Vad menar du?” svarade jag. ”Du kan inte bara komma hit och bestämma över mig.”
Flera av mina vänner hade snabbt slutit upp vid min sida. Stärkt av dem plockade jag upp en sten från marken och kastade den på honom.
”Stick!”
Nu var hans blick direkt aggressiv. Han pekade på mig.
”Du kommer inte att få bestämma. Inte sedan”, sa han, vände sig om och försvann.
Upprörda marscherade vi upp till lärarrummet på andra våningen där de som vanligt satt med var sitt glas kardemumma-shaah. Vi berättade halvt i munnen på varandra om mannen och vad han hade sagt. Lärarna lyssnade och bad oss återberätta ord för ord, frågade hur han såg ut och vad han hade på sig. Själva var de fåordiga, beordrade oss bara att gå ner till våra klassrum och försöka vara som vanligt. Men nervositeten i deras röster var uppenbar. Precis som mamma insåg de vilken fara jag var i.
De kände mig, de visste hur frispråkig jag var och hur jag vägrade knipa igen när flickor behandlades annorlunda och orättvist. De förstod att mannen sannolikt tillhörde al-Shabaab och att han, i så fall, inte bara var ute efter en barnbrud utan efter att tysta mig och visa vad som händer med uppkäftiga flickor. Lärarna insåg också att det inte enbart var jag som var i fara. I förlängningen skulle hela skolan kunna drabbas.
Du kommer inte att få bestämma. Inte sedan.
Fyra dagar senare gick al-Shabaab till attack. Utan att tveka klättrade de över murarna till en skola full med barn för att hämta mig. Men uppdraget misslyckades. Jag visste det inte då, där jag låg och skakade uppkrupen på lastbilsflaket, men de förlorade mig verkligen ur sikte ute på gatan. Ingen förstod vart jag hade tagit vägen.
al-Shabaab satte genast igång eftersökningen av mig, men gav sig också på alla som var kvar på skolan. Eleverna tvingades sätta sig på rad längs väggarna och lärarna bands fast i skolbänkarna. De siktade hej vilt, sköt i luften, hotade, skrek och slogs. I flera timmar. När militären till slut kom, och var tillräckligt många för att få al-Shabaab-killarna att fly, hade rädslan hunnit äta sig in i dem alla. Min skola blev aldrig som förr.
Ingen visste vad de skulle säga till min mamma. De kom för att hämta din dotter. Hon hoppade ut genom fönstret. De sköt mot henne. Därefter, inga spår.
Min skola blev aldrig som förr.
Mamma, mina syskon, mormor, farmor och Isha Cadey lämnades i förtvivlad ovisshet och rädsla. Hade jag förblött? Var jag tillfångatagen och på väg att bli en 13-årig brud till en man som hade varit redo att mörda mig?
Runt vårt hus placerade al-Shabaab ut folk som höll koll, dygnet runt. För min familj var det förstås ett hot, men kanske också ett gott tecken. Kunde det betyda att de ännu inte lyckats fånga mig – och heller inte hittat mig död?